Narkotikamissbruk — vår resa dit och tillbaka
OM DU träffade oss, skulle du troligen tycka att vi var ungefär som alla andra unga par du träffat. Skillnaden är att Nancy och jag har varit narkomaner. Kanske vår berättelse kan hjälpa andra, som är i slaveri under narkotika men som vill bli fria och leva ett nyttigt liv. Den kanske också kan hjälpa föräldrar till ungdomar som experimenterar med narkotika.
När jag tänker tillbaka på hur det var då vi var tonåringar och använde narkotika, blir jag skräckslagen över de kusliga ting som infekterade vår tillvaro, för det var vad det var, bara en tillvaro.
Varken Nancy eller jag hade behövt lida som ”mindre bemedlade” barn. Vi bodde i ”respektabla” förortsområden och kom från vad man troligen skulle beteckna som typiska amerikanska familjer av arbetarklassen och övre medelklassen. Våra föräldrar menade troligen att de uppfostrade sina barn i ”trygga” omgivningar. Men låt mig påpeka en mycket viktig sak.
Det finns helt enkelt inte någon hundraprocentigt säker plats där barnen kan skyddas mot att komma i kontakt med narkotika. Alltför ofta är föräldrar benägna att lugna sig med den bedrägliga tanken att narkotikan är förbunden med sådana människors levnadsförhållanden som tillhör de mindre privilegierade samhällsklasserna. Men så är det inte alls. Narkotika av alla slag har genomsyrat praktiskt taget vartenda samhälle. Om man vill ha narkotika, så är det inget problem att få tag i det. Det är en fråga om motivation, inte om var man befinner sig.
Jag blev till exempel uppfostrad av omtänksamma, hårt arbetande föräldrar. Jag hade en lycklig barndom och levde ett normalt, aktivt liv. Jag hade fått lära mig värdet av arbete och axlade min börda av ansvar i familjen. I skolan hade jag höga betyg och var intresserad av naturvetenskap och matematik. Av hela mitt hjärta önskade jag bli pilot eller astronaut. John Glenn var min ”hjälte” då jag var pojke.
Men faktum är att när jag kom upp i tonåren blev jag uttråkad på livet. Jag ville ha ”spänning”, och jag började begå mindre brott — ”bara för att det var roligt”. Ungefär vid den här tiden, år 1964, flyttade min familj till en rik förort till New York.
På vägen till vårt nya hem kom jag tydligt ihåg hur jag beslöt mig för att ändra min livsstil och inte längre stanna kvar bland de ”färglösa”, som jag betecknade de ungdomar som uppförde sig ordentligt. Jag började söka upp kamrater med liknande inställning. Vi tävlade om vem som vågade mest. Jag ville vara den främste i skaran. Det var därför oundvikligt att jag började använda narkotika. Mina föräldrar var fullständigt omedvetna om den här förändringen i mitt tänkesätt och uppförande.
Det var så lätt att komma i gång med det: Ett ”oskyldigt” bloss på en marijuanacigarrett; och sedan ett till och ännu ett. Snart gick jag över till LSD, heroin, barbiturater, att sniffa rengöringsvätska — jag prövade allting!
Vad narkotika kan åstadkomma
En dag fick en vän och jag tag i astmapulver. Vi försökte äta det, dricka det, röka det och sniffa det. Till slut blev jag alldeles nerdrogad. På något sätt lyckades jag ta mig hem. Vi skulle just äta middag. Jag lyckades ta mig till bordet, men jag tyckte att bordet och maten höll på att välta ner på golvet. Ingenting stod stilla.
Jag vacklade från bordet och snubblade uppför trapporna. Det är det sista jag minns. Mamma hittade mig i min systers garderob, naken i mörkret, där jag satt och lekte med dockor. När hon tände ljuset, hoppade jag upp, sprang genom hallen och ramlade nerför trapporna. Pappa höll fast mig tills ambulansen kom. Doktorn fick tag i mig i tid, gav ett motgift och räddade mitt liv, sådant det nu var.
Jag ångrade aldrig något, inte ens när det var mycket nära ögat, och det skulle det bli ganska ofta. Men innerst inne hade jag ändå en viss skuldkänsla.
Jag lär känna Nancy
Nancy, som längre fram blev min hustru, kommer från en familj av övre medelklassen. Hennes föräldrar gav henne allt hon behövde. Hon fick lära sig allt vad som hör till god bildning, och man fick henne att mena att hon var något speciellt. Hennes förväntningar var att njuta av skolåren och sedan gifta sig fördelaktigt. Det vill säga gifta sig med en ung man av hennes egen socialklass som skulle försörja henne enligt den livsstil hon var van vid.
Nancys familj flyttade till vår förort ungefär då hon skulle börja i gymnasiet. En dag frågade jag henne om hon ville gå ut med mig. Hon avböjde, eftersom jag var ökänd bland ungdomarna som narkotikamissbrukare. Men allteftersom narkotika blev mer och mer populärt, blev det också fler och fler ungdomar i vårt samhälle som började använda det, däribland Nancy.
