Angreppet mot Jehovas vittnen

ANGREPPET mot Jehovas vittnen ökade undan för undan i intensitet med början år 1973. Det året vägrade myndigheterna dem tillstånd att hålla vissa planerade ”kretssammankomster”, där ett antal kristna församlingar kommer tillsammans för biblisk undervisning. I december 1973 förbjöds i sista ögonblicket Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds seger” i Cotonou. I början av nästa år tillät myndigheterna på nytt att man höll kretssammankomster, men det var sista gången man gav sådant tillstånd.

Under denna tid ingrep man inte mot mötena i Rikets salar eller i privata hem. Men i slutet av år 1974 började rykten cirkulera om att det offentliga predikoverket skulle åläggas restriktioner, och i början av år 1975 inträffade detta också i Monoområdet. I februari stoppades sedan vittnandet från hus till hus av de lokala myndigheterna i staden Parakou. Men i andra områden åtnjöt vittnena friheten att predika och komma tillsammans för gudsdyrkan.

Angreppet trappas upp

Efter de politiska högtidligheterna den 30 november 1975, då landets namn ändrades och en ny flagga tillkännagavs, började angreppet mot Jehovas vittnen att trappas upp. Politiska slagord blev populära, och när vittnen vägrade att ropa sådana slagord, blev de ofta förhörda av de revolutionära kommittéerna på platsen.

I december 1975 blev en kretstillsyningsman arresterad medan han tog del i predikoarbetet. En polisman, som inte var i tjänst, ropade det politiska slagordet: ”Redo för revolutionen!” Han förväntades svara: ”Och kampen fortsätter.” När han vägrade att svara efter flera försök, blev han förd till polisstationen, där han blev kvarhållen.

Där gjorde man ytterligare försök att tvinga honom att uttala det politiska slagordet och sjunga politiska sånger. Man tvingade honom att krypa omkring på sina knän och armbågar i flera timmar. Slutligen släppte man honom vid dagens slut, då några vittnen talade med polisen.

I december förbjöds också vittnandet från hus till hus på ett antal andra platser, och för första gången förbjöd myndigheterna möten i några Rikets salar och till och med konfiskerade salarna. Utanför Rikets sal i Dowa nära Porto Novo höll K. E. G. på att utföra en del arbete. Han fick då se en man sätta upp stolpar och mäta upp området. När han frågade mannen vad han höll på med, svarade denne: ”Vi skall överta er Rikets sal. Den revolutionära kommittén här på platsen har beslutat att sätta stopp för era möten, och från och med nu kommer salen att användas för politiska möten.” Och det var vad som hände. Man fick inte ens någon ersättning för salen.

Från januari till mars 1976 var det allt fler lokala myndigheter som förbjöd Jehovas vittnens möten och predikande. Rikets salar stängdes, och några av dem blev mötesplatser för de politiska myndigheterna på platsen. Regeringens tidning (den enda i Benin) såväl som radion, som kallas ”Revolutionens röst”, började göra kraftiga tillkännagivanden mot religion i allmänhet och mot Jehovas vittnen i synnerhet.

Påtryckningar på arbetsplatsen

På de flesta arbetsplatser började myndigheterna avsätta tid varje vecka för att man skulle hålla flaggceremonier, sjunga patriotiska sånger och ropa politiska slagord. Dessutom anordnades ”ideologikurser”, som också inbegrep förberedande militär utbildning.

I ett distrikt skulle de anställda från flera olika arbetsplatser under första veckoslutet i april komma tillsammans för en av dessa ideologikurser. Omkring 300 eller fler arbetade på dessa arbetsplatser. Alla uppmanades att vara närvarande, däribland fyra anställda vittnen. De manliga vittnena, S. A., C. A. och A. A., ansåg att det var bäst att inte vara med vid mötet. Kvinnan, J. T., var med vid mötet men vägrade att ta del i de delar av kursen som kränkte hennes kristna samvete.

