Sionismen — är den en uppfyllelse av bibelns profetior?

MÅNDAGEN den 10 november 1975 hände det efter varnande skalv. Likt en jordbävning skakade det kristenheten och den judiska världen. Förenta nationernas generalförsamling antog med knapp majoritet en resolution som förklarade att sionismen är en form av rasism och rasdiskriminering.

Sjuttiotvå nationer röstade för resolutionen, medan trettiofem nationer röstade emot den. Trettiotvå nationer lade ner sina röster, och tre var frånvarande. Resolutionen understöddes av kommunistländerna med undantag av Rumänien, som inte var närvarande. De flesta asiatiska nationerna godkände resolutionen jämte Cypern, Turkiet, Guyana, Portugal och Mexico. Flertalet afrikanska nationer förenade sig i att fördöma sionismen.

Motståndare till resolutionen var huvudsakligen nationer som till bekännelsen är kristna, däribland de nio nationerna i EG, alla de övriga skandinaviska länderna, flera stater i det brittiska samväldet samt Förenta staterna.

Vad är sionismen? Varför fördömdes den? Enligt definitioner i allmänna nyhetsnotiser är sionismen ”rörelsen för ett judiskt nationellt hemland i Palestina, förverkligat genom skapandet av Israel, och i våra dagar utbredd som den judiska statens och dess understödjares ledande filosofi”.

Diskussion för och emot

Resolutionen framkallade omedelbara reaktioner. Israels ambassadör Chaim Herzog rev rasande resolutionen i bitar på podiet framför generalförsamlingen. Förenta staternas dåvarande FN-ambassadör Daniel P. Moynihan anklagade i vredesmod församlingen för att ha ”handlat skändligt”. På många platser anordnades massmöten och demonstrationer i protest mot Förenta nationernas åtgärd.

Många betraktade resolutionen som ett direkt angrepp mot judarna och judaismen. Ambassadör Herzog förknippade till exempel sionismen med judisk religion och sade: ”Det sionistiska idealet, som uppställs i bibeln, har varit och är en integrerande del av den judiska religionen.” Vid ett konvent i Atlantic City i Förenta staterna fördömde 3.000 ortodoxa judar resolutionen som ”ett försök att förneka det judiska folkets gudagivna rätt till det Heliga landet, och som sådant en avskyvärd handling mot hela det judiska folket”.

De som understödde resolutionen hävdade emellertid att beslutet inte riktade sig mot judaismen och judarna. De gör i stället gällande att sionismen är en politisk ideologi snarare än en religiös. Det är sionistisk politik, säger de, som drivit bort tusentals palestinska araber från deras fosterland. ”Det bittraste för araberna”, påpekades det i tidskriften Time för 24 november 1975, ”är Israels lag om återvändande, vilken garanterar omedelbart medborgarskap åt alla judar som immigrerar till Israel från vilket som helst land i världen, medan palestinska araber som flydde från sitt hemland under 1948 års krig fortfarande, i de flesta fall, hindras från att återvända”.

Motstånd från religiösa judar

Är sionismen en religiös rörelse? Finns det kanske ett samband mellan den och bibelns profetior om judarnas återvändande till sitt hemland?

De tidigare judiska rabbinska skrifterna omtalar ett framtida återvändande av judar till det utlovade landet under Messias’ ledning. I början på 1800-talet kom emellertid vissa judar att tro att detta skulle ske, inte genom mirakulöst ingripande från ovan, utan genom mänskliga ansträngningar.

En som ansåg detta var rabbinen Juda Alkalai (1798—1878). Enligt Encyclopædia Judaica blev Alkalai i mitten på 1800-talet ”övertygad om att Messias’ tidsålder hade kommit och att förlossningen måste vinnas genom mänskligt ingripande. ... Han försökte få människor att förena sig i ett organiserat återuppbyggande av det judiska folket, eller en del av det, i deras hemland och att utrusta sig med de attribut som utmärker en modern nation.”

Ända från början har emellertid många judar motstått sionismen av religiösa skäl. Varför det? Det heter i The Jewish Encyclopedia: ”Ortodox judaism i Europa intog först en mycket reserverad hållning. ... [Sionismen] ansågs gå Försynen i förväg och strida mot den ortodoxa judaismens uttryckliga läror med avseende på Messias’ ankomst och att det är Guds verk att åstadkomma återställelsen.” Fram till denna dag driver samma argumentering ultraortodoxa judar att förkasta staten Israel och den nutida sionismens mål.

