Hur mycket kan man lita på vetenskapen?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Västtyskland
FRAMSTEG på vetenskapens olika områden har utan tvivel bidragit till människosläktets välstånd. Nya metoder inom läkekonsten har bidragit till att förlänga livet och lindra människors lidande. Teknologiska framsteg har förhöjt vår livskvalitet i vissa avseenden och underlättat människans arbete.
På grund av dessa framsteg betraktar många människor vetenskapen med en vördnad som gränsar till dyrkan. Astronauternas lyckade månlandningar ger ytterligare näring åt denna känsla. Till följd av detta respekterar många människor också i hög grad de uppfattningar vetenskapsmän ger uttryck åt i andra frågor. Det är också en utbredd uppfattning att vilka problem mänskligheten än ställs inför, så kommer de till slut att lösas genom att vetenskapen och teknologin visar vägen.
Denna förhärskande uppfattning sammanfattades för några år sedan i en rapport som publicerades i förbindelse med 200-årsdagen av grundandet av det välkända läkemedelsföretaget J. R. Geigy i Basel i Schweiz. En av kommentatorerna, den tyske fysikprofessorn C. F. von Weizsäcker, sade enligt rapporten:
”Vetenskapen av i dag är det enda som mänskligheten som helhet tror på: Det är den enda universella religionen i vår tid. ... Vetenskapsmannen har således försatt sig i en tvetydig ställning: han är präst för denna nya religion och behärskar dess hemligheter och under; ty det som för andra är förbryllande, egendomligt eller hemlighetsfullt är klart och enkelt för honom.”
Men är det berättigat att lita så mycket på vetenskapen? Inte enligt von Weizsäcker. Han påpekar att varje vetenskapsman som är värd att kallas så måste inse ”att det han vet bara är en bråkdel av vad han behöver veta, om han verkligen skall vara skickad att bära ansvar för människors liv”. Han bör inse att det även på hans speciella område finns så mycket som han inte vet. Och ärliga vetenskapsmän förstår att vetenskapen visserligen har frambragt sådant som gjort livet bättre, men den har också gjort raka motsatsen. Den har gjort sig skyldig till att frambringa sådant som gjort livet bedrövligt för millioner människor.
Blodsutgjutelsen och förstörelsen under vårt århundrades världskrig är ett exempel på detta. Enbart andra världskriget sägs ha krävt mer än 50 millioner liv. Många av dessa offer dog på ett fasansfullt sätt till följd av vetenskapens och teknologins uppfinningar: bomber som regnade från snabba flygplan över många fredsälskande människor av civilbefolkningen, raketer, stridsvagnar, eldkastare, automateldvapen, torpeder, atombomber och andra dödsbringande påfund. Också dessa ting var produkter av vetenskapens och industrins ”framåtskridande”.
På senare tid har vetenskapen och teknologin gemensamt burit skulden för framställning och användning av sådant som orsakat förorening, buller, trafikgytter och nervpåfrestningar. Allt detta bör göra vetenskapsmännen blygsammare i sina påståenden och andra människor försiktigare, när det gäller vad de litar på.
Problem med kemiska ämnen
Även de vetenskapsmän som är allmänt inriktade på att förbättra människans liv har ofantliga problem att brottas med, som vi till exempel kan lägga märke till inom läkemedelsindustrin. Nya läkemedel släpps ständigt ut på marknaden, men övervakningen och prövningen av dessa läkemedel har inte alltid varit tillräckligt grundlig.
Det som hände i Västtyskland (och i mindre skala i Sverige, Canada och Brasilien) för några år sedan visar vilka tragiska resultat det kan bli av felaktig användning av läkemedel. Ämnet thalidomid (Neurosedyn) hade fått vidsträckt användning som lugnande medel. Blivande mödrar använde det också. Men några av dem fann till sin fasa att barnen vid födelsen var missbildade på grund av läkemedlet. Tusentals av dessa barn var fysiskt eller mentalt handikappade och har förblivit så ända till denna dag. Om dessa barn hette det i den västtyska nyhetstidskriften Der Spiegel:
”De är offer för ett katastrofalt misstag, som kokats ihop i en vetenskapligt övertygad generations provrör; de tvingades lida på grund av en hemlighetsfullt effektiv mekanism, som byggts in i ett tiondels gram av ett vitt pulver; i sömnpillren Thalidomide.”
