Listig jägare i skog och mark
HUNDARNA är hack i häl på honom. Det tycks vara omöjligt för honom att undkomma. Men plötsligt rusar den förföljde över en gammal stock som fallit tvärs över en å. Mitt i ån ser han en liten ö och hoppar ner på den. Skall nästa hopp bli till andra sidan ån? Nej. Egendomligt nog hoppar han tillbaka till den strand han just lämnat och skyndar sedan bort åt ett annat håll. Snart visar sig hundarna. Ända till mitten av stocken följer de sitt tilltänkta offers vittring. Där försvinner vittringen, men de fortsätter till andra sidan ån. Ja, förföljarna är grundlurade.
I denna autentiska skildring var den listige flyktingen en räv. Men hur sluga är egentligen rävar? Hurdana är de i själva verket?
Några fakta om rävar
”Hundlik” är ett bra ord för räven. Den är ett köttätande däggdjur av familjen Canidae, precis som hunden. Med sina spetsiga öron och sin långa nos liknar de flesta rävar faktiskt små hundar.
Hur förhåller det sig då med färgen? Ja, färgen varierar ganska mycket bland olika rävar. Över större delen av Europa, Asien och norra delen av Nordamerika finns det gott om rödrävar. De är vanligen rödorange eller rostfärgade och har vitaktig undersida, svarta hår på benen och yvig svans med vit spets. Men andra rödrävar har svart päls, och håren är vita i spetsen. De kallas silverrävar. De som har kolsvart päls kallas svarträvar. Åter andra rödrävar kallas korsrävar. De är rostfärgade med ett svart kors längs ryggen och tvärs över bogen.
Gråräven finns från södra Canada till norra Sydamerika. Ryggsidan är vattrad av mörkare och ljusare grått, men undersidan är vitaktig, och sidorna och bogarna, halsen och benen, såväl som svansens undersida, är rostfärgade. Endast denna räv klättrar i träd — ett bra sätt att komma undan ett koppel hundar!
Fjällräven är ännu en annan art. Som namnet antyder lever dessa rävar i de arktiska trakterna. Deras gråbruna sommarpäls byts ut mot en snövit päls på vintern — ett ypperligt kamouflage bland is och snö. Denna lilla rådiga räv är skrudad i sin varma vita päls redan i september. Må temperaturen sjunka till minus 60 grader Celsius! Det besvärar inte fjällräven, där han kurar ihop sig i snön med nosen instucken i den håriga svansen, som lär fungera som ”ett slags värmeelement med självalstrad värme”.
Den grågula snabba räven i västra Nordamerika är inte ens en meter lång. Men detta livliga djur kompenserar sin litenhet genom sin vighet och snabbhet. Om det behövs kan den springa mycket fort och kan ändra riktning på ett ögonblick utan att sakta farten — så att den gäckade förföljaren inte har en chans att hinna upp honom.
Men den minsta av alla rävar är fenneken, som bebor Arabien och Nordafrika. De här små varelserna inte bara ser ut som ”näpna” små djurungar, utan när de blir överraskade eller skrämda gnäller de också, vilket ännu mer får dem att likna ungar. Fenneken tillbringar mycket av sin tid i underjordiska hålor för att undgå solens hetta och nattens köld. Deras tio centimeter långa örons relativt stora yta gör att de lättare förlorar kroppsvärme, så att de inte blir överhettade i sitt ökenhem.
På tal om öron, låt oss inte glömma öronhunden. Denna räv strövar omkring på de torra buskstäpperna i södra och östra Afrika. Den har stora och känsliga öron, men kännetecknas också av fyrtiosex till fyrtioåtta tänder — fler än andra hunddjur har.
