Vad säger bibeln?

Är kremering tillbörlig för kristna?

VAD anser du om att låta kremera en avliden släktings kropp? Tycker du att det är lika lämpligt att kremera de döda som att begrava dem? Eller har du känslomässiga invändningar mot kremering? Verkar det otillbörligt eller rentav oskriftenligt?

Ditt sätt att reagera kan ha formats av den förhärskande inställningen där du bor. I somliga länder är det ganska vanligt med kremering. I Sverige kremeras 45 procent av de döda, i Västtyskland, England och Danmark mer än hälften, och i Japan nästan alla. Men i Förenta staterna kremeras endast omkring 8 procent av de döda, och i andra länder är det ännu ovanligare. Vad beror dessa skillnader på?

Lokala förhållanden har utan tvivel inflytande på sedvänjorna när det gäller att undanskaffa de dödas kroppar. I vissa områden är till exempel marken frusen en stor del av året, och det är ont om ved. Det är därför vanligt att man lägger ut de döda för att de skall bli uppätna av fåglar eller djur. I sådana länder begravs eller kremeras endast personer av medelklassen och överklassen. I vissa länder, där det är ont om jord, är kremering populär därför att den kostar mindre än begravning i en vanlig grav.

Men religiösa trosuppfattningar kommer också in i bilden när det gäller kremering. Somliga av de gamla grekerna och romarna, som trodde att människan har en odödlig själ, betraktade kremering som ett bra sätt att snabbt frigöra själen från den döda kroppen.

Å andra sidan heter det i Encyclopædia Judaica: ”Att undanskaffa den döda kroppen genom att bränna den är ingen judisk sedvänja, och de traditionsbundna judarna anser jordbegravning vara obligatorisk.” Romersk-katolska kyrkan var också i flera hundra år bestämt emot kremering. I slutet av 1800-talet förklarade den kanoniska lagen nr 1240 att katoliker som förordnade att deras kropp skulle kremeras skulle berövas en kyrklig begravning, om de inte ångrade och bättrade sig före sin död. Ett påvligt påbud år 1963 reviderade i någon mån denna ståndpunkt men uppmanade ändå till att man skulle ”avhålla sig från kremering, om man inte av omständigheterna tvingades därtill”.

Vilken är då den rätta synen på kremering från Guds ords ståndpunkt? Är det tillbörligt för en kristen att bli kremerad?

På bibelns tid

På bibelns tid brukade Guds tjänare begrava en avliden människas kropp i en grotta eller grav. Redan Abraham gjorde detta. När hans älskade hustru Sara dog, köpte han en grotta till familjegrav. (1 Mos. 23:2—20; 49:29—32) Abrahams avkomlingar, hebréerna, ansåg det vara mycket viktigt att en människa fick en tillbörlig begravning. Att någon blev utan begravning betraktades som en svår olycka. (Jer. 14:16) Jehovas förkastelsedom mot kung Jojakim uttrycktes till exempel i profetian: ”Såsom man begraver en åsna, så skall han begravas”, dvs. hans kropp skulle släpas ut ur staden och lämnas obegravd. — Jer. 22:18, 19; jämför Jeremia 25:32, 33; Jesaja 14:19, 20.

Med tanke på den vikt man lade vid en tillbörlig begravning, skulle det ha varit en vanära att bli förvägrad en begravning och få sin kropp uppbränd som avskräde. I förbindelse med vissa brott krävde lagen att brottslingen skulle dödas och kroppen brännas upp. (3 Mos. 20:14; 21:9; Jos. 7:15, 25) När Jesus var på jorden, var Hinnoms dal söder om Jerusalems mur en soptipp, där man höll eldar brinnande för att förinta avskrädet. En del kroppar av döda brottslingar som inte ansågs värda en anständig begravning kastades dit. Jesus använde detta som en symbol av fullständig tillintetgörelse utan något hopp om uppståndelse. — Mark. 9:47, 48; Matt. 5:22.

Men visar dessa exempel på bränning av döda kroppar att det skulle vara otillbörligt att låta kremera en kropp?

Först och främst kan nämnas att lagen inte alltid förband förbrytare med att deras döda kropp skulle brännas upp. Judarna använder 5 Moseboken 21:23 till stöd för jordbegravning. Det heter där att kroppen av en man som blivit avrättad och hängd på en påle inte skulle lämnas kvar över natten, ”utan du skall begrava den på samma dag”. Att bränna kroppen var alltså bara ett sätt på vilket en brottslings döda kropp kunde undanskaffas.

Det är inte heller svårt att inse att det är stor skillnad mellan att en forntida brottslings döda kropp brändes upp tillsammans med avskräde och att de dödas kroppar i vår tid kremeras i samband med begravningen. Det förra var avsett att ge uttryck åt förkastelse och skam, medan det senare anordnas som ett värdigt alternativ till att en människa återvänder till stoft genom normal förmultning i jorden.

Våra dagars kremering påminner faktiskt i viss mån om vad männen från Jabes i Gilead gjorde, sedan de räddat kung Sauls och hans sons kroppar ur filistéernas hand. De förde kropparna till ”Jabes och förbrände dem där. Sedan togo de deras ben och begrovo dem.” (1 Sam. 31:12, 13) Den trogne David ansåg det inte vara en skamlig handling att bränna kropparna. Det ingick i ett vördnadsfullt undanskaffande av de döda. — 2 Sam. 2:4—7.

De första kristna fortsatte med den judiska seden att begrava de döda i jorden eller i gravar. Förutom kristendomens judiska bakgrund tycks ett skäl till detta ha varit att kremering vid den tiden förbands med hedendom, till exempel läran om den odödliga själen. Under senare århundraden stiftade romersk-katolska kyrkan en lag mot kremering och förbjöd på så sätt genom en kyrklig lag vad som inte var förbjudet i Skriften.

Hur förhåller det sig med de kristna i vår tid? Faktum är att det inte finns någon biblisk befallning för eller emot vare sig begravning eller kremering. Begravning i stället för kremering tjänar vanligen inte heller till att skilja de sanna kristna från dem som tror på den hedniska läran om en odödlig själ; i våra dagar finner man några av de främsta förespråkarna av denna oskriftenliga lära bland kyrkfolk som vanligen begraver sina döda.

Bibeln visar också tydligt att det inte spelar någon roll om en död kropp återvänder till stoft hastigt genom eld eller så småningom genom förmultning. Hur det än sker, så uppfylls ändå Guds ord: ”Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” (1 Mos. 3:19) Det är verkligen inte så att Gud skulle behöva en mumie för att kunna uppväcka en person från de döda. Aposteln Paulus lärde att en människa som uppstår till himmelskt liv skall få en ny kropp, så att hon ”förvandlas” från den köttsliga kropp som upplösts. Han visade att Gud ger en kropp åt var och en, ”alldeles som det har behagat honom”. (1 Kor. 15:35—49) Det blir på liknande sätt med dem som blir uppväckta till liv på jorden i den nya ordningen. Gud kommer att kunna ge dem lämpliga mänskliga kroppar, oavsett hur deras tidigare kropp upplöstes, vare sig det gick hastigt genom eld eller långsamt genom förmultning.

Guds ord rekommenderar utan tvivel att den döda kroppen efter en kär anförvant behandlas på ett värdigt, respektfullt sätt. Men det är en personlig fråga, om en familj av känslomässiga, ekonomiska eller andra skäl vill låta kremera en avliden anförvant eller inte.