När vittnena S. A. och C. A. kom tillbaka till sin arbetsplats följande måndag, blev de arresterade. Med arbetskläderna på sig tvingades de att springa framför ett fordon till polisskolan. Kort efter det att de anlänt förde man in deras kristna syster J. T. Man försökte sedan tvinga dem att ropa politiska slagord. Man lät dem krypa omkring på knän och armbågar tills de var alldeles utmattade. Man gav dem också en ”ideologikurs” i ett försök att övertala dem att ropa slagorden.

Vittnet A. A. skulle inte infinna sig på arbetet förrän måndag eftermiddag. När han kom blev också han arresterad och tvingad att springa framför ett fordon till polisskolan. Där blev han slagen och tvingad att krypa omkring på marken och ta del i andra påtvingade ”sporter”. Ett av vittnena sade senare att han var besluten att inte ge efter, även om det innebar att han måste vara trogen in i döden. Han sade att hoppet om uppståndelsen och om liv i Guds nya ordning var trosstyrkande för honom vid det tillfället.

I fyra dagar höll man dessa vittnen i förvar och utsatte dem för behandling av detta slag. Sedan släppte man dem och sade åt dem att de kunde återvända till sitt arbete. Men vittnet A. A. blev genast föremål för ytterligare påtryckningar på sin arbetsplats. Hans överordnade insisterade på att han skulle ta ledningen i flaggceremonier och i att ropa politiska slagord. Till slut blev han avskedad från sitt arbete för att han vägrade att rätta sig efter dessa krav. Längre fram blev vittnena S. A. och C. A. också avskedade av liknande skäl, och det rapporteras att J. T. blev arresterad på nytt och sedan släppt.

Angreppet intensifieras

I början av april blev också alla de manliga vittnena i Goukaförsamlingen arresterade och kvarhållna i sjuttiotvå timmar. Man uppmanade dem att sluta med sitt offentliga predikande, och samtidigt försökte man tvinga dem att uttala politiska slagord. Sedan dessa ansträngningar misslyckats släppte man vittnena. Man sade emellertid till dem att om de tänkte fortsätta att hålla möten i Rikets sal, så måste dessa möten inbegripa att man sjöng politiska sånger och uttalade politiska slagord. Men vittnena kunde inte gå med på att bli indragna i sådan politisk verksamhet, och de blev därför tvingade att upphöra med att använda sin Rikets sal.

I ett radiotal den 16 april hotade inrikesministern Martin Dohou Azonhiho: ”Om de där människorna inte ändrar sitt tillvägagångssätt, så kommer de att få oss på sig.” Han sade vidare att han tänkte utvisa representanter för Jehovas vittnen ur landet vid slutet av april månad.

Några dagar senare begav sig en delegation av fyra vittnen till distriktschefen för Cotonou II för att besvara de anklagelser som framförts. Men när dessa vittnen inte ville uttala de politiska slagorden, blev de arresterade och förda till polisskolan. Där gjorde man ytterligare ansträngningar att få dem att svara på slagordet: ”Redo för revolutionen!” Det svar man förväntar att få är: ”Och kampen fortsätter.”

Vittnet D. S. förklarade att han var redo att arbeta och redo att ta del i den jordbruksproduktion som myndigheterna talar om. Men han var inte redo att kämpa; han var inte redo för krig. Han intog därför en fast ståndpunkt och vägrade att svara på sådana slagord. De fyra blev kvarhållna i tio dagar innan man släppte dem.

Under tiden höll man ett timslångt möte i Cotonou den sista veckan i april för att bestämma vilka åtgärder man skulle vidta mot Jehovas vittnen. Benins tidning Ehuzu för 30 april 1976 bar rubriken: SEKTEN ”JEHOVAS VITTNEN” FÖRBJUDEN I FOLKREPUBLIKEN BENIN.

I artikeln hette det: ”Från och med tisdagen den 27 april 1976 är Jehovas vittnens sekt förbjuden i hela Folkrepubliken Benins område. ...

— alla möten för sekten Jehovas vittnens anhängare eller för personer som tillhört sekten är förbjudna;

— hembesök av predikanter inom sekten Jehovas vittnen är förbjudna;

— All fast egendom som tidigare använts av sagda sekts representanter och anhängare skall inventeras av de lokala myndigheterna och kommer att användas för allmännyttiga ändamål.”

