En dag med fåglarna vid Nakurusjön

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Kenya

”DET största fågelskådespelet på jorden.” ”Ett paradis för ornitologer.” ”En fågelskådares Serengeti.” Hur skulle jag kunna tacka nej till ett tillfälle att besöka ett sådant område? Platsen är Nakurusjön, som täcker en yta av omkring 65 kvadratkilometer i Stora gravsänkan (Great Rift Valley) i Östafrika. Denna grunda sodasjö har blivit internationellt känd för sina flamingor, som ibland kan uppgå till flera millioner. Det är verkligen ett ”skådespel”!

En vän till mig i Kenyas huvudstad Nairobi erbjöd sig omtänksamt att låta min familj följa med en dag för att se på fåglarna vid Nakurusjön. Vi gav oss tidigt i väg, och snart hade vi kört de 160 kilometerna till sjön. Fåglarna svävade redan omkring i de varma luftströmmarna, som steg upp från den soldränkta marken.

Vi begav oss till en högt belägen utkikspunkt på sjöns västra strand. Därifrån kunde vi överblicka hela vattensamlingen. Det verkade otroligt att en så grund sänka, som inte ens nådde ett djup av fyra meter, kunde försörja en så stor samling fåglar.

Förutom de 1.125.000 flamingor som räknats vid ett tillfälle (man har uppskattat att det rentav kan röra sig om 2.000.000), finns det också hundratals andra fågelarter vid Nakurusjön. Det finns visserligen en hel kedja av sodasjöar i Stora gravsänkan, men Nakurusjön utmärker sig i fråga om kemiska och fysikaliska betingelser och är idealisk för de blågröna algernas förökning, som flamingorna och fisken lever på. Detta, i förening med en invecklad kombination av salt- och sodahalt, uppslammade näringspartiklar, inflöde av sötvatten, solexponering och avdunstning, gör Nakurusjön allra bäst lämpad för att vidmakthålla ett sådant ”paradis för ornitologer”. Sjön kan också betraktas som oumbärlig för att olika arter av flyttfåglar skall överleva. Somliga av dessa kommer ända ifrån Norra Ishavets stränder. Några av dessa långväga resenärer lär tillbringa längre tid vid Nakurusjön varje år än på sina avlägsna häckningsplatser.

Vi kan visserligen inte kalla oss ornitologer, men det var inte svårt att känna igen en hökörn, som satt uppflugen på en påle ett stycke från land. När vi betraktade fågeln genom kikaren, såg den ut att vara omkring 50 centimeter lång från bröst till stjärt. Rovfåglar, till exempel örnarna, är tilldragande på ett alldeles särskilt sätt, antingen på grund av deras vackra utseende eller deras dramatiska sätt att flyga.

Vi hade knappt hunnit bestämma oss för att fortsätta vår färd genom Nakurusjöns nationalpark, förrän vi fick syn på en annan örnfågel. Det var en skrikhavsörn, som satt uppflugen på en gammal trädstubbe. Dess vita huvud, bröst, rygg och stjärt, kastanjebruna undersida och svarta vingar gav den ett praktfullt utseende. Skrikhavsörnens rop är ett av de karakteristiska ljuden vid Nakurusjön. Fågelns ovanliga sätt att kasta huvudet tillbaka, när den ropar, tycks förstärka dess vilda, måslika skrik. Man kan få se skrikhavsörnen störtdyka ner i vattnet från tio meters höjd för att få sig ett skrovmål, eller också kan den jaga efter andra fiskätande fåglar i hopp om att få dela deras byte. Och vid en sådan här sodasjö kan skrikhavsörnen också övergå till att i stor utsträckning leva på andra vattenfåglar, och flamingor är inte så svåra att fånga. Men skrikhavsörnen är i grund och botten en fiskätare. Klorna på fötterna gör att fågeln kan hålla fast hala fiskar i vattnet.

När vi betraktade sjön från vår höga utkikspunkt, var det en fröjd för ögat att se så många olika vattenfåglar längs stranden och vadande i vattnet. Med blotta ögat kunde vi till exempel identifiera marabustorken. Han stod som en begravningsentreprenör bland de större flamingorna, de mindre flamingorna och de vita pelikanerna.

När vi tittade genom kikaren, fick vi syn på åtskilliga av de trettionio vadararter som är vanliga här i sjön. De varierar från de resliga styltlöparna på sina långa, smala ben till de små knappt femton centimeter höga snäpporna. Småsnäppan häckar i Skandinavien och Sibirien. Vi lyssnade med välbehag till hur dessa små långväga resenärer pep och kvittrade medan de gonade sig i det afrikanska solskenet.

Rakt ovanför oss räknade jag till trettio fåglar i ett moln av vita pelikaner, som seglade omkring i luften. Bland dem fanns en klippörn, som man känner igen på dess graciösa flykt och svarta fjäderdräkt med vita partier på stjärten och vingarna. En ornitolog talade om att denna praktfulla fågel huvudsakligen lever på klippgrävlingarna, klippdassarna i bibeln. (3 Mos. 11:4, 5) Det myllrar av klippgrävlingar bland klipporna på västra sluttningen ner mot sjöstranden. En kort stund efter det att vi betraktat denne bevingade jägare fick vi syn på två likadana örnar, som angrep en gam i ett träd på sluttningen, utan tvivel därför att denna rovfågel höll på att komma farligt nära deras näste. Ett annat märkligt förhållande med denna örn är att den häckat i Kenya på en höjd av 3.350 till 4.100 meter.