Der Spiegel framhöll att 310.000.000 doser av detta lugnande medel hade sålts mellan 1957 och 1961. Det hade annonserats som ”giftfritt”, ”oskadligt” och ”fullständigt utan giftverkningar”. Tidskriften tillade: ”Nio män blev åtalade. Men vad som inte åtalas är en vetenskapligt övertygad generations villighet att konsumera tonvis med mediciner, trots att vetenskapsmännen i de flesta fall ännu i denna dag inte vet exakt hur dessa påverkar människans organism.”
Sedan dess har läkemedelskontrollen skärpts. Men den mängd läkemedel som strömmar ut ur fabrikerna är häpnadsväckande. Människor över hela världen konsumerar varje år milliarder piller av olika slag. Och nyare preparat släpps ständigt ut på marknaden. Skadorna på hälsan kanske inte visar sig förrän efter en lång tids bruk, vilket också är fallet när det gäller cigarrettrökning. Därför sade H. Weicker, professor i ärftlighetslära vid universitetet i Bonn och en av de främsta medicinska experter som tillkallades för att vittna vid thalidomidrättegången i Västtyskland: ”En sådan olycka som thalidomidkatastrofen kan åter överraska oss när som helst.”
Den västtyska tidskriften Naturwissenschaftliche Rundschau (Naturvetenskaplig revy) framhöll i septembernumret 1975: ”Det är inte bara den fruktade thalidomiden, utan tydligen också många andra mediciner, som kan vålla missbildningar hos nyfödda barn, om modern ätit medicinen under graviditetens sex första veckor, då fostret är särskilt känsligt.”
Vid School of Public Health i Berkeley i Kalifornien studerade L. Milkovich och B. J. van den Berg olika läkemedels verkningar på 19.044 nyfödda barn. Av de mödrar som inte åt några lugnande medel under de första 42 dagarna av graviditeten fick i medeltal 2,7 procent missbildade barn. När mödrarna tagit ett populärt lugnande medel (Equanil [meprobamat]), låg de nyfödda barnens missbildningsfrekvens på 12,1 procent. För ett annat populärt läkemedel (Librium) låg missbildningsfrekvensen på 11,4 procent. Mödrar som åt andra lugnande medel fick omkring dubbelt så många missbildade barn som de mödrar som inte åt några läkemedel alls.
I boken Pillret som väckte världen (1972, sid. 278), författad av Henning Sjöström och Robert Nilsson, hette det: ”Trots alla varningar måste nu av allt att döma en ’genetisk katastrof’ drabba mänskligheten, innan myndigheterna och den kemiska industrin behagar vakna. När katastrofen kommer — som en följd av att man inte lyckas kontrollera egenskaperna hos någon kemisk substans med stor spridning, och skador uppträder på arvsmassan — får vi säkert återigen höra från myndigheter och industri att ’något sådant har ingen trott vara möjligt’ och att ’katastrofen var oundviklig’.”
Men i början av vårt århundrade kunde vetenskapsmän framkalla missbildningar hos lägre djur genom att använda kemikalier. Och trots all den kunskap och erfarenhet man vunnit sedan dess, fortsätter antalet kemikalier (vilkas verkningar på människokroppen, när de konsumeras under flera år, ännu inte är fullt kända och vilka tillförs piller, såväl som mat, dryck och luft) att öka. Andra faktorer kommer visserligen också in i bilden, men det är inte att undra på att så många sjukdomar, till exempel cancer och hjärtsjukdomar, ständigt ökar.
Dessa få exempel från medicinens och farmacins historia räcker för att visa att blind och obetingad tro på vetenskapliga ”framsteg” inte är berättigad.
Så förhåller det sig utan tvivel också med en annan vetenskapsgren, där godtrogenheten är ännu mer uttalad och oberättigad.
Att spåra människans ursprung
Under de senaste hundra åren har evolutionsteorin blivit allmänt accepterad och förespråkad av de flesta vetenskapsmän. Teorin går ut på att människan utvecklat sig från apliknande djur under en tid av millioner år. Det finns visserligen vetenskapsmän som förkastar evolutionsteorin och tror på bibelns berättelse att människan skapades direkt av Gud, men de allra flesta vetenskapsmän uttrycker sig som om evolutionen vore ett obestridligt faktum.
Men så förhåller det sig inte alls. Varför skulle då så många vetenskapsmän fortfarande använda mycket av sin tid till att försöka bevisa den? Varför skulle de då ägna många år åt att krypa omkring på händer och knän i det heta Afrika och på andra platser för att försöka hitta fossil för att bevisa sin teori?
