Är dina barn frikostiga?

”GE mig den! Det är min!” Känner du igen det? Säger dina barn så, när andra vill låna saker av dem? Det kan de mycket väl göra, om de visar sig själviska och egoistiska beträffande saker de rår om.

När barnen utvecklar och lägger i dagen sådana icke önskvärda egenskaper, bereder det föräldrarna bekymmer. Men vad kan föräldrarna göra för att få stopp på sådana tendenser? Och hur är det möjligt att lära barn frikostighet och givmildhet?

Frikostighet är något som måste läras

För ett nyfött barn är dess egna önskningar och behov det enda som har betydelse. En liten baby är inte ens medveten om att föräldrarna får dåligt med sömn många nätter för att den skall få mat och torra blöjor och bli ompysslad på alla sätt. Med tiden blir barnet mer medvetet om andra. Men frikostighet är, liksom andra goda egenskaper, något det måste få lära sig.

Åldern då ett barn kan tillgodogöra sig sådan undervisande vägledning varierar från barn till barn. Somliga kan knyta kontakter och skaffa sig kamrater, med allt det för med sig, när de kommit upp i skolåldern. Andra barn i samma ålder är däremot inte mogna för detta. De uppträder fortfarande som småbarn. Det är svårare att lära sådana barn, och i synnerhet barn som är utan syskon.

Många barn i stora familjer blir tvungna att lära sig att deras egna önskningar och behov inte kan komma före andras. Från det de är små lär de sig att dela mat, kläder och andra materiella ting, om inte också tankar, med bröder, systrar och andra i familjen. Och sådana barn brukar bli anpassbara, välbalanserade och mogna människor när de vuxit upp.

Hur är det med dina barn? Är de frikostiga, givmilda, bussiga kamrater? Eller är de själviska, egennyttiga, knussliga? Ja, när gjorde du sist en objektiv bedömning av dina barn? Då undrar du: ”Hur kan man göra det medan de ännu är små och kan ändras?” Helt enkelt genom att iaktta dem när de leker med andra barn. Ett själviskt barn behåller egennyttigt sina leksaker för sig själv och tillåter inte andra barn att ens röra vid dem. Ändå vill det här barnet leka med de andra barnens leksaker och blir ilsket om det inte får sin vilja fram. Givmilda barn däremot brukar gärna låna ut sina leksaker åt andra. En del är ivriga att få göra det. De lägger märke till barn som kan ha färre leksaker och delar villigt med sig utan att föräldrarna säger till dem.

Det är intressant att lägga märke till att den här typen av barn ofta kommer från hem, där föräldrarna är goda föredömen i att dela med sig. De här barnen får också mycken kärlek hemma. Den trygghet de känner är inte beroende av materiella ting som de kan ta i. De känner sig trygga på grund av föräldrarnas kärlek och vet att de är skyddade inom en kärleksfull familjeanordning. Kan det sägas om dina barn?

Vad föräldrar kan göra

En viktig faktor för att hjälpa barn att bli frikostiga är den ständiga uppmuntran som föräldrarna kan ge. Tänk på den här fyrabarnsmamman som har haft framgång i det avseendet. Hon sätter sig ned och talar med sina barn så snart de kan förstå. Denna mamma hjälper var och en att inse och uppskatta att familjen med bröder och systrar är en dyrbar gåva från Gud och att alla måste bry sig om varandra under uppväxttiden. De äldre hjälper de yngre allteftersom de blir större. Hon pekar på den kärlekslösa och våldsinriktade inställningen hos barnen i omgivningen och visar sina egna hur de kan vara annorlunda. När hennes barn avviker från den rätta kursen, påminner hon dem tålmodigt. Denna mamma låter också barnen själva reda ut problemen de har sinsemellan, så långt det är möjligt. Hon har sagt: ”Jag tror inte att syskonavundsjuka är naturligt. Jag kan inte se något skäl till att syskon alltid skall slåss och gnabbas. Jag har försökt utrota allt sådant uppträdande i vår familj genom att ge vart och ett av barnen all den kärlek och uppmärksamhet han eller hon behöver. Det är inte lätt, men det har gett en del resultat.” Den här metoden fungerar verkligen, för man har lagt märke till att det kiv som brukar förekomma mellan syskon för det mesta uteblir just i den här familjen.

