Fyllda av oro men välsignade på många sätt
OVÄNTAD sjukdom, olyckshändelse eller ”naturlig” hemsökelse. Så snabbt sådana ting kan förändra hela ens liv, alldeles som det sägs i bibeln: ”I veten ju icke, vad som kan ske i morgon”! (Jak. 4:14, 1917) Men om någon av dessa drastiska förändringar inträffar, hur kommer du då att reagera? Låt mig få berätta vad som hände vår familj.
Min make David föddes år 1919 i Saskatoon i Canada. Som ung man blev han ett döpt vittne för Jehova och trädde snart in i förkunnartjänsten på heltid. David fick privilegiet att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead och blev missionär i Singapore. Senare kom han hit till Australien, där vi träffades.
Sedan vi gift oss år 1950 blev min man resande tjänare, och vi besökte församlingar av Jehovas vittnen tillsammans. Men i mars 1954 föddes vår son Shannon, vilket förde med sig förändringar. David blev tillsyningsman i en lokal församling. Min son och jag hade ständigt gagn av hans kärleksfulla ledning som make, far och tillsyningsman. När Shannon började skolan, uppmuntrade David mig att återgå till heltidstjänsten. När Shannon så småningom slutade skolan, förenade han sig med mig, och det medförde stor lycka för oss alla.
Davids mor, som bodde i Canada, var vid det här laget över åttio år gammal, och hennes hälsa var vacklande. I maj 1972 reste David därför till Canada för att hälsa på henne. Där inträffade något som fullständigt förändrade våra liv. Min man blev plötsligt sjuk. Inom fyrtioåtta timmar blev han fullständigt förlamad. Hans liv räddades genom en omedelbar operation, varvid ett rör fördes in i hans luftstrupe, så att en respirator kunde hjälpa honom att andas. Vilken chock det var för Shannon och mig, när vi fick ett telegram om Davids tillstånd! Likväl blev vi styrkta av vetskapen om att Jehova Gud kände till vår oro och ville hjälpa oss.
När vi kom till Canada, körde Davids familj oss genast till sjukhuset. Det var smärtsamt att se honom så sjuk. Den enda rörelse han kunde göra var att blinka. Men han kände igen oss, och den lättnad vi märkte i hans ögon gjorde oss tacksamma över att vara där. Vi var tillsammans som en familj och bad om Guds hjälp att kunna möta och uthärda framtiden.
De följande sex månaderna var svåra och satte oss på prov både i fysiskt och i mentalt avseende. I veckor fick David intensivvård. Vi fick inte träffa honom före klockan halv två varje eftermiddag, eftersom förmiddagarna var upptagna av undersökningar. Det föreföll som om hans sjukdom berodde på något slags virusinfektion liknande polio. Shannon och jag tillbringade förmiddagarna i predikoarbetet, men vi kunde vara tillsammans med David hela eftermiddagarna och kvällarna. Detta bidrog till hans sinneslugn. Försök att föreställa dig hur det skulle kännas att vara frisk och stark den ena dagen och fullständigt drabbad av sjukdom den andra, ur stånd att göra något annat än tänka.
David var mentalt vital men oförmögen att tala. Shannon skrev därför alfabetet på kort, och när vi rörde den rätta bokstaven blinkade David. Tålmodigt satte vi ihop bokstäverna till ord. Efter några veckor återfick han gradvis förmågan att använda ansiktsmusklerna och kunde forma ord med läpparna. Vi lärde oss att läsa på läpparna, men vi fick ofta skratta åt våra misstag. Davids sinne för humor hjälpte honom igenom många svåra pärser.
Vi visste att om vi kunde hålla honom andligen stark och lycklig, så skulle han kunna stå ut med sitt förfärliga lidande. Vi gjorde därför upp ett dagligt studieprogram, där vi använde bibliskt material från Jehovas vittnens årsbok och artiklar ur Vakttornet och Vakna! David talade senare om för oss att det var genom att göra bruk av de anordningar Jehova dragit försorg om som han kunde bevara sitt andliga lugn. De många brev vi fick från våra andliga bröder i Australien och Canada var också en källa till stor tröst och uppmuntran.