Men många evolutionister gör sig skyldiga till grov ovetenskaplighet, när de är dogmatiska på grundval av så gott som obefintliga bevis. Ja, de har faktiskt ibland gjort sig skyldiga till bedrägeri för att försöka övertyga allmänheten om att de kan bevisa sin teori.
Låt oss ta den illa beryktade ”Piltdownmannen” som exempel. Man försäkrade att denne var en viktig ”felande länk” mellan människan och djuren. Det var Charles Dawson som i seklets början gjorde detta ”fynd” i Piltdown i England. Men flera årtionden senare avslöjades det såsom humbug, svindel. Det visade sig vara skallen av en nutida människa, sammansatt med käkbenet från en apa, och det hela hade ”bättrats på” med kemikalier för att det skulle se gammalt ut.
Ett västtyskt radioprogram 1975 i en serie som handlade om vetenskap och utbildning bar rubriken ”Förfalskare inom vetenskapen”; det handlade om mera sentida bedrägerier. Ett intressant exempel gällde en kropp som Belgiens kungliga vetenskapsakademi fick kännedom om år 1969. Kroppen var infrusen och tycktes vara en förstklassig vetenskaplig sensation. Doktor Bernard Heuvelmans, som är zoolog och ledamot av akademin i Brüssel, sade att den var ett bevis för evolutionsteorin. Inför akademin gav han uttryck åt åsikten att den aplika varelsen var en ”felande länk” mellan människa och apa.
Varelsen placerades i ett frysrum i Minnesota i Förenta staterna. Zoologen tillbringade flera dagar med att iaktta och bedöma denne förmodade förfader till människan, som låg där infrusen i isen. Men vid närmare undersökningar upptäckte man att denna aplika varelse inte hade legat millioner år i isen, utan bara några få år!
Vilken slutsats drog nu dr Heuvelmans och andra vetenskapsmän? Inte att det var ett bedrägeri. De drog i stället slutsatsen att det i vår moderna tid måste ha funnits en förhistorisk människa som levat kvar här på jorden! I en bulletin från Belgiens akademi för naturvetenskap försökte dr Heuvelmans dokumentera sin övermodiga teori med hjälp av omfattande illustrationer. Han gav rentav varelsen det ”vetenskapliga” namnet homo pongoides, som betyder ”apliknande människa”.
Men akademin var förbryllad och misstänksam. Ytterligare omfattande och besvärliga undersökningar gjordes. Vad kom man nu fram till? Var detta århundradets största biologiska upptäckt? I det tyska radioprogrammet hette det: ”Inte alls. Än en gång hade förfalskare fått vetenskapsmännen att framstå som idioter. Allmänheten fick se en komedi som var svår att genomskåda, men det var mycket uppenbart att iscensättningen var skickligt genomförd. Zoologer, antropologer, paleontologer och andra vetenskapsmän spelade huvudrollerna utan att själva veta om det.”
W. R. Lützenkirchen, som skrev manuskriptet till detta radioprogram, sade: ”Den ’felande länken’ mellan människa och människoliknande apa är en svindel, ett rent bedrägeri. Den primitiva människan ... var inget annat än ett av de trick man använder inom filmindustrin i Hollywood.” Han framhöll att ”trickspecialister ... förfärdigade den ’felande länken’”.
Andra bedrägerier
Denna förfalskade ”förhistoriska människa” var ett av de mera uppseendeväckande bedrägerierna på senare år, men alls inte det enda. I programmet omtalades en upptäckt av förmodade konstverk av ”förhistoriska Neanderthalmänniskor” i Ditmarsken, ett landskap som gränsar till Nordsjön i den nordligaste västtyska delstaten Schleswig-Holstein. Nordtyska historiker menade att de gjort ett sensationellt fynd. På det statliga museet i staden Meldorf ordnade man hastigt en utställning av dessa konstprodukter.
Vad hände därnäst? Lützenkirchen säger: ”Den välkände professor Herbert Kühn, som är specialist på förhistoria och expert på förhistoriska grottmålningar, betecknade vid utställningens öppnande i Meldorf detta som ett ’mycket betydelsefullt ögonblick i arkeologins historia’. Med översvallande glädje och stark lyckokänsla tillkännagav vetenskapsmannen ’upptäckter’ som kunde ’tävla med Galileo Galileis’. I själva verket hade han fallit offer för en förfalskningskomedi.”
