Antibiotika — tveeggade svärd
PENICILLIN, det första och mest allmänt använda av alla antibiotika, upptäcktes år 1928 av den brittiske bakteriologen Alexander Fleming. Men han och hans medarbetare hade många hinder att övervinna, och därför var det inte förrän under andra världskriget som penicillinet till slut kom att vinna erkännande för sitt värde när det gäller att bekämpa infektioner.
De resultat man fick med penicillinet var så märkliga att det betecknades som en ”mirakelmedicin” eller ”undermedicin”, och sedan dess har man utvecklat många, många andra antibiotika, både naturliga och syntetiska. Det råder inget tvivel om att dessa antibiotika, till exempel penicillin, har uträttat mycket gott genom att rädda många liv och hjälpa många, som drabbats av olyckshändelser eller sjukdomar, att tillfriskna snabbare.
Men antibiotika har inte bara varit till välsignelse. Varför inte? På grund av antibiotikas själva väsen. Namnet självt bör ge orsak till försiktighet, eftersom det kommer från de båda orden: anti, som betyder ”mot”, och bios, som betyder ”liv”. Ett antibiotikum är alltså ett ämne som är riktat mot liv. Det är med andra ord något som dödar. Men vad är det som dödas? Bakterier och andra mikrober, och därför använder ibland medicinsk litteratur beteckningen ”antimikrobiella medel” i stället för antibiotika. ”Antimikrobiella medel” sägs ha ”toxicitet”, dvs. giftiga egenskaper, såväl som andra skadliga verkningar förutom de terapeutiska egenskaperna.
Doktor Robert C. Zurek skriver sålunda i Diseases of Medical Progress (Det medicinska framåtskridandets sjukdomar): ”Närhelst vi använder ett antimikrobiellt ämne, svingar vi ett verkligt tveeggat svärd. Vi tar medvetet en risk.” Läkaren hoppas alltså kunna döda vissa mikrober utan att skada kroppens celler.
Men är läkarkåren i allmänhet fullt medveten om detta, för att inte tala om den stora allmänheten? Uppenbarligen inte. Doktor F. D. Adams säger nämligen i förordet till ovannämnda lärobok att ”läkemedel ofta skrivs ut ... tydligen utan att man fäster tillbörligt avseende vid deras oroväckande och ibland farliga egenskaper. Man behöver till exempel bara nämna den omfattande användningen av antibiotika vid lindriga infektioner i de övre luftvägarna och jämförbara lindriga sjukdomar — en praxis som tycks fortsätta trots att många kvalificerade experter påpekat att dessa ämnen som regel saknar verkan i sådana fall.”
En kommitté, som tillsatts av Förenta staternas hälso-, utbildnings- och socialdepartement, framhöll att vid en undersökning av 1.045 patienter var det 340 av dem som fick antibiotika, men endast 13 procent av dessa (eller omkring 45 patienter) borde ha fått sådana läkemedel. I en annan rapport berättar en läkare att från ”90 till 99 procent av dem som fick kloramfenikol fick det på otillräckliga grunder”. Och doktorerna Silverman och Lee förklarar i sin bok Pills, Profits, and Politics (Piller, profit och politik) att antibiotika ibland ”har framkallat sjukdomar av allvarligare natur än de sjukdomar de var avsedda att bekämpa”.
Det överdrivna bruket av antibiotika framgår av att grovt räknat 24.000 ton antibiotika producerades och släpptes ut i handeln i Förenta staterna under räkenskapsåret 1971—1972. Detta skulle räcka till femtio doser för varje man, kvinna och barn i landet. Enligt dr H. F. Dowling, en erkänd expert på detta område, ”är det tvivelaktigt att en genomsnittlig person får en sjukdom som kräver behandling med ett antibiotikum oftare än en gång vart femte till tionde år”.
Den stora förbrukningen av antibiotika förklaras delvis genom sjukhusens användning av dessa medel. En genomsnittlig dag får omkring 40 procent av patienterna åtminstone ett antibiotikum. En framstående expert på detta område säger: ”Jag kan omöjligen tro att 40 procent av patienterna på sjukhuset behöver ett antimikrobiellt läkemedel. ... Jag anser att dessa läkemedel utan tvivel ... används på ett överdrivet sätt.”