Dessutom hette det i tidningen: ”Sagda sekts representanter, närmare bestämt de utländska medborgarna, av vilken nationalitet de än är, har bara några timmar på sig att lämna landet sedan de aktuella åtgärderna offentliggjorts.”

Man lät ingen tid gå förlorad när det gällde att verkställa detta beslut att utvisa Jehovas vittnens missionärer. Carlos Prosser förklarar: ”Den 27 april vid 10-tiden på förmiddagen kom polisen och förhörde mig i egenskap av avdelningskontorets föreståndare. De tog mig med till polisstationen i Cotonou Akpakpa och därifrån till statspolisen, där jag blev ytterligare förhörd. Sedan man fört mig tillbaka till polisstationen i Cotonou Akpakpa, fick jag tillstånd att återvända hem och var hemma igen omkring 11.30. ... Klockan var omkring 20 då vi fick reda på att vi blivit utvisade den dagen, den 27 april. ...

Omkring 8.30 den 28 april kom polisen igen och sade åt oss att packa våra resväskor och lasta dem på vår lastbil för att bege oss till statspolisen. ... Vi fick 30 minuter på oss att bli färdiga och ge oss av. ... Under bevakning av en soldat körde jag lastbilen som tillhörde Sällskapet Vakttornet, under det att polisen körde bort de andra missionärerna i en annan bil. ...

Två av missionärerna var beredda att bege sig till Togo och de övriga till Nigeria. De av oss som skulle till Nigeria eskorterades till gränsen av polisbilen, och de två som skulle till Togo lämnades kvar.” Så småningom blev alltså tio av Jehovas vittnen utvisade ur landet, och myndigheterna konfiskerade Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornets egendom.

Förföljelse under förbudet

Den 10 maj blev vittnen i Canaförsamlingen omkring 120 kilometer norr om Cotonou inkallade inför den revolutionära kommittén. De skulle infinna sig följande dag. När de kom dit blev de mottagna av borgmästaren, som gick efter en flagga som han begärde att de skulle hälsa. När de vägrade började fem personer att slå vittnena; de slog till och med en åtta år gammal pojke!

Följande dag fördes vittnena till den närmaste polisstationen, som ligger i Bohicon, där de blev slagna i flera timmar utan uppehåll. Man försökte tvinga vittnena att säga: ”Ära, härlighet och seger åt folket.” Men de svarade: ”Ära, härlighet och seger åt Jehova.” Man frågade dem också: ”På vem förlitar vi oss för att få kraft?” Man förväntade att de skulle svara: ”På oss själva”, men de sade: ”På Jehova.” Polisen fortsatte därför att slå dem för att försöka tvinga dem att ge efter.

Vittnena, även kvinnorna och den åttaårige pojken, hölls kvar resten av dagen och hela natten. Nästa morgon försökte man på nytt tvinga dem att uttala slagorden. När de vägrade slog man dem ännu mer. Vid middagstiden kom slutligen polischefen, och eftersom vittnena hade blivit svårt slagna, befallde han polismännen att sluta upp, eftersom han ville förhöra vittnena.

Han frågade: ”Vad beror det på att ni inte uttalar slagorden? Vad är orsaken?” De svarade att det beror på att de inte tar del i någon nations politiska verksamhet och därigenom följer det exempel Jesus Kristus gav. ”Vi är neutrala, och vårt kristna samvete tillåter oss inte att upprepa politiska slagord.” Men polischefen sade: ”Å, det måste vara något mer som ligger bakom. Det måste finnas en annan orsak.” Men man bedyrade för honom att det inte var så.

Till slut sade polischefen till dem att de skulle bli frigivna men att de inte fick hålla möten i sin Rikets sal eller fortsätta med sitt predikoverk. Han sade emellertid att det skulle gå för sig att de kom tillsammans i små grupper i sina hem. Vittnena frågade: ”Kan ni ge oss skriftligt på det och förklara att vi kommer att få hålla våra möten?” Polischefen svarade: ”Nej, jag kan inte ge er skriftligt på det.”