Mat och husrum
Rödrävens hem kan vara en liten lya i en ihålig stock eller under några stora stenar. Ett skogsmurmeldjurs eller en grävlings håla kan också bli en bra bostad. Räven kan ibland gräva en egen håla i jorden. Efter parningen skaffar sig herr och fru Räv en bostad för att bilda familj. De håller ofta ihop hela livet. Rävhonan föder mellan fyra och nio ungar årligen.
Men ungarna kan inte dra sin mor vid nosen. Alan Devoe skrev: ”Tre små rävungar lekte utanför lyan, medan deras mor satt vid ingången och höll ett öga på dem. Plötsligt tog sig en av småttingarna för att traska ut på ängen. Rävhonan reste sig och ’pekade’ med sin spetsiga nos rakt på den lille rymmaren. Hon stod alldeles orörlig och tyst, i varje fall frambragte hon inte något ljud som jag kunde höra från mitt gömställe, men efter ett par sekunder började rävungen sakta in på stegen. Så vände han sig om och tittade rakt på modern. Hon höll hela tiden blicken stadigt på honom — och liksom dragen av en osynlig tråd skyndade den lilla rävungen tillbaka hem.” — Under och Mysterier i Djurens Värld.
Bland många slags rävar börjar pappa, mamma och barn sova mestadels under bar himmel så snart telningarna är gamla nog att jaga. Rävarna är ensamma, nattliga jägare. Och de är mycket listiga. Rödräven vet tillräckligt mycket för att tyst smyga sig inpå en fågel, tills den är bara någon meter ifrån den, innan den kastar sig över sitt offer.
På rävens matsedel står möss och andra gnagare, fåglar, insekter, grodor, ödlor och liknande djur. Han äter också frukt. Rävarna har inget emot att äta döda djur som de hittar. Om en räv har festat på något djur och det blir en del rester över, begraver han vanligen kvarlevorna. Räven återvänder sedan med jämna mellanrum till bytet och äter mer av det, när han blir hungrig.
Eftersom räven oftast går på jakt efter föda på natten, har många hönsuppfödare på morgonen funnit att rödräven lagt beslag på en av hönorna. Väl underhållna stängsel avskräcker emellertid denne nattlige marodör. Till denne listige jägares försvar kan man framhålla att han är en utmärkt ”musfångare”. Under sommaren äter rödräven också mycket insekter och till och med kadaver. Är det då rättvist av hönsuppfödarna att betrakta honom som blott och bart en dräglande lymmel?
På tal om mat har fjällräven eget ”kylskåp”. På hösten samlar han sislar, möss och lämlar, slaktar dem och förvarar sitt livsmedelsförråd strax under jordytan — i ett veritabelt ”isfack” eller ”kylskåp”.
Räven och människan
Beträffande fjällrävar skrev biologen G. W. Steller på 1700-talet: ”Såväl dag som natt trängde rävarna in i vår boning och stal allt, som de kunde dra bort, även saker, som ej kunde vara dem till någon nytta, såsom knivar, käppar, säckar, skodon, strumpor, mössor och dylikt. De visste hur de på ett så otroligt listigt sätt skulle rulla av en vikt på åtskilliga pud [en pud är omkring 16 kilo] från våra proviantgömmor och stjäla maten därifrån att vi till en början knappast kunde tro att rävarna var de skyldiga. När vi flådde ett djur kunde vi ofta med våra knivar sticka ned två till tre rävar, som försökte rycka köttet ur våra händer. ... De iakttog allt vi hade för händer och följde efter oss, vad vi än företog oss.” — The Animal Kingdom (Djurriket).
De här djuren var visserligen till förtret för människan, men det finns de som tycker om att ha rävar omkring sig. Rävfarmer har blivit mycket lönande företag. Första gången man födde upp silverrävar för pälsens skull var år 1894 på Prince Edward Island. Sedan dess har rävfarmerna blivit en viktig näringsgren. Pälsar av hög kvalitet produceras i kyliga, fuktiga trakter.