Ett annat par med många barn, däribland ett som är utvecklingsstört, har också haft framgång i att fostra sina barn i en kärleksfull och givmild atmosfär. I motsats till vad som kan förekomma i familjer i en liknande situation uppmuntras den här utvecklingsstörde pojken till att vara frikostig mot sina syskon, som är både äldre och yngre, ja, det förväntas av honom att han skall vara det. Han är inte föremål för allas uppmärksamhet. Men han blir heller inte nonchalerad av de andra, och de får honom inte att känna sig underlägsen. Denna pojkes kärleksfulla sätt, och i synnerhet hans intresse för barn som han aldrig ens träffat, värmer deras hjärta som lär känna honom. Hans mamma säger att hon och hennes man förväntar av barnen att de skall vara kärleksfulla mot varandra. När barnen visar sådan kärlek, uppmärksammas inte det speciellt, och de får inte belöningar eller mutor. De här föräldrarna uttrycker i stället förvåning och lätt bestörtning, när deras ungdomar inte behandlar varandra med kärlek. Den här metoden ger barnen ”puts” utan långa predikningar eller bannor.

Tar du dig an dina barn på det här sättet? Eller menar du att varje självisk attityd hos dem bara är ett stadium de går igenom och som de kommer att växa ifrån? Alltför många föräldrar har tänkt så, och när de till slut insett att de måste göra något åt barnets själviskhet, har de funnit att den blivit alltför djupt rotad för att kunna rubbas.

När föräldrar upptäcker en dålig tendens, kan de arbeta på att utrota den utan att dröja. Mödrar i synnerhet behöver göra sådana ansträngningar, eftersom de vanligen är tillsammans med barnet mer än fäderna. Men de måste vara överens med sina män, om barnen skall känna sig trygga. Ingenting kan göra ett barn så otillfredsställt och egennyttigt som när det känner osäkerhet beträffande pappas och mammas kärlek till varandra. Om barnet märker att det är misshälligheter dem emellan, så kommer med all sannolikhet dess tillit till materiella föremål att bli större och större — saker som det kan ty sig till och som inger trygghet. Ett sådant barn blir också ganska inbundet och tillbakadraget.

Ibland tappar föräldrar modet därför att det inte blir några resultat, vad de än gör. Eller det ser så ut. Men föräldrarnas beteende gör ändå intryck på barnet. Ett exempel: När en man tänkte på sina barndomsminnen, erinrade han sig en lustig händelse från det han var omkring åtta år gammal. Han berättade: ”Jag kommer ihåg att jag köpt några av mina älsklingskarameller för slantar som jag sparat. Jag tänkte gå för mig själv och sätta mig under ett träd och få äta alltihop själv. Men när jag inhandlat karamellerna, vem stötte jag ihop med, om inte mamma! Naturligtvis sade hon åt mig att bjuda mina syskon också. Jag kommer ihåg hur rysligt jag tyckte det var, för mina syskon var fler än karamellerna jag hade. Efter några ängsliga ögonblick, då de handlade som om de skulle sluka alla mina karameller, gav de det mesta tillbaka till mig, och så for jag i väg. Men jag kommer ihåg att efter den händelsen tänkte jag mer på dem när jag köpte något.”

Han kom också ihåg hur han bråkade med en yngre bror om vem som skulle få största biten av en paj. Pappa avgjorde saken genom att fastställa en regel. Från och med då fick en skära och den andre ta först. Följden? Bägge pojkarna blev skickliga i att skära bitarna lika stora. Med tiden blev de mindre precisa mot varandra, och det rådde en mer frikostig anda.

Enda barnet

Eftersom den som är enda barnet inte har några syskon att vara tillsammans med och dela saker och ting med, blir han eller hon ofta ganska girig och egocentrisk. Om den själviska tendensen får förbli ohämmad, kommer den också att visa sig när barnet vuxit upp. Sådana barn kan som vuxna bli personer som alltid tar de bästa platserna, förser sig själva först av maten och så vidare.

