Vem är herre i ditt hus?

I VÅRA dagar är detta ingen meningslös fråga. Toronto Star återgav vad en professor sade om barnens och föräldrarnas roller: ”Det pågår en oroväckande ökning av antalet ’maktberusade barn’ i Nordamerika, som behärskar och styr sina föräldrars liv.”

Hur är det i ditt hem? Lägg märke till att denne professor inte sade att föräldrarna vill att det skall vara så eller att de erkänner att barnen har makten. Men om barnen ”behärskar och styr sina föräldrars liv”, vem är det då som är herre i huset?

Barn kan till exempel få sin vilja fram genom att skrika och få raseriutbrott. Nej, kanske inte varje gång, men tillräckligt ofta för att de skall fortsätta att göra det. I somliga familjer har barnen praktiskt taget fullständigt veto mot vad föräldrarna gör, och de bestämmer till och med när föräldrarna kommer och går.

Vare sig det förhåller sig så i ditt hem eller inte, måste varje familj ägna problemet en viss eftertanke, eftersom det är så allmänt förekommande. Varför uppstår över huvud taget detta problem? Hur kan det övervinnas eller förebyggas i ditt hem, och med vilka resultat?

Tyranniska barn — varför?

Vad kan få ett barn att försöka bli ”herre” i huset? Ett grundläggande skäl är att det är ofullkomligt, precis som de vuxna. Bibeln talar om detta med orden: ”Dårskap sitter i piltens hjärta.” (Ords. 22:15, Melin) Och förutom denna ofullkomliga böjelse kan somliga av följande faktorer och inflytanden vara av betydelse:

Första steget mot att barnet blir ”herre i familjen” kan tas, när föräldrarna försöker muta det att uppföra sig ordentligt, till exempel: ”Om du är snäll i affären, skall jag köpa litet godis åt dig.” Nej, de skulle då inte bara ge barnet en gåva, som skulle vittna om deras kärlek och generositet, utan genom mutor av detta slag sätter de faktiskt sin telning i en maktställning genom att fjäska för honom. Tror du att ett barn inte lägger märke till detta?

Många småttingar lär sig på så sätt hur de kan få makt över föräldrarna genom ett slags utpressning. En pojke sade: ”Jag får vad jag vill genom att låta mamma tro att jag skall bära mig illa åt.” Ja, han behärskar henne. ”Men”, kanske någon tänker, ”lär han sig inte då att uppföra sig ordentligt?” Nej, den här pojken sade tvärtemot: ”Naturligtvis måste jag bära mig illa åt tillräckligt ofta för att övertyga henne om att hon inte betalar mig för ingenting.” Så vem är det i verkligheten som har makten?

En annan faktor är inflytandet från barnets miljö. Det kanske lägger märke till hur andra kommenderar sina föräldrar och försöker därför göra samma sak. Om du har barn, bör du, vid första tecken på att ditt barn gör sådana försök, vara noga med att handla med fasthet, och ändå med kärlek, varigenom du hjälper barnet att inse att det inte är herre.

I Ulster på Irland blir många barn indragna i stenkastande gäng, som utövar avsevärd makt i skolan och i grannskapet. Denna tendens sprider sig lätt till hemmet; de vill ha makten där också. En aktuell rapport om situationen på Irland löd:

”Somliga föräldrar tycks vara rädda för sina barn. ’Han är mäktigare än en man’, sade modern till en elva år gammal pojke. ’Det var därför jag tog med mig honom till psykiatrikern. Han skrämde mig.’”

Ett barn kan också försöka vara ”chef” i hemmet, därför att det i annat fall inte vet vem som bestämmer. Föräldrarna kanske grälar och skriker om vad som skall göras. Fadern skriker att det är han som bestämmer, och modern svarar upproriskt och sarkastiskt. Vilken situation kommer barnet då att befinna sig i? Det kan utnyttja motsättningarna och spela ut den ena föräldern mot den andra och därigenom styra saker och ting så att barnet i viss utsträckning blir herre i huset.

Vad bör man göra?

Det finns många faktorer och problem som kan få barnen att tillvälla sig makten, men det får utan tvivel negativa följder. Barnet är inte lyckligt — det blir lidande och skadas i utvecklingen.

I en rapport från Israel hette det: ”Den makt dessa unga despoter utövar inom familjen gör dem tydligen ängsliga för att möta en strängare verklighet utanför hemmet. ... De är rädda att de inte skall ha någon att vända sig till, när de behöver det.”

