När fastställdes innehållet i bibeln?
”DEN katolska kyrkan”, skrev en präst till en kvinna som studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, ”har en gång för alla fastställt innehållet i och tolkningen av Guds ord.” Hans påstående var helt i överensstämmelse med New Catholic Encyclopedia, som hävdar: ”Enligt den katolska läran utgörs den främsta normen för bibelns kanon av kyrkans ofelbara beslut. Detta beslut fattades inte förrän tämligen sent i kyrkans historia (vid Tridentinska mötet).” — Band 3, sid. 29.
Tridentinska mötet eller kyrkomötet i Trident hölls på 1500-talet. Var det verkligen nödvändigt att vänta till detta sena datum med att fastställa innehållet i bibeln?
Jesus Kristus och hans lärjungar i det första århundradet hade helt visst inga problem med att avgöra vilka böcker som var inspirerade av Gud. Jesus Kristus accepterade, precis som hans landsmän, de tre grundläggande delarna av vad som i dag i allmänhet kallas ”Gamla testamentet” — lagen, profeterna och psalmerna — som sin Faders ord. Efter sin uppståndelse sade han till exempel till två av sina lärjungar: ”Dessa är mina ord, som jag talade till er medan jag ännu var hos er, att alla de ting som är skrivna om mig i Mose lag och i profeterna och psalmerna måste uppfyllas.” (Luk. 24:44) De kristna grekiska skrifterna (eller ”Nya testamentet”) använder sådana uttryck som ”Skrifterna” och ”de heliga Skrifterna”. (Apg. 18:24; Rom. 1:2; 2 Tim. 3:15) Detta var tydligen benämningar som hade en speciell innebörd för de människor som levde då. Exakt vad som utgjorde dessa ”heliga Skrifter” förblev helt visst inte en öppen fråga till dess prästerna påstod sig avgöra saken på 1500-talet.
Det är värt att lägga märke till att Tridentinska mötet inte var överens med Jesus Kristus och hans första lärjungar i att acceptera endast de böcker som ingick i de hebreiska skrifternas fastställda kanon. Detta kyrkomöte accepterade nämligen även apokryfiska böcker. Om dessa böcker skrev den lärde Hieronymus, översättare av den latinska Vulgata, till en viss kvinna angående hennes dotters uppfostran: ”Alla apokryfiska böcker bör undvikas; men om hon någonsin önskar läsa dem, ... bör hon underrättas om att de inte är de författares verk vilkas namn de bär, att de innehåller mycket som är felaktigt och att det är en uppgift som kräver stor varsamhet att hitta guldkornen mitt i all smutsen.”
När Tridentinska mötet förklarade att vissa apokryfiska eller deuterokanoniska böcker utgör en del av bibelns kanon, fäste man inte heller avseende vid aposteln Paulus’ ord: ”Judarna är det folk åt vilket Guds budskap anförtroddes.” — Rom. 3:2, den katolska Jerusalem Bible.
Men hur är det med de kristna grekiska skrifterna? De skrifter som utgör denna del av bibeln accepterades som inspirerade redan från början. På den tiden fanns det kristna som ägde den mirakulösa gåvan att urskilja inspirerade uttalanden. (1 Kor. 12:10) Aposteln Petrus kunde därför klassificera aposteln Paulus’ brev som en del av den inspirerade bibeln. Vi läser: ”Alldeles som också vår älskade broder Paulus, efter den vishet som är honom given, skrev till er, när han talar om dessa ting, såsom han också gör i alla sina brev. I dem finns det emellertid en del svårfattliga ting, som de oupplysta och obefästa förvränger, såsom de gör också med de övriga skrifterna.” — 2 Petr. 3:15, 16.
Att de kristna grekiska skrifternas kanon fastställdes så tidigt bekräftas också av förteckningar över de inspirerade böckerna, vilka daterar sig från tiden mellan 100-talet och 300-talet v.t.
Slutligen kan sägas att varje bok i bibeln accepterades som inspirerad av troende ända från början. När nedtecknandet av bibeln upphörde i det första århundradet v.t., var det ingenting i fråga om bibelns kanon som stod öppet och behövde avgöras århundraden senare.