Hur kan man hjälpa den som är enda barnet? En bekymrad mamma vidtog vad många ansåg vara en drastisk åtgärd för att få bukt med sin sexårige sons växande själviskhet. Att tala med honom hjälpte inte. Så hon gick till väga på ett annorlunda sätt. Hon och hennes mamma (de bodde alla tre tillsammans) kom överens om att göra pojken medveten om hur beroende han var av dem för att få mat, husrum, kläder och sådant. Varje gång han använde någon av deras saker, påminde de honom om att den inte var hans. Han kom snart att inse att det som var ”hans” i själva verket var något han fått av dem. De ägde föremålet, och han hade bara fått lov att använda det. Inom kort tycktes den unge mannen börja fatta galoppen. Utan att bli tillsagd började han dela med sig åt dem av det som var ”hans”. Och det utvidgades till den växande kamratkretsen. Hans mamma märkte att det skett en förändring, så att pojken lånade ut av sina saker till kamraterna när de lekte, även om det skedde motvilligt till en början. Frikostighet blev snart mer och mer en del av hans personlighet, i synnerhet när han såg hur glada hans mor, mormor och andra blev. Och längtar inte alla barn efter tillgivenhet och efter att bli accepterade? Jo, säkert, och att vara enda barnet utgör ingen skillnad.

Den rätta inställningen viktig

Det behöver inte sägas att ingen förälder vill fostra ett barn till att bli själviskt. Men hur underligt det än kan låta har föräldrar ibland medverkat till att barnen blivit själviska. Föräldrarnas inställning kan ge näring åt barns girighet. En del föräldrar säger att de vill ge sina barn allt de själva fick vara utan när de växte upp. Om de var tvungna att arbeta hårt under uppväxten, vill de att deras egna barn skall ha det bekvämt. Har du hört någon uttrycka sig så? På ytan kan den här inställningen verka nog så oskyldig. Men en djupare granskning avslöjar några allvarliga brister i ett sådant resonemang. Föräldrar med den inställningen gör inte klart för sig att det hårda arbete, de uppoffringar och de försakelser de fick pröva på i unga år i allmänhet bidrog till att ge dem självförtroende och bli mogna människor. Att inte låta barnen gå igenom åtminstone några av dessa erfarenheter kan bli ett hinder för dem att utveckla liknande goda egenskaper.

Det är utan tvivel så att när föräldrar ger barnen allt de vill ha precis när de vill ha det, kommer de unga att växa upp i tron att alla andra skall behandla dem på samma sätt. Om barn får alla pengar de behöver, kommer de kanske aldrig att anse det nödvändigt att själva tjäna ihop någonting. Inte heller kommer de att ge villigt åt andra. Om föräldrar gör allting åt barnen, kommer dessa aldrig att ta initiativet. I stället kommer de att förvänta att andra skall axla ansvar åt dem. Så mycket hänger samman med hur föräldrar övar och fostrar barnen medan de är unga. Håller du inte med om det?

Föräldrar som sätter likhetstecken mellan materiella ting och lycka lär barnen att sträva efter motsatsen — olycka och missräkning. Vilket ledsamt arv att lämna efter sig!

Kärleksfulla föräldrar önskar emellertid att barnen skall växa upp till män och kvinnor som kan stå på egna ben, är pålitliga, kärleksfulla och angenäma att vara tillsammans med. Och deras uppgift som föräldrar är mycket viktig för att detta mål skall uppnås. Barn brukar handla antingen efter vad de blir lärda att göra eller också efter vad de får göra. De blir inte själviska och bortskämda av att få kärlek, tillgivenhet och omtänksam fostran. För det mesta är det när barn får alltför litet eller ingenting av detta som de blir självupptagna och egoistiska.

Barn som vuxna är frukten av den övning, fostran och kärlek (eller brist på det) som de fick av sina föräldrar. Om de artar sig väl, kan föräldrarna ta åt sig äran. Om inte, måste de ta på sig en stor del av skulden. Om ansträngningar sätts in när barnen är små, brukar resultatet för det mesta bli gott. Bibeln säger: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.” — Ords. 22:6.

Ansvarsfulla föräldrar önskar förvisso att deras barn skall arta sig väl. Gör därför som förälder den ansträngning som är nödvändig, så kommer dina barn med all säkerhet att bli frikostiga. De kommer att förstå att ”det är lyckligare att ge än att få”. — Apg. 20:35.

[Bild på sidan 15]

”Pappa lärde oss att dela lika”