Fiske på nordliga breddgrader
FRÅN ”VAKNA!”:S KORRESPONDENT I NORGE
FISKMÅSARNAS gälla skrik och dieselmotorernas monotona dunkande når örat. Näsborrarna möter en doft av saltvatten och tång och lukten av färsk fisk och gamla fiskrester.
Var befinner vi oss? I fiskeläget Svolvær, centrum för ett av världens största torskfiskerier.
Fiskekuttrarna stävar in mot hamnen. De ligger djupt i vattnet på grund av den tunga fisklasten. På stranden råder hektisk verksamhet; alla skyndar sig till sin plats redo att lossa och ta itu med dagens fångst.
När jag fick se ”Havternen” lägga till vid kajen, tog jag tillfället i akt att språka en stund med skepparen. Han är född i Lofoten, en stor grupp öar utanför Nordnorges västra kust.
”Lofotenfisket är inte längre vad det varit”, förklarade han, ”men det är fortfarande en jättelik operation. I min ungdom var det omkring 32.000 män som deltog under fiskesäsongen. Nu är det knappt en tiondel så många.”
Skreifisket
Jag fick veta att stora flottor av fiskekuttrar går ut för att fånga skrei, en mellan sex och femton år gammal torsk, som kommer från Barents hav, nordöst om Norge, för att leka. Den söker sig till en plats där varmt, salt atlantvatten från Golfströmmen blandas med svalare, mindre salthaltigt arktiskt vatten. Den blandningen har en temperatur och salthalt som lockar dit torskstim i början av januari varje år. Samtidigt med torsken kommer fiskebåtar från hela Norge.
Jag var nyfiken på vilket slags redskap man använde för att hala in sina väldiga fiskfångster. ”För hundra år sedan”, säger skepparen, ”använde man båtar med segel och åror, som liknade de gamla vikingaskeppen. I våra dagar använder vi motordrivna kuttrar, som är mellan sex och tjugo meter långa. De är försedda med avancerad teknisk utrustning.
De flesta båtarna använder nät, som är hopknutna i stora länkar, ofta 2.000 meter långa. De här näten står inte vertikalt i vattnet, utan buktar ut som ett vindfyllt segel, så att fisken lättare trasslar in sig i maskorna. Andra föredrar snurrevaden, ett säckliknande nät, som läggs ut medan båten är i rörelse och sedan halas in med hjälp av en kraftig vinsch medan båten ligger still. Mindre båtar använder gärna revar med tusentals agnade krokar. Somliga fiskar med något vi kallar juksa, en handrev med några få krokar, som fisken nappar på när fiskaren rytmiskt rycker i reven.”
Jag tyckte att så många fiskebåtar med olika slags utrustning måste skapa stor förvirring. När jag frågade skepparen om detta, svarade han:
”Nej, fiskeoperationerna är underkastade noggranna bestämmelser. Själva havet är uppdelat i olika fält, och fartyg med samma slags fångstutrustning måste hålla sig inom samma fält. Patrullbåtar ser till att den här lagen efterlevs.”
Sillfisket
Förutom torsken är sillen en fisk som eftertraktas av fiskare från många olika nationer. Sillfisket har haft den största betydelsen för de norska fiskerierna. Vår skeppare berättar: ”Och sillfisket är ännu mer spännande än torskfisket, eftersom sillfisket är mera chansartat.
Fisket börjar när sillen kommer in till Norges kust för att leka. Vi ligger i hamn och väntar. När radion meddelar att sillen närmar sig, går vi ut. Eftersom sillen bara blir mellan tjugoåtta och trettiotre centimeter lång, använder vi vanligen en snörpvad med fina maskor. Ombord är förväntningarna stora. Radion är på, inställd på en särskild ’fiskevåglängd’, och alla väntar spänt på de första fångstrapporterna.
På kommandobryggan spejar vakna ögon ut över havet. När vi får se fiskmåsar och tärnor dyka ner i vattnet och komma upp med sill i näbben, vet vi att det finns fisk där. Vi har också stor nytta av ekolodet. Det sänder ut ljudvågor under vattnet och registrerar deras ekon. Om ljudvågorna studsar mot ett sillstim, kan vi ’se’ detta på våra registreringsskärmar.
När detta händer underrättar vi genast vadbasen. Det är han som bestämmer exakt när vaden skall kastas i. Innan han gör det hoppar han och en annan medlem av besättningen ner i en jolle och tar sig en närmare titt på sillstimmet. Så kommer ordern: ’Låt vaden gå!’ Med en gäll vissling går vi med full fart framåt i en båge runt stimmet och släpper samtidigt ut nätet. När cirkeln är sluten, kan vaden snörpas ihop. Men frågan är: ’Fick vi stimmet, eller kom det undan?’