Men är det möjligt att tämja en räv? Det har sagts: ”Inte ens efter flera generationer i fångenskap kan rävarna sägas vara verkligt tama. Rävar som fångats i vilt tillstånd lär sig snart att respektera sin herre, men denne har inte råd att låta sin vaksamhet slappna; hans skyddslingar nafsar och bits utan någon nämnvärd provokation.”
Vildräven har varit föremål för mången jakt. Som sport fick rävjakten sin början i England, och det var förmodligen under 1700-talet. Till häst följer man då efter tränade hundar genom terrängen, medan hundarna spårar räven genom dess vittring. När man väl fångat räven kan man ibland låta den löpa. Men den här jakten har blivit populär i England just därför att räven är känd för att vara mycket listig. Dess anseende ger då upphov åt en befogad fråga.
Hur listig är egentligen räven?
Det är väl inte säkert att varje räv är lika listig som legenden säger. Men det råder inget tvivel om att räven har blivit känd för sin slughet. Jesus Kristus kan faktiskt ha tänkt på just detta drag, då han talade om kung Herodes som ”den räven”. — Luk. 13:32.
Det finns många berättelser om vilka listiga saker rävar kan hitta på. En räv kan till exempel traska fram med en hastighet av tio kilometer i timmen. Men låt bara några hundar börja skälla på avstånd! Räven kan då börja springa med 70 kilometer i timmen. Men den kan inte hålla den takten längre än ungefär en och en halv kilometer. Hur kan då räven undkomma sina förföljare? Varför inte gå baklänges i sina egna fotspår och sedan göra ett sidosprång och sätta sig i säkerhet? Man känner till att räven gjort just detta.
Det finns naturligtvis andra sätt att komma ur farozonen. Att hoppa från marken och upp på ett gammalt trästängsel och sedan gå på stängslet ett stycke kan mycket väl avskräcka hundarna, som då förlorar rävens vittring. Eller varför inte springa genom ett vattendrag eller rusa fram över en nygödslad åker? Då kan man vara förvissad om att hundarna tappar vittringen. Och hur är det på vintern? Ja, att springa över en tunn isskorpa, som bara är stark nog att bära räven och alldeles för skör för att hålla för ett koppel hundar är ett mycket bra sätt att lura fienden. Herr Räv sätter sig ibland på andra stranden och ser på medan de stackars hundarna tar sig ett kallbad!
Hur listig räven än är kan den dock inte springa ifrån lopporna. Men då finns det ju alltid en bergsäker avloppningsprocedur. Det hände en gång i England att man fick se en räv samla ulltottar från en hagtornshäck som fåren gått emot. Räven ”ordnade ullen i munnen så att den sköt ut några centimeter på varje sida”, skrev R. Atkinson från Kendal för några år sedan och tillfogade: ”Sedan gav han sig i väg till ett vattendrag som rann över fältet, gick baklänges mot vattenranden, satte sig på bakhasorna som en hund och sänkte sig slutligen ner i vattnet genom att sträcka ut frambenen, tills hela kroppen utom näsborrarna och ullen, som han höll i munnen, befann sig under vattenytan. Räven satt kvar på det sättet i två eller tre minuter, och sedan släppte han långsamt ulltotten, gick upp ur vattnet, ruskade ordentligt på sig och försvann. När räven släppte ulltotten, följde den med strömmen, så vi gick för att leta efter den, och till slut fann vi den, där den låg och guppade vid stranden. Den fullkomligt myllrade av hönsloppor — det var säkert flera hundra. Det är tydligt att lopporna inte tyckte om vattnet och skyndade sig till den högst belägna punkten ovanför vattenytan, dvs. ulltotten.”
Ja, en räv kan faktiskt befria sig från loppor genom att gå baklänges ner i en damm eller å. Genom sin list kan räven lura både loppa och rävhund. Och till och med de som inte trott räven om att vara särskilt slug kan till slut bli tvungna att erkänna att han är en listig jägare i skog och mark.