När middagstiden närmade sig var vi angelägna om att titta lite närmare på fåglarna på sjöns stränder. Vi körde därför längs västra stranden och blev belönade med närbilder på den afrikanska ormhalsfågeln. Man kan skilja fågeln från skarvarna genom att den har längre hals med en karakteristisk ”knyck” på. Här och där visade sig en afrikansk skedstork.

Vår utsikt från Pelican’s Corner

Så småningom kom vi till Pelican’s Corner. Det var verkligen ett träffande namn! Där kunde man se hundratals vita pelikaner. Det var en verklig fröjd för ögat att se dem majestätiskt paddla omkring på sjön, vanligen grupperade i flottiljer. Vi räknade till tolv i en sådan formering. I denna ”vattenflyghamn” tycktes det förekomma oupphörliga uppstigningar och landningar.

Pelikanen lyfter förvånansvärt effektivt, även om det kan se en smula klumpigt ut. Denna tunga fågel lyfter från vattnet genom att flaxa med sina stora vingar och ta avstamp med simfötterna mot vattenytan tre, fyra, fem eller sex gånger innan den verkligen kommer upp i luften. När den flyger med huvudet tillbakadraget, ger den ett starkt intryck av behagfullhet och majestät. När fåglarna landade påminde de oss om forna tiders flygbåtar.

Pelikanerna vet instinktivt hur de skall gå till väga när de fiskar. De fiskar ibland i grupper och bildar då en halvcirkel för att driva in ett fiskstim på grunt vatten.

Vid Pelican’s Corner blev vi också belönade med att få se flera hundra flamingor. Det övervägande antalet bestod av den mindre flamingon med sin skära fjäderdräkt. Den större flamingon, även kallad vanlig flamingo, blir en och en halv meter hög. Den har vitare fjäderdräkt med svart och klarrött på vingarna. När flamingorna flyger, sträcker de sina långa halsar framåt och sina styltlika ben bakåt. Deras kost består huvudsakligen av algerna i det mineralrika vattnet. Dessa fåglars näbbar har ett nätverk av fina, hårda fransar, genom vilka vatten pumpas med hjälp av tungan, så att fåglarna sedan kan svälja ner de alger som fastnar där.

Flamingorna är Nakurusjöns största attraktion. När fåglarna packar ihop sig på en yta som är bara några hundra meter bred och knappt en kilometer lång, är det omöjligt att lyfta individuellt, och för att de skall komma upp i luften måste de företa en manöver i massformation. Sedan flamingorna ätit hela dagen, brukar de flyga bort i samlad trupp på kvällen till en annan del av sjön eller till någon annan vattensamling i närheten. Det är synen av detta som har lockat hit fågelälskare från hela världen.

Andra glädjeämnen väntar oss

Vi ville inte gärna lämna Pelican’s Corner, men vi förstod att vi bara hade färdats halvvägs runt Nakurusjön. Vid södra stranden väntade oss en annan intressant syn. Det var en stäppörn som satt suveränt tronande på en gren högt uppe i ett träd. När vi betraktade den genom ett teleskop, lade vi märke till att fågelns blåvioletta näbb accentuerades av ljusgula markeringar på båda sidorna, som gick i en båge i partiet nedanför ögonen. För övrigt var fågeln mörkbrun. Som namnet antyder häckar stäppörnen på Asiens stäpper.

Jag smög mig efter en sekreterarfågel, men kunde inte hålla jämna steg med den när den promenerade fram över savannen med sina långa ben, så jag lyfte i stället kameran för att fotografera en annan sekreterarfågel, som satt uppflugen i ett träd. Men just då kom två gulnäbbade ibisstorkar flygande, och jag tog en bild av dem i stället. Sådana överraskningar får man ofta, när man studerar fågellivet vid Nakurusjön.

Vi fortsatte längs sjöns östra sida, lämnade vattenbrynet och genomkorsade skog och buskstäpp. En gång stannade vi och lät fyra jacksonfrankoliner gå över vägen. I en hålighet nära Lion Hill siktade vi en familj av tre rödstrupiga hornkorpar. Deras röda hudmarkeringar i ansiktet och på strupen gjorde att de liknade tamkalkoner. Då och då flög den attraktiva härfågeln förbi, och vi drog oss till minnes att den mosaiska lagen betecknade den som en oren fågel. — 3 Mos. 11:13, 18b,19; 5 Mos. 14:11, 12, 18.

Inget fågelreservat är fullständigt utan ett ställe där man kan gömma sig och titta på fåglarna. Vid Nakurusjön har man också dragit försorg om detta för de besökande. Vilken upplevelse var det inte att få se den förtrollande gråfiskaren på bara några meters håll! Den håller sig svävande ovanför vattnet innan den faller som en sten för att fånga en fisk. Där fanns också den ”heliga” ibisen och nilgåsen. Bilden, som inramades av ”gömställets” tak, förskönades ytterligare av en liten hjord av defassa-vattenbock med fogligt utseende, som betade i gräset nära vattnet.

Så slutade vår dag bland fåglarna vid Nakurusjön. Vi hade identifierat omkring trettio olika arter. Det påstås emellertid att ornitologer inte har några svårigheter att få syn på omkring 120 olika fågelarter under en gynnsam dag på denna plats.

Vår fågelskådarutflykt var visserligen kort, men den gav näring åt vårt hopp att få uppleva den tid, som nu är nära, då hela jorden kommer att vara ett återupprättat paradis. Då skall dessa behagfulla exempel på vår Skapares verk försköna jorden i stor ymnighet och flyga fram genom klar, ren, ofördärvad luft.