Alla följer med spänning hur vaden långsamt och försiktigt vinschas in. När vi har haft tur tycks det inte finnas något vatten kvar i vaden; bara silverglänsande sill. Ett storkast kan ge 300 till 400 ton.”
Fångsten förs i land
Jag tittade intresserat på när fisktunnorna halades i land. Fisken tömdes ner i ett stort kar, och runt omkring stod män med vassa knivar. Jag såg på när en av dem tog upp en fisk. Med ett snitt skar han upp buken på den. Med tre raska handgrepp fick han ut inälvorna. Ett eller två snitt till, så var huvudet av. Inom några sekunder hamnade rommen, levern och avfallet i tre olika tunnor, och huvudet slängdes i en hög på marken. Sedan expedierades nästa fisk med samma flinkhet och sakkunskap.
Efter vägning och sköljning läggs en del av den behandlade fisken i stora trälådor, kyls ner med is och sänds ut för omedelbar konsumtion över hela landet. En annan del av fångsten saltas, torkas och exporteras som klippfisk. Den största delen av fångsten (omkring 50 procent) blir emellertid stockfisk.
Den har fått sitt namn av att den hängs upp på speciella stänger för att torka i friska luften. Den får hänga kvar på stängerna till sommaren. Då väger den bara en bråkdel av vad färsk fisk väger. Stockfisk har högt näringsvärde och lång hållbarhet. Om en katastrof skulle inträffa i ett land, kan den här sortens fisk komma väl till pass som nödlivsmedel, när det uppstår ett plötsligt proteinbehov.
”Nästan varenda del av fisken tas till vara på ett eller annat sätt”, säger vår vän skepparen. ”Barn kan till exempel tjäna en bra slant genom att skära ut tungorna ur fiskhuvudena. Många tycker att stekt torsktunga är en verklig delikatess både som middagsmat och som smörgåspålägg. Resten av huvudet och andra kvarlevor går till fiskmjölsfabrikerna. Rommen fryses, konserveras eller används för kaviartillverkning. Levern ångbehandlas för utvinning av fiskleverolja, som är rik på vitamin A och D.”
Utsätter vi havet för rovdrift?
Vår skeppare har ett stort bekymmer nu för tiden: ”Vi tar ut för mycket av havets resurser. Flera olika fisksorter löper stor risk att fullständigt utrotas.
Låt oss till exempel ta sillfisket. På 1950-talet beräknade oceanograferna att det fanns mellan fjorton och arton millioner ton vintersill. I våra dagar är den nästan utrotad, och vintersillfisket är helt och hållet förbjudet. Somliga förfäktar att enda sättet att rädda vintersillen är att helt och hållet förbjuda allt sillfiske. Och torskstammen i Barents hav, som utgör grunden för Lofotenfisket, är också i farozonen. Somliga säger visserligen att de fångster vi nu gör är ’goda’, men oceanograferna har betecknat beståndet som ’oroväckande lågt’.”
Jag frågade om de olika nationerna inte kunde komma överens på något sätt om fiskekvoter, så att man kunde bevara fiskbeståndet. ”Det tycks vara svårt att uppnå”, sade skepparen. ”Ett problem är att komma överens om hur mycket var och en skall tillåtas ta upp. Och även om de kom överens om detta, skulle kvoterna ändå sättas för högt. Alla vill ha mesta möjliga. Ett belysande exempel är vad som hände med valfångsten i Antarktis. För några årtionden sedan fångade man tiotusentals valar där nere varje år. I våra dagar är valen så gott som utdöd i det området. Och så blev det trots otaliga konferenser, åtskilliga avtal och mängder av kvoter! Det var bara prat.
Ekonomiska hänsynstaganden gör saken ännu mer komplicerad. Fiskebåtarna med all sin utrustning är dyrbara. Sådana investeringar måste ge utdelning. När fiskbeståndet minskar, gör man större ansträngningar för att fånga den fisk som finns. Dessutom utökar andra nationer sina fiskeflottor i explosionsartad takt. Även de vill dela rikedomarna utanför vår norska kust. Så du förstår att det inte är så lätt att sätta några gränser för fångsterna.”
Fisket på nordliga breddgrader är inte bara ett nyttigt företag, utan också ett händelserikt och spännande äventyr. Att fiskbeståndet avtar beror inte på någon oförmåga hos havets djurliv att fortplanta sig i tillräcklig grad. Orsaken till detta problem är samma sak som lett till så många andra problem, som mänskligheten har att brottas med — människans girighet.