Vad ligger bakom de sprakande höstfärgerna?

NORDAMERIKAS indianer försökte förklara höstlövens hemlighetsfulla skönhet. Deras legend berättade att varje höst dödade jägarna i himmelen den stora björnen. Hans utgjutna blod bestänkte många löv med rött, under det att fett som stänkte ur jägarens kittel gav andra löv gula nyanser.

Denna förklaring tillfredsställer säkert inte din nyfikenhet när det gäller höstens färgskådespel. Vad är det egentligen som sker i dessa färgsprakande löv? Varför blir somliga röda, andra gula eller orange eller violetta och åter andra helt enkelt bruna? Vad får samma träd att uppvisa flera olika färger? Och varför är det bara några få områden på jorden som har särskilt vackra höstfärger?

Du kanske blir förvånad när du får veta att mycket av färgen redan finns där i löven hela sommaren! Det är bara det att man inte kan se den. Överflödet av grön klorofyll i löven under sommaren skymmer bort de andra färgerna. Men under hösten händer något med klorofyllen i lövträden. Man måste känna till detta för att kunna förstå varför löven ändrar färg som de gör.

I motsats till barrträden fäller dessa träd sina löv varje år. De bländande höstfärgerna är bara en återspegling av fysiska och kemiska förändringar som uppträder under denna process. Färgerna visar iakttagaren att en förunderlig försegling av löven pågår. Hur då?

Genom en ännu ofullständigt utforskad kemisk reaktion utnyttjar klorofyllen i löven solljuset hela sommaren för att framställa näringsämnen (sockerarter) av vatten och koldioxid ur luften. För att åstadkomma detta har löven sugit upp vatten ur jorden, och mycket av detta vatten avdunstar till atmosfären.

Men under vintern är tillgången på vatten mycket ringa. Vattnet i jorden är då ofta fruset. Därför måste förlusterna av det livsviktiga vattnet genom avdunstning från löven stoppas. Stammar och grenar behöver också förseglas mot vinterns kyla. För trädets eget bästa måste det fälla sina löv. Allteftersom solljuset börjar avta under hösten börjar därför de flesta lövträd att slå igen sin livsmedelsfabrik.

En försegling som upplyser

Allteftersom dagarna blir kortare börjar ett lager specialiserade celler bildas mellan lövets skaft och kvisten det växer på. Detta korkartade avsnörningslager blockerar så småningom vattenförsörjningen från stammen och stoppar också flödet av sockerarter från löven till trädet. När förseglingen till slut är fullbordad, räcker lövets tyngd och dess rörelser för vinden till för att det skall lossna från kvisten och singla till marken. Men under tiden händer märkliga ting.

När det verksamhetsfyllda kemiska laboratoriet förlorar sin rikliga tillgång på vatten och sommarens solljus, tar råvarorna slut. Den instabila klorofyllen i löven börjar därför brytas ner och förblekna, varvid de övriga färgämnen som redan finns i bladet framträder. Det rör sig huvudsakligen om karotinoider, de färgämnen som svarar för nyanserna från blekgult (xantofyller) till morotsfärg (karotiner). Karotinoiderna är mycket stabilare än klorofyll och stannar därför kvar i löven på popplar, björkar, aspar och andra träd, så att landskapsbilden lyses upp av gyllene nyanser.

Men hur förhåller det sig med de lysande röda, violetta och till och med blåa färger som gör hösten till ett sådant färgsprakande skådespel i vissa delar av världen? De framkallas av antocyaner. Dessa ger också äpplen deras röda färg och gör rödkålen purpurfärgad och violerna blå osv. Antocyaner förekommer i så stark koncentration i vissa träd, till exempel den japanska lönnen (röd) och purpurplommonet, att färgen syns hela sommaren. Men i de flesta växter bildas detta färgämne endast under hösten.

Antocyanerna är mycket känsligare för yttre påverkan än de andra lövfärgämnena. Om växtsaften i löven är sur blir de röda; om safterna är neutrala antar de en violett nyans; och om lövsaften är alkalisk blir antocyanerna blå. Alla variationer i antocyanernas kemiska uppbyggnad eller i lövets surhetsgrad kan alltså åstadkomma en stor mångfald olika färgnyanser.

Eftersom dessa färgämnen framställs av sockerarter och klara, soliga dagar ger god sockerproduktion, kan också variationer i vädret under hösten påverka lövens färgprakt. Om klara dagar följs av kalla, friska nätter, bromsar kylan upp sockerflödet från löven till trädet under nattens lopp. Sockerkoncentrationen ökar därigenom och leder till starkare färgproduktion. Men om vädret under hösten är molnigt eller nätterna varma, blir färgerna mycket blekare.

Antocyanproduktionen i vissa växter är så känslig för ljus att om ett löv skuggar ett annat, syns en bild av det övre lövet i grönt eller gult på det undre med rött runt omkring där solen träffat det! Detta förklarar också varför vissa delar av ett träd, som är mera utsatta för solljuset, kan bli starkt färgade, under det att andra delar av samma träd är endast svagt rödfärgade.

Slutligen har vi de bruna nyanserna, som ofta kombineras med gula nyanser till de vackra guldgula och gyllenbruna färger som ytterligare förhöjer höstens skönhet. De bruna färgerna uppträder vanligen i åldrande celler genom en process som liknar den som inträder när ett skuret äpple brunfärgas av luftens inverkan. När det gäller bok och vissa eksorter är det en livfull brun färg, därför att lövcellerna fortfarande är mycket levande, även om de åldras, då den bruna färgen bildas.

Andra löv blir däremot bruna först när de är nästan döda eller redan fallit ner på marken. Denna bruna färg och vissa gula nyanser är de enda höstfärger som förekommer i de flesta delar av världen, där det inte finns så många olika lövträd. Vad beror det på att så få platser bjuder på dessa färgsprakande skådespel med sin stora mångfald av olika nyanser?

Ett skådespel för ett fåtal

Endast begränsade delar av jorden är välsignade med de förhållanden som kan frambringa denna färgsprakande skönhet. Först och främst måste det finnas gott om lövträd och många olika sorter av dem. De måste ha genetiska möjligheter att producera de färgämnen som gör löven så färgglada. Många arter producerar helt enkelt inga antocyaner. En annan viktig faktor är det klara, kyliga höstvädret. Få delar av världen uppfyller dessa krav, och de befinner sig mestadels på norra halvklotet.

Brittiska öarna, västra Centraleuropa och även Skandinavien har stora lövskogar, liksom östra Kina, Korea och vissa delar av Japan. Där finner man också mycket vackra höstfärger på träden. Men många menar att det är i östra Förenta staterna och sydöstra Canada som de mest iögonenfallande färguppvisningarna förekommer. Den stora mångfalden av olika lövträd med förmåga till rödfärgning och idealiska höstväderförhållanden tycks samverka till ett verkligt hänförande resultat.

Trädens höstfärger i vissa av USA:s delstater drar till sig folk från avlägsna platser och utgör en årlig turistattraktion. Man utfärdar rentav rapporter som beskriver höstfärgningens olika skeden i olika trakter. Kraftig trafik blockerar småvägarna på den i vanliga fall folktomma landsbygden, och ortsbefolkningen kallar ofta besökarna för ”lövfantaster”.

Men dessa skönhetsälskare känner med rätta vördnad över vad de ser. Det är en kemist utan like, Skaparen själv, som gjort denna färgprakt till en del av vad som annars bara skulle vara en process som är nödvändig för att träden skall överleva.