Vad är då lösningen på problemet? Det är inte någon ny teori eller en metod som nyligen uppfunnits av en barnpsykolog. Det gäller i grund och botten bara att tillämpa de råd som för många år sedan nedtecknades i bibeln.

Ett av Skaparens råd går ut på att betrakta ett barn i familjen som en del av en anordning, i vilken fadern är det förordnade huvudet. Han skall inte vara någon tyrann eller någon sträng chef, utan ett kärleksfullt och omtänksamt huvud för både sin hustru och sina barn. (Kol. 3:18—21) För att ett barn skall inse och respektera detta måste fadern naturligtvis axla sitt ansvar. Modern bör också hela tiden visa sin samarbetsvillighet genom att respektera denna anordning.

Det värdefulla i att båda föräldrarna arbetar på detta kan inses av vad som händer, när de inte gör det. I boken Between Parent & Child (Mellan förälder och barn) talas det om hem, där fadern söker undandra sig sitt ansvar och modern är ”sista instans i alla viktigare angelägenheter”.

”Mannen i ett sådant hem tycks undvika att vara herre i huset. Han talar öppet om sin hustru som ’chefen’. När hans barn ber honom avgöra något, svarar han vanligen: ’Fråga mamma.’ I sådana hem växer barnen upp med föga aktning eller beundran för män. Både pojkar och flickor ser pappa genom mammas ögon: en rar men omogen pojke, en godmodig stackare.”

I kontrast härtill ger Guds ord rådet: ”I fäder, reten icke edra barn till vrede, utan fostren dem i Herrens tukt och förmaning.” (Ef. 6:4) Ja, fadern är familjens överhuvud, och han måste leda och ta del i sina barns fostran. Är det så i din familj?

Bibeln visar också hur viktig moderns insats är i familjen. Genom att visa respekt för sin äkta mans ledarskap kan hon arbeta endräktigt tillsammans med honom i att ge barnen vägledning och fostran. I Ordspråksboken 14:1 (Melin) heter det: ”Genom visa kvinnor varder huset byggt; men en dåraktig kvinna river det neder med sina händer.” — Jämför Ordspråksboken 1:8; 3 Moseboken 19:3.

Betyder då detta att man inte ger barnet någon möjlighet att utvecklas eller uttrycka sig individuellt? Inte alls. Föräldrarna kan ge det ett visst ansvar och oberoende, men på ett sådant sätt att barnet vet att det inte är herre i huset. Mamma frågar till exempel inte: ”Vad vill du ha till frukost?”, utan: ”Vi skall ha flingor i dag. Vilken av de här tre sorterna vill du ha?” Barnet får alltså en viss självständighet och valfrihet, men blir samtidigt påmint om att det inte är familjens överhuvud.

En oumbärlig ingrediens

Det krävs tuktan för att barnen skall lära sig att de inte är herre i huset. Somliga föräldrar gör invändningar mot detta. Och du kan vara förvissad om att många barn gör det. Men lägg märke till vad barnpsykiatrikern Wayne Weisner säger:

”Barnen behöver tuktan för att bli hyfsade. De vill faktiskt ha det. De tar mycket villigt emot tuktan från föräldrar som är bestämda, men alltid rättvisa. Båda föräldrarna måste vara helt ense om vad tuktan skall bestå i, annars uppfångar barnets radar denna oenighet och en underförstådd inbjudan till olydnad.”

Men dessa tankar är bara ekon av vad Gud för länge sedan låtit nedteckna som det bästa handlingssättet för föräldrar: ”Ris och straff giver vishet; men ett barn, som haver självsvåld, utskämmer sin moder.” — Ords. 29:15, Melin.

Det går inte att förneka att det finns många hem, där barnen är herre i huset och kommenderar och styr sina föräldrar. Men det är inga lyckliga hem. Föräldrarna är inte lyckliga. Barnen är inte lyckliga, och de kommer heller inte att bli det. Guds ord visar tydligt att största möjliga framgång och lycka blir följden, när en kärleksfull far utövar ledarskap i samverkan med en respektfull, samarbetsvillig hustru. Denna föranstaltning garanterar det trygga klimat och den fasta vägledning som barnen bäst av allt behöver för att utvecklas till balanserade, mogna vuxna.