Allt sådant överdrivet bruk av läkemedel innebär naturligtvis en hel del onödiga utgifter för patienterna eller deras familj eller vem det än är som betalar räkningen. Vid ett sjukhus, där man insåg detta problem, organiserade man en kommitté för antimikrobiella medel till att övervaka användningen av dessa läkemedel. På så sätt lyckades man skära ner bruket av dem med 20 procent. Om alla sjukhus i Förenta staterna följde detta exempel, skulle det innebära en årlig besparing av 117.000.000 dollar. En annan undersökning visade att 93 procent av de patienter som fick ett antibiotikum, som kostade 12 dollar per recept, fick det i onödan.
Hugger åt fel håll
Hur allvarligt är egentligen de antibiotiska medlens tveeggade natur? Enligt dr Zurek ”är listan över ogynnsamma verkningar enormt lång”, och ”det ser ut som om de ogynnsamma reaktionerna på dessa läkemedel ständigt ökar”.
Somliga kanske menar att följande exempel hör till undantagen, men de är ändå värda att beaktas: En tjugofemårig man hade ont i halsen. Hans läkare gav honom ett antibiotikum, kloramfenikol, under nio dagar. Inom två månader hade han fått mycket allvarliga symptom på grund av detta läkemedel, och inom sex månader var han död.
En fyrtiosjuårig kvinna fick penicillin för att hon hade ont i halsen. Inom tre dagar hade hon fått alla möjliga biverkningar, till exempel röda knölar på kroppen, klåda och svårighet att urinera. Trots att hon fick behandling med konstgjord njure, kunde man inte rädda hennes liv.
Vid ett annat tillfälle behandlades en tolvårig flicka med kloramfenikol. Det ledde till att hon fick en farlig blodsjukdom, som medförde döden för henne. Enligt en annan rapport har hundratals människor dött av kloramfenikol (går även under namnet ”Chloromycetin”), och trots att läkarna i mer än tjugofem år har blivit varnade för detta läkemedel händer det fortfarande att man skriver ut det i onödan.
Varför går man till sådana överdrifter när det gäller att använda antibiotika? Jo, i och med att man började använda antibiotika kunde man börja behandla de flesta infektionssjukdomar på ett mera specifikt sätt. Nu hade man åtminstone något som kunde angripa de mikroorganismer som orsakade sjukdomen. Ibland hände det emellertid att entusiastiska läkare på otillräckliga grunder gav antibiotika, även när de inte kunde fastställa orsaken till en viss sjukdom. Och många gånger krävde patienten att få det. Detta har medfört en hel del oberättigat bruk av antibiotika.
Ett annat skäl till det överdrivna bruket av antibiotika är utan tvivel vissa läkares önskan att åtminstone göra någonting, varvid de endast tycks ta hänsyn till det möjliga gagnet av dessa läkemedel, men inte de risker som är förbundna med dem. Ännu ett skäl, som framförts av S. M. Wolfe, är att läkarna för att få information om läkemedel litar för mycket på läkemedelsrepresentanternas ensidiga försäljningsargument.
Varför tveeggade?
Hur kommer det sig att antibiotika hjälper många människor men dock inte alla? Varför är de så ofta tveeggade svärd? En faktor är patientens fysiska tillstånd. Starka antibiotika har sannolikt starka, toxiska biverkningar. Det är leverns och njurarnas uppgift att undanskaffa giftiga ämnen. Men om levern är sjuk eller njurarna inte fungerar tillfredsställande, kanske de inte kan skaffa undan de giftiga resterna av ett antibiotikum, och detta leder till att kroppens celler dukar under för giftet, och patienten insjuknar och kan till och med dö.
En ännu vanligare orsak till komplikationer vid antibiotikabehandling är allergi eller någon form av överkänslighet. Vilken patient som helst kan vara allergisk mot ett eller flera antibiotika, vilket kan medföra skador och till och med döden för patienten. Av mer än ett tusen rapporterade livshotande reaktioner till följd av antibiotikaterapi gällde det stora flertalet penicillin, och av dessa fall fick 10 procent dödlig utgång.
