Sengångarens upp och nedvända värld
”VAD har den där gamla golvmoppen uppe i trädet att göra?” Så förvånad frågeställaren blev, när han fick veta att vad han tog för en ”gammal golvmopp” i verkligheten var ett djur — ett däggdjur! För första gången i sitt liv såg han en sengångare i dess naturliga hemvist.
Sengångarna lever i Syd- och Mellanamerikas tropiska skogar. De är bland de långsammaste av alla djur. Denna sävlighet anses ha samband med deras låga kroppstemperatur. Under största delen av livet hänger sengångarna upp och ned från grenar, sitter i trädklykor eller lutar ryggen mot en gren. När de befinner sig i träden, är deras klor alltid fasthakade med ett skruvstädsgrepp vid en gren. Sengångarna hänger upp och ned när de äter och sover, ja till och med när de parar sig och föder sina ungar.
Vanligen föds endast en sengångarunge i taget. Ungen skulle träffande kunna beskrivas som en pälsboll. Mamman bär ungen på bröstet, och den klamrar sig fast vid hennes långa hår.
Fullvuxna sengångare är ungefär av en stor huskatts storlek. Deras långa armar och ben slutar med böjda klor, som är sju till åtta centimeter långa. Sengångarens sträva hår är inte som hos vanliga däggdjur riktade mot buksidan, utan mot ryggsidan.
Sengångarens hår är säreget på ännu ett sätt. Du kanske har hört uttrycket: ”Det växer aldrig mossa på en rullande sten.” Men kan du tänka dig ett djur som är så långsamt att växtorganismer börjar växa i dess hår? Så förhåller det sig med sengångaren. Under regntiden frodas ett överflöd av alger i sengångarens hår och ger det en grönaktig anstrykning.
Förutom att sengångarens hår ger fotfäste åt dessa växtorganismer kan det också utgöra tillflykt för en viss insekt — en fjäril som liknar en klädmal. Förklaringen till detta är fortfarande höljd i dunkel. The International Wildlife Encyclopedia framhåller: ”Ingen har kunnat ta reda på varför fjärilarna lever i sengångarnas hår. De livnär sig inte där, och man har inte heller funnit deras ägg eller larver i pälsen.”
Sengångarens hela liv tycks försiggå i ultrarapid. Omkring arton timmar om dygnet slumrar eller sover sengångarna, och de är mest verksamma om natten. Det kan ta mer än en och en halv månad för en sengångare att förflytta sig en sträcka av sex kilometer, när den rör sig hand för hand och sakta och betänksamt fäster sina klor vid trädgrenarna. På marken rör sig sengångaren ännu långsammare, eftersom den är utformad huvudsakligen för en upp och nedvänd tillvaro i träden och inte för att gå på marken. När sengångaren fått fäste med klorna, drar den kroppen framåt. Det som kan ta djuret sju sekunder i träden kan ta en hel minut på marken. Men förvånande nog är sengångarna snabbast i vattnet. Med kroppen rättvänd simmar de genom att svänga med armarna. Man har sett sengångare forcera vattensamlingar som var en och en halv kilometer breda eller mer.
Det kanske inte är så lätt att förstå hur ett så långsamt djur som sengångaren kan ha klarat sig ända till vår tid utan att bli utrotat. Men det är faktiskt inte hjälplöst. Djuret kan försvara sig med sina långa klor och skarpa tänder. Från marken kan man lätt ta en sengångare för ett termitbo eller en samling vissna löv. Djuret kan därför ofta undgå att bli upptäckt av sina fiender. Den sega huden, den tjocka pälsen av strävt, raggigt hår och tjugotre par revben bidrar till att skydda djurets vitala organ. Vad som är särskilt märkligt med sengångarna är deras förmåga att överleva sår, misshandel och till och med giftdoser, som skulle ha dödat andra däggdjur.
Två grundläggande slag
Varför inte ta en närmare titt på den ovanliga sengångaren? Lägg märke till de långa armarna. Om båda armarna slutar med två långa, böjda klor, är det en tvåtåig sengångare du tittar på. Den tretåiga sengångarens armar, som är längre än bakbenen, är däremot utrustade med tre böjda klor, precis som bakbenen hos båda dessa slag av sengångare.
Det finns ytterligare några drag som skiljer de båda grundläggande slagen av sengångare från varandra. De tvåtåiga är större och saknar svans. De tretåiga har däremot en liten stump till svans och är utrustade med två eller tre kotor mer i sin långa hals. Sammanlagda antalet kotor — nio — är ett mycket ovanligt antal hos däggdjur, eftersom nästan alla däggdjur har sju halskotor. De tretåiga sengångarna, som har fler halskotor, kan hänga upp och ned och vrida huvudet så att det tittar nästan rakt nedåt. Huvudet kan vridas 270 grader från den ena sidan till den andra, nästan en fullbordad cirkel!
Beträffande ett kännetecken som är säreget för den tretåiga sengångarhannen heter det i bokverket The Animal Kingdom (Djurriket): ”Något ytterst egendomligt hos hannarna är den klargula fläcken, ungefär så stor som en silverdollar, på ryggen. På den här enda fläcken är håret kort och glansigt; hittills har ingen kommit med en förklaring till detta märkliga drag.” Här har alltså sengångaren ännu en hemlighet som väntar på att bli utforskad.
De tretåiga sengångarna har inte farit väl i djurparkerna. Det beror huvudsakligen på att de inte äter något annat än knoppar, löv och späda kvistar av Cecropia-trädet. De tvåtåiga sengångarna, som inte är lika kräsna när det gäller maten, har anpassat sig mycket bättre till livet i fångenskap.
Av de två grundläggande slagen av sengångare är den tvåtåiga verksammare. När den blir hotad, slår den snabbt ut med sina långa armar och tillfogar djupa sår med de böjda klorna. Den kan också bitas ordentligt med hela sin uppsättning av arton tänder. När tretåiga sengångare ställs inför liknande faror, svänger de med armarna, men långsammare, och de bits sällan.
Den tvåtåiga sengångaren är också mindre tafatt än sin släkting. Den går ner från träden med huvudet först. Men när den tretåiga flyttar sig från en gren till trädstammen, vänder den sig först om och fortsätter sedan baklänges nedför trädet.
Sengångarens upp och nedvända värld är egendomlig men fascinerande. Du kanske har sett ett eller flera av dessa djur i någon djurpark. Men någon gång i framtiden kanske du besöker Mellan- eller Sydamerikas tropiker. Bli i så fall inte förvånad, om något som tycks vara ett livlöst föremål uppe i ett träd börjar röra på sig. Det kan mycket väl vara den sävliga sengångaren, som njuter av livet i sin upp och nedvända värld.