I byn Awhangba Sekou kom revolutionärer fram till vittnet G. A., och de ropade politiska slagord till honom. När han inte svarade dem, hoppade fyra personer på honom och slog honom tills han förlorade medvetandet. Han föll till marken, och de började springa sin väg, tydligen i tron att han var död.

Men några minuter senare började han resa sig, och en av de personer som hade slagit honom såg detta på avstånd. Men redan innan han hunnit tillbaka kom det andra personer beväpnade med käppar och klubbor. Vittnet blev sedan slaget av denna andra grupp, och han föll på nytt till marken, nersölad med blod. Medlemmarna av den här andra gruppen blev rädda och trodde att de hade dödat honom. De kastade därför bort sina klubbor och flydde. Sedan skaran gett sig i väg, reste sig vittnet G. A. med svårighet och återvände till sitt hem.

I byn Attogon i nordvästra delen av landet lade vittnena märke till att medlemmarna av den revolutionära kommittén på platsen beredde sig på att arrestera dem. Under natten flydde de därför långt in i ”buschen”. Männen kunde göra i ordning en plats åt sig själva och sina familjer att sova på genom att använda bleckplåtar från tak. Omkring fyrtio meter därifrån gjorde de i ordning en annan plats där de kunde hålla sina möten. De använde marken som bänkar och buntade ihop träbitar till ett bord, som den som ledde mötet kunde använda. Dessa vittnen har sedan dess skingrats, och några har flytt ur landet.

I Aissessa stängde revolutionskommittén en Rikets sal, men några dagar senare kom borgmästaren på platsen tillbaka med nyckeln och räckte den till presiderande tillsyningsmannen med orden: ”Ta nyckeln och gör i ordning hallen för ett specialmöte för alla era medlemmar nästa lördag.” Tillsyningsmannen vägrade att ta emot nyckeln, om han inte fick reda på några detaljer om detta möte. Borgmästaren ville inte ge honom några detaljer, men det tycktes uppenbart att myndigheterna ville ställa till svårigheter för vittnena och kanske till och med planerade att arrestera dem allesammans. Vittnena flydde därför över gränsen in i Nigeria.

I början av maj färdades D. S., en pionjär med särskilt uppdrag (ett av Jehovas vittnen som predikade på heltid), genom Cotonou, då någon kände igen honom som ett vittne. Då han vägrade att besvara de politiska slagord som ropades till honom, blev han förd till polisstationen. Han blev svårt slagen under en period av flera veckor och släpptes sedan. Han måste underkasta sig läkarvård på grund av den misshandel han blivit utsatt för.

Den 3 maj fick två andra pionjärer med särskilt uppdrag, som arbetade i Kandi omkring 640 kilometer norr om Cotonou, kallelse att inställa sig på polisstationen samma dag. När de kom bad polischefen Dovonou att få se deras identitetskort. När han såg deras skattekvitton för de senaste åren fästa på kortet, sade han: ”Jag ser att ni är lydiga mot myndigheterna och att ni har betalt er skatt.”

Polischefen ville att pionjärerna skulle ge honom namnen på andra vittnen i området. De vägrade emellertid att göra detta. De blev då befallda att ta av sig skjortorna och byxorna, och polischefen sade: ”Nu tror jag att ni snart kommer att vilja ge oss namnen och samarbeta med oss.”

Sedan kallades polismän in som turades om att slå pionjärerna med en påk för att försöka tvinga dem att avslöja namnen på deras kristna bröder och systrar. Trots denna grymma behandling ville vittnena inte sätta sina vänners säkerhet i fara genom att ge polisen deras namn eller adresser.

Till slut togs en av pionjärerna med särskilt uppdrag, I. K., i förvar och fördes till Cotonou. Medan han befann sig i fängelset där förstod han att han inte var det enda vittnet som hölls i förvar. Det fanns ett antal andra som vägrade att sjunga patriotiska sånger och ta del i flaggceremonier och som blev slagna för att de vägrade att göra detta.

När en ung man tillfrågades: ”Varför sjunger du inte eller tar del i den här flaggceremonin?” svarade han: ”Mitt kristna samvete tillåter det inte, och bibeln godkänner inte sådan tillbedjan.” Då gav polismannen honom ett slag i huvudet, så att blodet strömmade ur näsan på honom.