Mikroorganismerna kan också bli immuna mot läkemedel, så att de kan motstå ett antibiotikums bakteriedödande verkan. Detta har man färska exempel på från behandlingen av gonorré. Under många år var gonokockerna, som orsakar denna sjukdom, ytterst känsliga för penicillin, och patienten tillfrisknade så gott som alltid från sjukdomen om han fick detta antibiotikum. På senaste tiden har emellertid penicillinresistenta gonokockstammar utvecklats, och därför är man numera hänvisad till att använda andra och mindre effektiva läkemedel.
Ännu en orsak till att ett antibiotikum kan visa sig vara ett tveeggat svärd är att det kan utplåna alla utom vissa bakteriestammar, vilka därvid förökar sig och orsakar helt nya eller tillstötande sjukdomar. Sådana ”sekundärinfektioner” orsakas av de mikrober som inte är känsliga för det antibiotiska medlet men som tidigare hållits i schack av de andra mikroberna i ett slags ”naturlig” jämvikt.
I The Sunday News, som kommer ut i Detroit, hette det till exempel i numret för 28 juli 1974 att läkare framhöll att överdrivet bruk av det allmännast utskrivna antibiotiska medlet har lett till att en ny resistent typ av hjärninflammation hos spädbarn har utvecklats. Detta antibiotikum är ampicillin, en syntetisk form av penicillin. Enligt dr S. Ross vid barnsjukhuset i Washington ”har ampicillin blivit slaget till döds genom att läkare både inom och utanför sjukhuset använt medlet utan urskillning”. Det ”var tidigare det bästa läkemedel som stod att få vid ... en viss allvarlig tarmsjukdom. År 1967 var 5 procent av dessa fall resistenta mot medlet. Nu är 95 procent resistenta. ... Den växande resistensen skrämmer ... oss.”
Ett exempel på detta är den verkan vissa antibiotika kan få på tarmfloran, de nyttiga tarmbakterier som är så oumbärliga för att man skall kunna tillgodogöra sig födan på bästa sätt. Men enligt många praktiserande läkare kan fortsatt bruk av antibiotika inte bara döda de skadliga bakterierna, utan också en stor del av tarmfloran. Av detta skäl är många läkare noga med att rekommendera att patienten skall använda yoghurt eller liknande mjölkprodukter, medan han behandlas med antibiotika.
Vad kan du göra åt saken?
Med tanke på det som här sagts kan somliga mena att allt detta är läkarens huvudvärk, inte patientens. Men förhåller det sig verkligen så? Om så många läkare inte är tillräckligt försiktiga, vilket till och med deras egna talesmän erkänner, så kanske ”lekmännen” själva måste ta på sig detta ansvar. Denna synpunkt framförs i Science Digest för januari 1975. Det heter där: ”Alla antimikrobiella medel — som grupp betraktade — brukas till övermått och till och med missbrukas av läkare i allmänhet, ända därhän att allmänheten måste lära sig att skydda sig genom att skaffa sig kunskap om riskerna, eftersom läkarna som grupp betraktade uppenbarligen struntar i detta.”
Av det som här sagts framgår det att man bör vara mycket försiktig med att använda antibiotika. Uppmana aldrig din läkare att skriva ut antibiotika. Använd aldrig antibiotika som skrivits ut åt andra; experimentera aldrig själv med dem. Låt din läkare få reda på om du tidigare använt antibiotika, vare sig de haft gynnsam eller ogynnsam verkan; tala också om för honom vilka andra läkemedel du använder. Om han skriver ut antibiotika, fråga då om det inte räcker med någon annan behandling. Om det tycks vara absolut nödvändigt att ta antibiotika, följ då noggrant läkarens anvisningar.
Vi kan inte ge någon bättre sammanfattning än den som ges under ”Avslutande kommentarer” i dr Zureks kapitel ”Antibiotikaframkallade sjukdomar”: ”Vi hoppas att denna redogörelse för ogynnsamma verkningar av antimikrobiella ämnen skall inge läsaren tillbörlig respekt för dessa läkemedel. Användningen av dem har åstadkommit både tragedier och underverk. Inget av dem är helt utan risker. ... Framgångsrik antibiotisk behandling kan uppnås endast genom kunskap om vad dessa ämnen kan uträtta och ständig medvetenhet om de risker som är förbundna med dem.”