David gjorde vissa framsteg, men respiratorn hindrade honom när han skulle tala och äta. Och läkarna ansåg det osannolikt att han någonsin skulle kunna gå igen. I november flög vi med honom tillbaka till Australien tillsammans med hans utmärkte kanadensiske specialist.
Tack vare en enastående behandling på sjukhusen återfick David så småningom förmågan att använda högra handens fingrar. Det gjorde att han kunde manövrera en specialrullstol som drevs elektriskt. Han lärde sig också att skriva maskin med handen uppbunden över en elektrisk skrivmaskin. Så rörd jag blev, då jag fick en vacker blomsterbukett från honom med ett litet maskinskrivet kort, där han gav uttryck åt sin uppskattning av vår omsorg!
Varje eftermiddag fördes han till en gymnastiklokal för att få benen tränade. Detta var välgörande och synnerligen nödvändigt, men den bästa mentalterapin bestod i att han talade med andra om Jehova och de välsignelser som hans rike skall medföra. Han hade några enastående erfarenheter och satte till och med i gång några bibelstudier. Hans tro var ett föredöme för alla som han kom i kontakt med och till ära för Jehova.
Det här var inte någon lätt tid för någon av oss. Hela vårt liv hade förändrats. Shannon och jag brukade tillbringa förmiddagen i förkunnartjänsten och var sedan tillsammans med David så snart hans behandlingar var avslutade. Vi matade honom och läste tillsammans. Till sist fick han komma hem på lördagarna, och det gjorde lördagen till den lyckligaste dagen i veckan. Så många som möjligt av släktingarna kom för att hälsa på, och vi höll vårt regelbundna familjestudium med ledning av Vakttornet. När vi tänker tillbaka på dessa månader, som visserligen var fyllda av oro, finner vi att vi ändå blev välsignade på många sätt och att vi hade så mycket att vara tacksamma för. Vi fick röna omtanke och vänlighet från sjukhuspersonalen och kärlek från vår familj och våra andliga bröder och systrar. Vi är tacksamma för de många lyckliga timmar vi kunde vara tillsammans med David varje dag. Han var alltjämt vårt kärleksfulla familjeöverhuvud.
Men vilken provsättning det ändå var för David! Han hade alltid varit så frisk och stark. Men han fortsatte att tjäna Jehova och påminde sig att många andra kristna hade fått lida ännu mer. Den 30 augusti 1973, femton månader efter det att han blivit förlamad, somnade så vår älskade David in i döden, bara fyra timmar efter det att min mor hade dött. Det var verkligen en sorgesam dag, eftersom döden sannerligen är en av våra största fiender. Ingen kan emellertid ta ifrån oss glädjen av att veta att David hade bevarat sin ostrafflighet inför Gud ända in i döden. Han levde sitt liv troget som en tjänare åt Jehova, och tack vare den kommande uppståndelsen kommer han att sova bara en kort tid. Vi tackar Jehova för att han gav honom kraft att uthärda sin sjukdom och att han kunde använda den som ett medel till att avge ett vittnesbörd för många som aldrig tidigare hade talat med något av Jehovas vittnen.
Shannon och jag lärde oss många värdefulla ting under denna prövosamma tid. Vi lärde oss behovet av att visa kärlek mot och medlidande med dem som är sjuka, eftersom detta är så viktigt för dem mentalt och andligen. Vi lärde oss hur mycket vi behöver våra kära. Och vi kom att få en djupare uppskattning av bönens privilegium och av den kraft som bönen ger.
Jag hoppas att du på något sätt, när du läser detta, skall bli hjälpt att uthärda när du får möta personliga svårigheter, vare sig du är den som får utstå den fysiska smärtan och den mentala plågan eller du är den nära familjemedlem som måste utstå den oro och påfrestning som kommer av att se en kär anförvant lida. — Insänt.