Religionen visade sig inte vara drivkraften bakom sionismen. Beträffande ”de tidiga pionjärerna” som slog sig ner i Palestina vid sekelskiftet skriver den israeliske författaren Amos Elon i The Israelis: Founders and Sons: ”Somliga förklarade obligatoriskt sitt handlande genom att åberopa religiösa band; men de flesta var avgjort irreligiösa. En som öppet bekände sig vara ateist skrev kort efter sin ankomst år 1907: ’Vad jag gör är inte Guds vilja — jag tror nämligen inte på Gud — utan vad som helt enkelt är moraliskt rätt och i praktiken absolut nödvändigt.’”

Men vad var den huvudsakliga drivkraften, om det inte var religionen? Vad drev tusentals judar att lämna sina hemländer för att bosätta sig i Palestina?

Sionismens ”dominerande faktor”

Det var ”som en reaktion mot tsarens förföljelse”, förklaras det i The Encyclopaedia Britannica (1974 års upplaga), som östeuropeiska judar ”grundade choveve-Zion (’Sions vänner’) för att befrämja judiska lantbrukares och hantverkares kolonisering i Palestina”.

Det heter vidare i samma uppslagsverk: ”En politisk prägel fick sionismen genom Theodor Herzl, en österrikisk journalist som ansåg assimilation [av judar med icke-judiska samhällen] vara det mest önskvärda, men, i betraktande av antisemitismen, omöjlig att realisera. Om judarna därför, hävdade han, genom yttre påtryckningar tvingades att bilda en nation, skulle de kunna föra en normal tillvaro endast genom koncentrering till ett enda område.” Med detta överensstämmer följande uttalande i Encyclopædia Judaica:

”Den dominerande faktorn, när det gällde att skapa många fler sökande för immigration till Palestina än som någonsin tillåtits anlända, var inte sionistisk ideologi, åtminstone inte i dess kulturella ’syntetiska’ form, utan den växande skräcken för antisemitismen vid en tid då andra dörrar till trygghet höll på att stängas eller var helt stängda för judarna. Känslan av katastrof var redan djupt rotad i medvetandet hos europeiska judar genom de händelser som följde omedelbart efter första världskrigets slut.”

Kristenhetens roll

Trots att de flesta förknippar sionismen med det judiska folket, bär kristenheten en stor del av ansvaret för att tusentals judar på senare år återvänt till Palestina. En som undervisar i bibeln och har bott i staten Israel i mer än två decennier sade följande i en intervju:

”Hebréer och muhammedanska araber i lika mån instämmer i att kristenheten utlöste judarnas folkvandring tillbaka till deras forna hemland. Kristenhetens romersk-katolska Väster och ortodoxa Öster satte i gång rörelsen genom sina omänskliga religiösa förföljelser.

När judar exempelvis strömmade in från Ryssland mot slutet av 1800-talet, kom de inte huvudsakligen av religiösa skäl. Dessa flyktingar flydde undan förföljelser som igångsatts av den ryske tsaren under påverkan av den ortodoxa kyrkan. Senare banade kristenhetens protestantiska system vägen för ytterligare församlande av judar till Palestina. Genom Balfourdeklarationen efter första världskriget förband sig Storbritannien att upprätta ett judiskt hem i Palestina.”

Hur förhåller det sig med bibelns profetior?

De hebreiska skrifterna innehåller talrika profetior om Israels nations återvändande till det utlovade landet. Inte bara många judar utan också ett stort antal människor i kristenheten ser fram emot en framtida, bokstavlig uppfyllelse av sådana profetior.

Utgör sionismen och staten Israel en uppfyllelse av Skriftens förutsägelser om att israeliterna skall återföras till sitt hemland? Låt oss undersöka vad bibeln verkligen säger i den här frågan. Med avseende på judarnas befrielse ur fångenskapen i det forntida Babylon förutsade Gud genom profeten Jesaja:

”Jag är den som säger om Jerusalem: ’Det skall bliva bebott’ och om Juda städer: ’De skola varda uppbyggda; jag skall upprätta ruinerna där.’ ... Jag är den som säger om Kores [Cyrus, Persiens kung]: ’Han är min herde, han skall fullborda all min vilja, och han skall säga om Jerusalem: ”Det skall bliva uppbyggt” och till templet: ”Din grund skall åter varda lagd.”’” — Jes. 44:26—28.

