En berättelse om tro från nordöstra Indien

HAR du någon gång hört talas om ”Tanghul naga”? Det heter min stam. Vi bor i de östra bergstrakterna i Manipur, ett territorium i nordöstra Indien, som gränsar mot Bangladesh, Burma och Kina.

Detta är ett område med vackra grönklädda berg och bördiga dalar. Under århundradenas gång har det utvecklats tjugonio stammar bland nagafolket, var och en med sin egen dialekt, sina egna folkseder och sin egen klädstil. Till inte för så länge sedan var nagastammarna ”ociviliserade” huvudjägare, som utövade animism, en religionsform med tillbedjan av träd och stenar. Vi offrade grisar och hundar till dessa föremål.

Livet i de här trakterna ter sig ungefär likadant från by till by. Om du skulle besöka den plats där jag bor, skulle du se så där en tjugo till fyrtio små hus med golv och väggar av jord. Som tak har man lagt torrt gräs i tjocka lager. Bostäderna är uppförda längs några dammiga vägar som är helt utan beläggning. Varje by styrs av ett äldsteråd.

Den som letar sig fram längs någon av vägarna får se grisar, hundar och höns ströva fritt omkring. På framsidan av en del hus hänger människoskallar. De är påminnelser om det grymma förflutna, då stammarna kämpade om herraväldet.

De flesta av oss stammedlemmar har självhushållning. Vi föder upp husdjur och har odlingar på de terrasserade bergssluttningarna här omkring. De viktigaste produkterna är ris, majs, potatis och ingefära.

En intressant omständighet är att kvinnorna arbetar sida vid sida med männen för att rensa bort undervegetationen och bereda jordmånen. Det är inget ovanligt att se kvinnor komma knogande mot byn med tunga korgar med grönsaker och ved. Korgarna, av rotting, har de hängande på ryggen, fastbundna med ett brett rottingband över pannan. Men våra kvinnor ägnar sig inte bara åt den här sortens arbete och åt hushållsbestyr, utan också åt fiske, vävning och försäljning på marknadsplatserna.

Våra hårt arbetande kvinnor bär kläder som är enkla i modellen men har granna färger. Ett tygskynke viras runt midjan och formas som en kjol som slutar just nedanför knäna. Materialet till kjolarna är handvävt av våra kvinnor, och färgen går för det mesta i lysande rött, med längsgående ränder i vitt, svart, grönt eller gult. Ett likadant stycke tyg skyler överdelen av kroppen.

En ny religion

Låt mig nu återge det som jag har kallat en berättelse om tro. Det hela började under min högskoletid i Imphal, huvudstaden i Manipur. En förmiddag besökte två Jehovas vittnen mig på mitt inackorderingsrum. De talade om bibeln och om hur Guds rike snart skall förvandla hela jorden till ett vackert paradis.

Jag tyckte om deras budskap men stötte genast på motstånd. Studenthemmets föreståndare försökte avskräcka mig från att studera bibeln med Jehovas vittnen och sade att de var ”annorlunda” mot andra kristna. Trots detta sökte jag upp deras mötesplats i Imphal och började studera bibeln varje vecka tillsammans med vittnena. Efter en tid avbröt jag dock studiet. Jag vägrade helt enkelt att tro att Guds egennamn var Jehova, fastän vittnena hade påpekat att namnet förekommer tusentals gånger i bibelns hebreiska text. — 2 Mos. 6:3; Ps. 83:19; Jes. 12:2; 26:4; Åkeson.

Sedan inträffade någonting oväntat, något som åstadkom en förändring i min inställning. En dag gick jag igenom en historisk läsebok av Dev Raj Dutt. Den hette An Outline of World Civilization (Översikt av världens civilisationer). På sidan 157 i kapitlet med rubriken ”Kristendomens uppkomst” läste jag: ”Jesus störde status quo och blev dömd som hädare av Jehova, judarnas Gud.” Där var det där namnet igen, ”Jehova”. Hade Jehovas vittnen rätt när allt kom omkring? Jag återupptog mina bibelstudier.

Snart stötte jag på något annat som jag hade svårt att tro på. Jehovas vittnen visade mig från bibeln att några av traditionerna i min kyrka hade hedniskt ursprung. Det verkade alltför starkt för att kunna accepteras. Jag återgick till min historiebok. På sidan 163 under rubriken ”Den kristna civilisationen hednisk” läste jag följande:

”Denna kristna civilisation blev inte spridd i väster i ett enda stort svep. Inte heller åstadkom den en fullständig brytning med den gamla hedniska civilisationen. Den nya civilisationen växte fram mitt i den gamla hednavärlden: den tog till och med upp hedniska tillvägagångssätt som den kunde godkänna. Kristendomen ödelade inte den hedniska kulturen, utan modifierade den snarare och satte sitt eget kännemärke som stämpel på den.”