Tack vare hjälp från sin far och några vänliga polismän blev I. K. frigiven ur fängelset den 19 maj. Några dagar senare kunde han gå över gränsen till Nigeria. Där fick han sjukhusvård och tillbringade flera veckor med att återhämta sig från den misshandel han blivit föremål för.

Sammanfattning av situationen

På grund av nationalistiska ceremonier som hålls i skolorna har få barn till vittnena kunnat gå i skolan sedan förbudet trädde i kraft. Så sent som den 20 maj var det dock fortfarande en 15 år gammal pojke som gick i skolan. Men då frågade en av hans klasskamrater läraren: ”Hur skall jag kunna sjunga, när A. inte sjunger?” När läraren hört detta minst två gånger, blev han tvungen att insistera på att vittnet skulle sjunga. Han vägrade, och händelsen blev känd där i området. När ynglingen fick reda på att stränga åtgärder skulle vidtas mot honom, gick han över gränsen till Nigeria.

Det förhåller sig på liknande sätt med förvärvsarbetet; vittnena tvingas lämna sina arbetsplatser därför att de inte vill ta del i politiska ceremonier. Omkring 600 av dem har enligt rapporterna gått över gränsen till Nigeria och andra till Togo, därför att de hotats med arrest och fängelse. Polisen har varit på spaning efter många vittnen, i synnerhet välkända kristna äldste, och de har till och med läst upp deras namn i radion flera gånger.

Låt oss ge ett exempel på hur noga övervakade vittnena är: En av de kristna äldste som fortfarande var kvar i Cotonou försökte styrka sina bröder genom att inbjuda några av dem till sitt hem för att äta ett mål mat och sedan ta tillfället i akt att ge dem lite uppmuntran. Han hade just tagit emot ett av vittnena, när en medlem av ”Revolutionens försvar” kom för att undersöka om han höll ett möte. Äldstebrodern förklarade att han bara hade bjudit till sig några vänner på ett mål mat och frågade om det var olagligt att bjuda vänner till sitt hem också i det syftet.

Som redan nämnts har alla Rikets salar i landet stängts, och predikoverket är förbjudet överallt. På många platser är det rentav mycket svårt för vittnena att komma tillsammans i små grupper, till och med familjegrupper, eftersom de är så noga övervakade. En del vittnen stiger upp mitt i natten för att studera bibeln tillsammans.

Men i vissa delar av landet kan vittnena komma tillsammans under friare omständigheter. De kan hålla regelbundna möten genom att ändra tid och plats från ett möte till nästa. I en by sade byledaren att även om det skulle komma ett besked om att vittnena skulle arresteras, så skulle han göra allt han kunde för att skydda dem.

Den här byledaren blev mycket upprörd, när han fick reda på att ett antal vittnen hade lämnat landet på grund av hot om arrestering. Han har utfärdat en varning i sin by att om något av Jehovas vittnen blir ofredat på något sätt, så skall de som utsätter dem för svårigheter bli arresterade. Sedan dess har ingen besvärat vittnena där. Byledaren talade om för distriktsledaren att vittnena är hans bästa folk, att de betalar sina skatter i tid och tar del i kommunala arbeten.

I vissa delar av republiken Benin är det alltså svårare för Jehovas vittnen än i andra delar, och detta beror vanligen på de lokala myndigheterna. Men den officiella ståndpunkten mot Jehovas vittnen är att sätta stopp för all deras verksamhet och försöka få dem allesammans att rätta sig efter landets ideologier.

[Karta på sidan 8]

(För formaterad text, se publikationen)

MAROCKO

ALGERIET

LIBYEN

MAURETANIEN

MALI

NIGER

BENIN

ÖVRE VOLTA

GHANA

NIGERIA

GABON

Atlanten

[Karta på sidan 9]

(För formaterad text, se publikationen)

NIGER

Nigerfloden

ÖVRE VOLTA

BENIN

Kandi

Parakou

Gouka

Bohicon

Cana

Aissessa

Awhangba Sekou

Cotonou

Dowa

Porto Novo

GHANA

GUINEABUKTEN