Måste vi ta farväl av ännu en fågel?
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna
DE SOM älskar vilda djur lider när de ser den hänsynslösa skadegörelse dessa utsätts för av tanklösa personer. Här på Filippinerna kan det mycket väl vara så att vi närmar oss den dag då vi måste ta farväl av ännu en fågel. Sorgligt nog är det en sällsynt art, som inte finns på något annat håll i världen.
De som studerar fåglar benämner den fågel som nu befinner sig i fara Pithecophaga jefferyi. Den första av dessa benämningar betyder ”apätande” och syftar på denna fågels ovanliga föda. Levande apor är en rätt som ofta förekommer på dess matsedel. Denna flygande varelse är populärt känd under namnet ”apörn”.
En närstudie av denna fågel gör ett starkt intryck. Som vuxen mäter den en meter från näbben till stjärtspetsen och har en vingbredd på tre meter. Många anser att ”apätaren” är den största i örnfamiljen (fastän harpyjan i Amerika möjligtvis är tyngre). Hannen av denna art uppvisar fylligt bruna fjädrar på kroppens överdel och brungulvita fjädrar längre ned. Honan har emellertid mörkare och mer glänsande fjäderskrud och vitt bröst.
I närheten av berget Apo, den högsta bergstoppen på Filippinerna, finns det ett örnforskningscentrum som är känt som ”Sommarlägret”. Här kan man iaktta hur skötarna matar apörnen. När arbetarna kastar en kyckling, katt eller duva in i de väldiga trådinhägnaderna, kommer fågeln nedsvepande och fångar den med ena foten. De stilettliknande klorna på denna örn innebär ögonblickligt fördärv för det djur den behagar utvälja till föda. Ett bett i nacken på bytet skiljer dess huvud från kroppen, och efter en kort stund har det försvunnit.
Varför föreligger utrotningsfara?
Bara för några år sedan uppgick beståndet av denna väldiga bevingade varelse till omkring hundra stycken. Nu har de emellertid minskat till omkring fyrtio och kanske färre, enligt beräkningar från nyligen gjorda iakttagelser i regnskogarna på Mindanao. Ett fåtal exemplar sägs hålla stånd i delar av Sierra Madres bergskedja på Luzon. Men dessa områden är otillgängliga för människor.
Red Data Sheet (Alarmrapportbladet), som är ett supplement till International Union for the Conservation of Nature and Natural Resources (Internationella förbundet för naturens och naturrikedomarnas bevarande) och som utkommer en gång i kvartalet, ger upplysningar om vilda djur som hotas av utrotning. På listan över världens mest utrotningshotade arter ligger apörnen högt. Med tanke på rapporterna om en årlig dödlighetssiffra på 20 fåglar kan denna örn mycket väl försvinna inom två eller tre år.
Vad är det som är orsak till denna nedgång? I viss utsträckning bär fågeln själv skulden på grund av sina häckningsvanor. Honan lägger i genomsnitt ett ägg om året och har en livslängd på ungefär fyrtio år. Och hittills har den inte häckat i fångenskap.
Den mest framträdande fienden till denna örn är emellertid människan. Hon uppträder i form av den inbitne jägaren, fågelfängaren och samlaren, den kompromissande tjänstemannen, den samvetslöse skogsavverkaren och kaingineron, en nomadisk jordbrukare som följer i skogsavverkarens spår och som använder metoden att ”fläka upp och bränna”, när han odlar jorden.
Jägare har olika motiv. Det råder efterfrågan på dessa örnar bland zoologiska inrättningar och bland folk som vill ha dem för nöjes skull. Många önskar ha dem uppstoppade och uppsatta som troféer i sina vardagsrum. Själva jaktmetoden, som kräver skicklighet, medför prestige. Dessutom är det så att örnen betingar ett oerhört högt pris på världsmarknaden. Det sägs att priserna i Europa kan uppgå till fem millioner kronor för en enda örn.
Skogsavverkare har också sin del i skulden. Filippinerna förlorar nu 170.000 hektar skog om året. Mer än hälften av denna förlust, 90.000 hektar, sker på Mindanao. Denna skogsavverkning anses vara den mest avgörande enskilda orsaken till att apörnen minskar i antal.
Ansträngningar att rädda örnbeståndet
Som en följd av att utrotningsfaran hotfullt kommer allt närmare har man företagit vissa åtgärder för att bevara denna stora fågel. Varför? En orsak är att många börjar inse att sådant som drabbar de vilda djuren är nära förbundet med människornas välfärd. ”Mänskligheten klamrar sig fast vid en enda tråd i den förunderliga väv som livet på jorden utgör”, framhöll en artikel i Reader’s Digest från juni 1975. ”Vi skinnar andra med fara för vårt liv.” Som belysning av detta pekade artikeln på att man utrotat lodjur och varg i Europa, som är naturliga fiender till hjortdjuren. Resultatet blev att hjortstammen ökade, vilket medförde omfattande skador för skogsbruket och på skördarna. I England blev det också så att skadeinsekterna ökade när antalet vanliga grodor minskade.
När det gäller Filippinerna är det nödvändigt att man låter apörnens tillhåll i regnskogarna vara orörda för att bevara den, och detta i sin tur medför att man undviker jordförstöring. Följande synpunkter i Expressweek för 17 juni 1976 pekar på hur betydelsefullt detta är: ”När bergen berövas sina träd, vars rötter är naturens medel att förhindra att låglänta områden översvämmas, blir det så att all den nederbörd som faller bland dessa berg forsar ned mot områden som ligger lägre och för med sig ... jord och annat fast material. Detta kallas erosion och medför också jordskred.” Forskare har utpekat kalhuggningen som ”den främsta orsaken till årliga översvämningar”. En sådan översvämning dränkte nyligen femtio städer på Luzon.
Vissa lagar som är positiva till att bevara denna fågel har nu blivit antagna. Dessa omfattar förbud mot avverkning i nationalparker och förbud såväl som andra stränga åtgärder, när det gäller jakt och export av denna örn. En kampanj för att bevara den, organiserad av ledaren för World Wildlife Fund (Världsnaturfonden), har på senare tid tagit fart. Den omfattar ett kontinuerligt upplysnings- och undervisningsprogram, som förs ut i radio, tidningar, broschyrer, på affischer och genom offentliga utställningar av fotografier och annat material.
Det har nu blivit ett brott att fånga, äga eller döda apörnen. Reuters uppger i en rapport från Manila: ”Filippinska tjänstemän, som sysslar med frågor om vilda djur, hyser förhoppningar om att ett treårsprogram ... har bidragit till att rädda den inhemska apörnen, som löper risk att försvinna. ... Tjänstemännen sade att fler och fler häckningsplatser upptäcks och skyddas mot jägare och rovdjur av viltvårdare och genom att de görs till nationalparker.” Man har också rekommenderat skyddsområden för örnar och föreslagit att man skall avsätta särskilda skogsområden enbart för örnen och andra vilda djur.
Lyckligtvis känner fler och fler människor ansvar för att bevara vildmarksområden och vilda djur. Tack vare dessa personers uppriktighet och ihärdiga ansträngningar blir det kanske inte nödvändigt att ta farväl av ännu en fågel.
”Är det på din befallning som örnen flyger högt upp för att bygga sitt näste bland klipporna? Den bor uppe bland klipporna och bygger sitt bo som en klippfästning. Därifrån spanar han in sitt byte på långt håll.” — Job 39:30—32, Levande Bibeln.