Denna och många liknande profetior fick en bokstavlig uppfyllelse på 500-talet f.v.t. På vilket sätt? Kung Cyrus utfärdade i sitt första regeringsår (538—537 f.v.t.) ett påbud om befrielse för judarna efter sjuttio års babylonisk fångenskap. Lägg märke till hur ordalydelsen i detta påbud överensstämmer med Jesajas förutsägelse, som vi nyss citerade: ”Så säger Kores [Cyrus], konungen i Persien: Alla riken på jorden har HERREN, himmelens Gud, givit mig; och han har anbefallt mig att bygga honom ett hus i Jerusalem i Juda. Vemhelst nu bland eder, som tillhör hans folk, med honom vare HERREN, hans Gud, och han drage ditupp.” — 2 Krön. 36:23.

Vad gjorde de israeliter, som återvände till det utlovade landet, vid sin återkomst? Bibeln berättar: ”De uppförde altaret på dess plats, ty en förskräckelse hade kommit över dem för de främmande folken; och de offrade åt HERREN brännoffer därpå, morgonens och aftonens brännoffer.” (Esr. 3:3) Därefter återuppbyggde de templet i Jerusalem och återupprättade den regelrätta tillbedjan av Gud i enlighet med den mosaiska lagens föreskrifter. — Esr. 3:8—13; 6:14—16.

Är sionismen en nutida uppfyllelse av dessa löften eller kanske ett första steg hänemot detta? Har tillströmningen av tusentals judar till deras forna hemland i våra dagar resulterat i att tillbedjan av Gud återupprättats där i överensstämmelse med bibelns krav? Enligt bibeln skulle det Israel som Gud skulle återföra till sitt hemland bli ”ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända”. (Jes. 49:6) Vänder sig våra dagars nationer till staten Israel som källan till andlig upplysning?

Som fakta visar utvandrade judarna till Palestina på flykt undan förföljelser och massutrotningsmetoder, som till bekännelsen kristna regeringar svarade för. Det är inte en religiös utan en politisk stat som dessa flyktingar och deras avkomlingar har bildat i detta land. De arabisk-israeliska problem som blivit följden är av politisk natur.

Del av ett världsvitt ”tecken”

Medan sionismen och staten Israel inte utgör en uppfyllelse av bibelns profetior om att judarna skall återföras till sitt hemland, figurerar händelserna i Mellersta Östern verkligen i Skriftens förutsägelser för våra dagar. Hur då? Genom att dessa konflikter utgör en del av ett världsvitt ”tecken” som markerar slutet på den nuvarande tingens ordning och ankomsten av en ny ordning, i vilken gudomligt styre skall ersätta mänskligt styre.

Kort före sin död som människa tillfrågades Jesus av sina lärjungar: ”Vad skall vara tecknet ... på avslutningen på tingens ordning?” (Matt. 24:3) Till svar sade Jesus: ”Ni skall komma att höra krig och rykten om krig; se till att ni inte blir förfärade. Dessa ting måste nämligen inträffa, men det är ännu inte slutet. Ty nation skall resa sig mot nation och rike mot rike, och det skall vara hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra.” (Matt. 24:6, 7) Han tillade att det jorden utöver skulle bli ”ängslan bland nationer som inte känner utvägen ... , medan människor blir vanmäktiga av fruktan och väntan på de ting som skall komma över den bebodda jorden”. — Luk. 21:25, 26.

Har inte sådana förhållanden antagit världsomfattande proportioner under den nuvarande generationen, i synnerhet sedan första världskriget? Detta förebådar något sensationellt för den närmaste framtiden. Vad då? Vi läser i Daniel 2:44:

”I de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.”

Betyder detta att jorden och allt liv på den skall förintas? Inte alls, eftersom det gudomliga riket som ”skall ... bestå evinnerligen” måste ha jordiska undersåtar. I Daniel 2:34, 35 symboliseras detta rike av en ”sten” som ”blev ett stort berg, som uppfyllde hela jorden”. Detta betyder att mänskligt styre på jorden skall få vika för gudomligt styre som skall omfatta hela jorden.

Världshändelserna i våra dagar, som är en uppfyllelse av bibelns profetior, visar att den nuvarande generationen är den som skall få uppleva förverkligandet av dessa storslagna löften. (Matt. 24:34) Detta himmelska rike skall Gud bruka för att genomföra vad ingen mänsklig filosofi, ideologi eller regering har kunnat göra — ena hela den mänskliga familjen.