Nu var jag övertygad om att Jehovas vittnen talade sanning. Vid de regelbundna turer jag företog från Imphal till min hemby delade jag med mig åt min äldre bror av de bibliska sanningar jag senast lärt mig. Vid den tiden var min bror terrorist. Senare kom också min kusin, en av bönderna i byn, att delta i de regelbundna diskussionerna kring bibeln. Snart var också de övertygade om att Jehovas vittnen lär ut sanningen.

Motståndet ökar

Det blev väl känt i byn att vi studerade bibeln med vittnena. Kyrkans ledare på platsen blev förargade. Vid en gudstjänst anklagade en gästande pastor Jehovas vittnen för att vara falska profeter och Satans vittnen. Efter gudstjänsten gick min bror och jag tillsammans med vår kusin och besökte honom. Vi förklarade från bibeln vad som låg till grund för att vi inte instämde i det kyrkan lärde. Då han inte kunde resonera med oss från Guds ord, grep han till vredgade ord. Vår bypastor, som också var närvarande, frågade sarkastiskt: ”Vid vilken teologisk skola har ni studerat?” Strax efter den här händelsen avsade vi tre oss skriftligen vårt medlemskap i kyrkan.

De kyrkliga myndigheterna försökte få min far att dra in mitt ekonomiska understöd; men han vägrade att gå med på det. Sedan gjorde de äldste i byn upp en plan för att tvinga av oss 250 rupier (125 kronor). Om vi inte betalade, hotade de med att driva ut oss från byn och därmed beröva oss hus och livsuppehälle. Jag visste emellertid att Indiens konstitution garanterar religionsfrihet och rekommenderade dem att inge sina klagomål mot oss inför domstol. Detta fick dem att stanna vid tomma hotelser.

Uthärdande ger belöning

Det Jehovas vittne som studerade med mig var mycket uppmuntrande. Han förklarade att det jag fick uppleva var allmänt förekommande, när människor slår in på den sanna tillbedjans väg. Han visade på Skriftens ord i Markus 13:13: ”Ni skall vara föremål för hat från alla för mitt namns skull. Men den som har hållit ut till slutet, han skall bli frälst.” Jag kom att tänka på att många offrat sitt liv för den nationella suveränitetens skull. Hur mycket hellre skulle jag inte vilja dö för dens skull, som är den högste Suveränen över hela universum!

Motståndet fortsatte. Många vidhöll att jag var för ung för att förstå bibeln och att Jehovas vittnen utnyttjade den omständigheten. En farbror föreslog att jag skulle skaffa mig vidare utbildning och kunna försörja mig innan jag blev religiös. Men jag stod emot dessa materiella frestelser. Medan jag fortfarande var högskolestuderande överlämnade jag mitt liv åt Jehova och blev döpt i februari 1975.

Min ståndaktighet för det jag visste var rätt gav rik utdelning. Litet senare blev min bror och min kusin också döpta. För att skaffa pengar för att vara med vid den sammankomst där han skulle bli döpt sålde min kusin det enda han ägde — en buffeloxe som han brukade plöja med. Jag stannade kvar i Imphal och blev så småningom förkunnare på heltid, medan min bror och min kusin återvände till vår by för att sprida bibelns sanning där.

De äldste i byn gav inte upp sitt motstånd. De höll råd och antog följande beslut mot oss:

att vi skulle betala böter på femtio rupier (25 kronor) för att vi bytt religion;

att ifall bötesbetalningen uteblev, skulle de förstöra våra hem och våra ägodelar;

att inga andra Jehovas vittnen skulle få besöka vår by och att vemhelst som tog emot dem skulle bötfällas;

att om min far fortsatte att ge mig ekonomiskt bistånd, skulle lämplig åtgärd komma att vidtagas mot honom.

Vi hade på förhand bestämt oss för att inte ge vika för sådant motstånd. Lyckligtvis kunde de äldste inte genomdriva sina hotelser, beroende på en del meningsskiljaktigheter dem emellan. Och uthärdandet under detta skede i motståndet gav ännu större belöning. På vad sätt?

Sedan vi tre blivit Jehovas vittnen, hade min far lagt märke till förändringar till det bättre hos oss. Han hade också kommit att inse att kyrkans hållning och de byäldstes uppförande inte anstod sanna kristna. Till vår glädje lämnade han in en ansökan om utträde ur kyrkan. Min far är nu övertygad om att Jehovas vittnen utövar den i sann mening bibliska religionen.

Hur hjärtevärmande är det inte att se hela vår familj regelbundet studera bibeln och tillämpa dess principer i vardagslivet! Framför allt är vi tacksamma mot Jehova för att han fann det lämpligt att sända någon till vår avlägsna trakt. För oss blev det början på en fängslande berättelse om tro. — Insänt.