Slungan — gammalt men effektivt vapen
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika
”OCH David stack sin hand i väskan och tog därur en sten och slungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde in i pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.” (1 Sam. 17:49) Denna lysande bedrift, en av de mest dramatiska händelserna som omtalas i bibeln, belyser mycket bra vilken kraft det finns i slungan. Med en enda sten fällde den unge David jätten Goljat, filistéernas väldige kämpe.
Utgången av denna ryktbara strid berodde inte på överlägsenhet i fråga om vapen eller skicklighet, utan på Jehova Gud som understödde den unge David. Före sammandrabbningen sade David: ”Jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, ... som du har smädat. ... Och hela denna hop skall förnimma, att det icke är genom svärd och spjut, som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS.” Utan tvivel blev stenen från Davids slunga styrd av Gud och fick ovanlig kraft av honom. Den trängde in i Goljats panna och fällde jätten. Sedan ”gav” David ”honom dödsstöten” med Goljats eget svärd. — 1 Sam. 17:45—51.
Även om David fick Guds hjälp i denna strid, spelade uppenbarligen slungan en framträdande roll. Varför var den så effektiv? Vad är en slunga egentligen? Och hur används den?
Slungan och dess användning
Bland de tidiga nybyggarna i södra Afrika tävlade man i att kasta med slunga. Både i Transvaal och i Rhodesia användes slungan också i jakt på mindre villebråd. Det var ett enkelt vapen som var lätt att tillverka. Den mittersta delen (eller ”slungans skål” [1 Sam. 25:29, Åkeson]) bestod av ett stycke läder som var ungefär 20 centimeter långt och mellan sju och nio centimeter brett på mitten för att smalna av mot båda ändar. Läderremmar var fästade vid båda sidor av den mittersta delen. Eller också kunde hela slungan vara utskuren ur samma läderstycke.
Hur användes slungan? En högerhänt person lindade den ena remmen runt ett av högra handens fingrar, eller också kunde han binda fast den vid sin högra handled och låta den löpa över handflatan. Tampen på den andra remmen höll han i samma hand.
Sedan lägger kastaren en sten i slungskålen. Med sin vänstra arm framåtsträckt håller han stenen i läge. Sedan släpper han taget med den vänstra handen och svänger den högra neråt och motsols. När slungan kommit i ett läge bakom honom, svänger han den framåt och horisontellt, också motsols, och in i en cirkelrörelse ovanför huvudet. I exakt rätt ögonblick släpper han den lösa remmen och slungar på så sätt stenen framåt. Somliga slungkastare svänger inte slungan över huvudet, utan utför kastet med hjälp av en kraftfull neråtriktad sväng med armen.
Stor kraft och räckvidd
Stenen kan slungas i väg med fruktansvärd kraft genom att längden på kastarens arm och på läderremmarna ger den fart. En sten som slungas i väg på det här sättet kan faktiskt tränga igenom en bildörr! Men det krävs stor övning och perfekt precision för att kunna använda slungan på rätt sätt.
Som projektiler använder man vanligen släta stenar. David valde ut sådana när han skulle kämpa med Goljat. (1 Sam. 17:40) Stenar som är ungefär sex centimeter i diameter är de lämpligaste. Men slungstenar kan variera avsevärt i storlek.
Eftersom slungan är ett så enkelt vapen och har färdig ammunition, är det inte att undra på att den fortsatt att vara i bruk från mycket gamla tider. I Encyclopædia Britannica (elfte upplagan, band 25, sid. 242) sägs det: ”Slungan som vapen är förmodligen den tidigaste uppfinning som människan känner till där en ökning av kraften och räckvidden kunde förlänas armen hos en som slungar i väg projektiler.”
En författare till en artikel i Scientific American för oktober 1973 sade till exempel: ”Jag bad några ungdomar i östra Turkiet att slunga i väg vanliga småstenar. I fem fall av elva slog stenarna ner bortom ett märke som placerats 200 meter bort, och de tre bästa kasten mätte mellan 230 och 240 meter. Ingen av ungdomarna tycktes vara någon särskilt skicklig slungkastare; i varje fall ägde ingen av dem en slunga vid det tillfället. Vidare var projektilerna småstenar som valts på måfå snarare än noggrant utformade stenar, ler- eller blyprojektiler som kastades av slungkastare på den grekiska och romerska tiden. Om man enbart tar hänsyn till Xenofons kommentarer, tycks det troligt att en slungkastare som kastade blyprojektiler kunde uppnå en räckvidd på mer än 400 meter.”
Eftersom slungan var ett vapen med sådan räckvidd och kraft, användes den i krig av de forntida egyptierna, assyrierna, babylonierna, perserna, grekerna, romarna och andra. Slungkastare hade också en plats i arméerna i Israel och Juda. (2 Kon. 3:25; 2 Krön. 26:14) Bibeln omnämner en skara på 700 vänsterhänta benjaminiter och säger: ”Alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret utan att fela.” (Dom. 20:15, 16) Enligt den judiske historieskrivaren Josefos stred slungkastare i de judiska arméerna mot Rom så sent som under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen.
Numera har människan naturligtvis tillgång till projektiler som är ofantligt mycket kraftigare och mer förödande. Men hur trösterikt är det inte att veta att alla vapen snart, under Fridsfurstens styre — vare sig det är fråga om slungor eller raketer för militära ändamål — skall höra det förgångna till och att jordens inbyggare inte skall lära sig att kriga mer! — Jes. 2:4; 9:6.