Vad säger bibeln?

Stöder bibeln uppdelning i präster och lekmän?

UPPDELNINGEN i präster och lekmän har i många hundra år existerat i kristenhetens religiösa system. Det är inte många som tänker på om det är skriftenligt att en prästklass presiderar över de övriga troende. Men man kan ändå fråga: Överensstämmer det med den inspirerade Skriften att de troende uppdelas i präster och lekmän?

I den kristna församlingen i det första århundradet fanns det inte någon uppdelning i präster och lekmän. Denna uppdelning skedde senare. I Encyclopædia Britannica heter det: ”Under den kristna kyrkans andra århundrade inträffade en uppdelning i präster och lekmän (grekiska: laos, ’folk’). Denna uppdelning antog bestämd form och rönte erkännande genom de privilegier och den undantagsrätt som Konstantin I [på 300-talet] förlänade prästerskapet.”

Har då införandet av en prästklass varit till kyrkomedlemmarnas bästa? Etudes, en jesuitisk månadstidskrift, påpekar att detta ”håller ’de troende’ kvar i ett tillstånd av okunnighet och oansvarighet”. Detta är inte någon överdrift. De som tillhör lekmannaklassen tar oftast inget eget initiativ för att ta reda på vad bibeln säger och tillväxa i andlig insikt. De överlämnar helt enkelt detta åt sin präst, ungefär på samma sätt som de anförtror sina hälsoproblem åt sin läkare.

Men så förhöll det sig inte medan Herren Jesu Kristi apostlar levde. Alla män i församlingen uppmuntrades då att göra andliga framsteg och arbeta på att bli kvalificerade lärare i Guds ord. Enligt David Hedegårds svenska översättning skrev aposteln Paulus till Timoteus: ”Den som önskar bli biskop, strävar efter en härlig uppgift.” J. P. E. Benelius’ katolska översättning lyder: ”Om någon strävar efter ett föreståndareämbete, så åstundar han ett ädelt ämbete.” — 1 Tim. 3:1.

Ämbetet som ”biskop” eller ”föreståndare” låg inte utom räckhåll för kristna män. Men detta ämbete var inte detsamma som våra dagars biskopar innehar. Det var ett ämbete som tillsyningsman, som inte innehades av endast en man, utan av en hel krets av män. De som blev förordnade till detta ämbete kallades ”tillsyningsmän” eller ”äldste”. I en fotnot till Titus 1:5 i den katolska Jerusalem Bible medges det att en krets av män presiderade över en församling: ”Under den tidigaste perioden styrdes varje kristen grupp av en krets av äldste (’presbyterer’, varav det engelska ordet ’priests’ [präster]).”

Att kvalificera sig för att bli ”äldste” eller ”tillsyningsman” innebar inte att man klättrade uppför en hierarkisk stege, som började med den lägsta rangen. Den katolske teologen Legrand skriver: ”Tjänsten som ordinerad Ordets förkunnare är inte ett cursus honorum [lopp efter utmärkelser], inte någon klättring uppför en hierarkisk rangskala. Ordet hierarki finns faktiskt inte i bibeln. Det började inte användas förrän i början av 500-talet, då Pseudo-Dionysius använde det, men med en helt annan innebörd än ordet kom att få under medeltiden, då det endast användes om ordinerade Ordets förkunnare, under det att Dionysius också använde det [hierarki] om lekmännen och till och med katekumenerna [de som undervisas].”

Att ämbetet som tillsyningsman eller äldste inte är begränsat till ett bestämt antal och inte heller är beroende av någon seminarieutbildning gör att kristna män känner sig uppmuntrade att sträva efter att nå upp till de kvalifikationer som anges i den Heliga skrift. Detta uppmuntrar alla att växa till i kunskap och önska vara sina medtroende till tjänst. Anordningen med präster och lekmän bidrar till att människor förblir bibliska analfabeter och underlåter att axla något kristet ansvar, men den skriftenliga anordningen uppmuntrar dem att vidta bestämda åtgärder för att tillväxa i kristen kunskap och öka sina möjligheter att tjäna sina medtroende. Detta har Jehovas vittnen fått erfara, eftersom de målmedvetet strävar efter att forma sina församlingar efter bibelns riktlinjer.

De som tjänade som äldste i den kristna församlingen i det första århundradet hade också blivit befallda att undvika att inta en överlägsen ställning i förhållande till församlingens medlemmar. Ingen människa skulle betraktas som officiell ledare eller huvud för församlingen. Det fick inte förekomma några höga, smickrande titlar. Jesus Kristus förklarade: ”Men ni, ni skall inte låta kalla er Rabbi, för en enda är er lärare, medan ni alla är bröder. För övrigt skall ni inte kalla någon på jorden för fader, eftersom en enda är er Fader, den himmelske. Inte heller skall ni låta kalla er för ledare, eftersom en enda är er ledare, den Smorde. Men den störste bland er skall vara er tjänare.” — Matt. 23:8—11.

Den kristna församlingen skulle vara som en familj under Jesu Kristi ledarskap. De äldste skulle alltså behandla församlingens medlemmar i överensstämmelse med detta och ödmjukt tjäna dem. Aposteln Paulus skrev till Timoteus: ”Du skall inte skarpt kritisera en äldre man. Vädja däremot uppmuntrande till honom som till en far, till yngre män som till bröder, till äldre kvinnor som till mödrar, till yngre kvinnor som till systrar med all kyskhet.” — 1 Tim. 5:1, 2.

Hela andan i bibelns råd till kristna äldste är emot uppdelning i präster och lekmän. Tonvikten läggs alltid på osjälvisk tjänst och att man undviker allt som skulle kunna antyda en upphöjd ställning över ens medtroende. Aposteln Petrus uppmanade till exempel sina medäldste: ”Var herdar för Guds hjord som är i er vård, inte under tvång, utan villigt; inte heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver; inte heller såsom några som spelar herrar över dem som är Guds arv, utan genom att bli exempel för hjorden.” — 1 Petr. 5:2, 3.

Kristna äldste som inte var inspirerade apostlar skulle undvika att utöva överhöghet eller herravälde över ”Guds hjord”. Deras plikter gick ut på att hjälpa ”hjordens” medlemmar att hålla fast vid den tro de redan hade och hjälpa dem att bevara den ren och därigenom verka för allas gemensamma kristna glädje. Alldeles som aposteln Paulus sade, då han skrev tillrättavisande brev till hjälp för församlingen i Korint: ”Det är av skonsamhet mot eder, som jag ännu icke har kommit till Korint. (Detta säger jag icke, som om vi vore herrar över eder tro; fastmer äro vi edra medarbetare till att bereda eder glädje, ty i tron stån I fasta.)” — 2 Kor. 1:23, 24, 1917.

Fakta visar klart och tydligt att den uppdelning i präster och lekmän, som förekommer i vår tid, inte är grundad på den Heliga skrift. Den har i själva verket hämmat all kristen tillväxt genom att avskräcka individer från att ta något andligt initiativ. Denna uppdelning, som existerar i kristenhetens religiösa organisationer, utgör en uppfyllelse av de profetior som pekade fram emot ett avfall från sanna trosuppfattningar och gärningar. Aposteln Paulus sade till exempel till kretsen av äldste eller tillsyningsmän i församlingen i Efesus: ”Mitt ibland er själva skall män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig.” (Apg. 20:30) Är inte detta något att allvarligt tänka på för dem som tillhör organisationer, som godkänner uppdelning i präster och lekmän?