Man hade bestämt fyndens ålder till mellan 100.000 och 180.000 år. Men senare befanns dessa konstverk, som förmodades härröra från Neanderthalmänniskor, ha frambragts helt nyligen! Bakom hela affären låg ett butiksbiträde från en by som hette ”Albersdorf” — ett lustigt sammanträffande, eftersom ”albern” på tyska betyder ”enfaldig”. Biträdet hade tagit gammalt trä och djurben och skickligt bearbetat dem.
Några av dessa bedrägerier avslöjades efter bara några månader. Men andra, till exempel Piltdownbedrägeriet, tog flera årtionden att genomskåda. Och ett annat bedrägeri, som tog flera år att avslöja, hade att göra med de ”redskap” som den förment primitive ”Steinheimermannen” skulle ha använt. Ända till helt nyligen har dessa redskap funnits på museer och i utställningsmontrar.
I publikationen Stuttgarter Beiträge zur Naturkunde (Stuttgarts bidrag till naturhistorien), maj 1974, förklarade den evolutionistiske professorn K. D. Adam, chefsintendent för museet för naturvetenskap i Stuttgart, att de förmodade 250.000-åriga redskapen efter ”homo steinheimensis” inte var något bevis för evolutionsteorin, utan i stället vittnade om ett vetenskapligt misstag. Han tillfogade: ”Med stöd av de nämnda efterforskningarna kan vi säga att inget av de oräkneliga påstådda sten- och benredskapen kan bevisas vara ett verktyg som människan frambragt och använt: de är flisor av kalksten och även underordnade sådana av sandsten och dolomit, såväl som benfragment, och är till allra största delen obestämbara.”
Vem man kan sätta sin förtröstan till
Men det finns fynd beträffande människans ursprung som är mycket bättre dokumenterade än bedrägerierna. Dessa visar klart och tydligt att människans ”historiska period” började för fem till sex tusen år sedan. Vetenskapen har också gjort verkliga framsteg i fråga om att samla upplysningar om vår jord och dess system för liv. Också på andra områden har vetenskapsmän gett värdefulla bidrag till mänsklighetens välbefinnande, och allt detta är berömvärt och uppskattas mycket.
Men det framgår också tydligt av vetenskapens historia att vetenskapsmän bara är ofullkomliga människor. De begår misstag, precis som alla andra. Och det händer ofta att de, på grund av åstundan efter berömmelse och ryktbarhet eller på grund av stolthet och halsstarrighet, håller fast vid uppfattningar som inte är sanna och som till och med kan leda till skada för människor.
Fler och fler människor, däribland vetenskapsmän, erkänner nu detta. Så förhåller det sig särskilt i vår tid, då vetenskapens och teknologins negativa frukter har blivit mera uppenbara, och många gånger blir dessa till skada och plåga för människosläktet. Det bör därför vara uppenbart att vi inte kan sätta fullständig förtröstan och obetingad tilltro till människor, de må vara vetenskapsmän eller andra.
Det finns bara en enda som förtjänar fullständigt förtroende och obetingad tilltro. Det är vår Skapare, Jehova Gud. Den man som skrev Ordspråksboken i bibeln sade: ”HERRENS [Jehovas] ögon äro överallt.” (Ords. 15:3) Det finns ingenting som är dolt för Skaparen. Eftersom han är upphov till universum och allt liv, vet han sannerligen varifrån människan kommer och vad som skall ske med mänskligheten. Han ger också dem som förtröstar på honom exakta upplysningar om sådana ting.
Det är trösterikt för män och kvinnor med tro att veta att deras framtid inte är beroende av vad ringa människor gör eller inte gör. De inser att människans misslyckanden under gångna århundraden inte ger någon grundval för att förtrösta på människor. Men tro på den pålitlige Skaparen inger verkligen förtröstan och tillförsikt för framtiden. Och den framtid Han utlovar är en framtid utan sjukdom och sorg. ”Jag vet väl, vilka tankar jag har för eder, säger HERREN, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp.” — Jer. 29:11.
[Bild på sidan 5]
Vetenskapens produkter krävde mer än 50.000.000 liv under andra världskriget
[Bild på sidan 6]
”Neurosedynbarn” blev följden av att man litade alltför mycket på vetenskapen
[Bild på sidan 7]
Piltdownmannen, ett ”vetenskapligt” bedrägeri
[Bild på sidan 9]
Att förtrösta på Skaparen leder inte till besvikelse