Hon började också med marijuana. Var det för att hon ville fly från verkligheten eller längtade efter spänning? Nej, hon var bara nyfiken. Det dröjde inte länge förrän vi hade stadigt sällskap och tillsammans tillfredsställde vårt ömsesidiga begär efter narkotika. Två normala barn från ”goda” familjer och ”goda” omgivningar hade blivit narkotikaslavar och hängav sig nu åt sådana handlingar som har samband med narkotikamissbruk.
List och bedrägeri
Varken Nancy eller jag talade med våra föräldrar om vårt narkotikamissbruk. Vi gick faktiskt ganska långt för att lura dem. Det kan hända att de misstänkte något, men de sade i varje fall ingenting om det. Om de visste något, ville de förmodligen lura sig själva till att tro något annat. Jag är säker på att mamma fortfarande betraktade mig som ”Johnny, den präktige amerikanske pojken”.
Ett av våra favoritknep, när vi tagit narkotika, var att dricka en burk öl strax innan vi skulle gå hem. När jag kom hem kunde jag knappast klara mig uppför trapporna, och mina föräldrar brukade säga: ”Å, han har bara druckit lite för mycket!” De var så angelägna om att inte erkänna för sig själva att deras son kanske använde narkotika att de föredrog att tillåta honom att bli beroende av en annan lika skadlig, men socialt mera godtagbar last — omåttligt bruk av alkohol.
I vårt samhälle misstänkte polisen att jag använde narkotika, men de lyckades aldrig få tag i mig när jag hade narkotika på mig. Gång på gång stoppade de mig och visiterade mig. Då jag var sjutton år tog man mig till polisstationen, band mig och hängde mig upp och ner, precis som en död gris. Poliserna började sparka och knäa mig i magen och överallt på kroppen. De försökte skrämma mig, få mig att bryta samman. Jag förstår vilken avsky de kände för mig. Jag representerade det onda i deras samhälle. Men de kom ingen vart med sina hotelser.
Vi söker en förändring
När Nancy och jag kom längre upp i tonåren, började vi tänka mera på de år som skulle följa och den verkan som fortsatt narkotikamissbruk skulle ha på oss. Vi blev ängsliga och oroliga för vår gemensamma last, eftersom det inte gick att förneka dess skadliga verkningar.
När man använt narkotika någon tid, blir det svårt att ha att göra med andra, att uttrycka sig eller att tänka klart. Man känner sig isolerad och oförmögen att meddela sig med andra, i synnerhet med sådana som inte använder narkotika. Man blir djupt deprimerad, drar sig undan och kan till och med bli aggressiv. Under våra relativt klara perioder, som blev allt sällsyntare för varje månad som gick, insåg vi att vi måste sluta. Vi måste bort ifrån narkotikamiljön om vi skulle överleva. Men hur?
Jag beslöt att vidta en radikal förändring i mitt liv. Då kanske jag också skulle kunna hjälpa Nancy. Jag tog värvning i Förenta staternas marinkår. Men inte ens där kunde jag komma ifrån narkotikan. Efter bara några veckor sedan jag kommit till det läger där vi skulle få den grundläggande utbildningen kunde jag urskilja vilka som använde narkotika, och snart hade jag börjat med narkotika igen. Det gick inte att komma ifrån det!
Till slut friade jag till Nancy en gång när jag hade permission. Vi älskade varandra; kanske kunde vi klara det bättre tillsammans. Hon samtyckte. Vi gifte oss nästa gång jag fick permission, och Nancy kom för att ordna ett hem åt oss i närheten av marinbasen. Vi fortsatte också med narkotikan.
Vi talade mer och mer om världsförhållandena, alltings hopplöshet och vad vi skulle göra med vårt speciella problem. Vi visste att vi måste göra oss av med narkotikan, om vi över huvud taget skulle ha någon framtid. Men vi kände också att vi helt enkelt inte hade kraft att göra det. Alla som använder narkotika och säger att de kan sluta precis när de vill kommer att få en obehaglig överraskning den dag de försöker sluta.
Men jag insåg i alla fall att något mycket viktigt hade inträffat med oss. Vår motivation hade förändrats. Vi längtade inte längre efter spänning, efter att få vår nyfikenhet tillfredsställd eller efter att umgås med våra gamla kamrater och bli godtagna av dem. Men ändå var vi rädda, förtvivlade, desperata i vårt sökande efter en utväg.
Vi får den kraft som behövs
Nancy tog arbete som servitris på en restaurang i närheten. Det blev förspelet till vad som skulle bli det viktigaste som någonsin hänt oss. En dag när hon talade med en annan servitris kom de av någon orsak att tala om spökhus. Flickan sade att hon nyligen hade fått reda på en del mycket intressanta saker om andar och frågade om Nancy ville att någon skulle komma till vårt hem och tala med oss om saken. Nancy tackade ja. Det unga par som besökte oss några dagar senare var Jehovas vittnen.
Första gången vi tittade i bibeln var det alltså med hjälp av boken Sanningen som leder till evigt liv. Vi talade om kapitlet ”Finns det onda andevarelser?” Samtalet öppnade våra ögon på mer än ett sätt. Vi fick inte bara våra frågor om onda andar besvarade, utan fick också en trosstärkande inblick i vad bibeln har att säga om vår egen tid och om framtiden. Uppriktigt sagt var vi imponerade båda två och inte så lite förundrade över att ha upptäckt så mycket i bibeln på en enda kväll. Vi tog tacksamt emot vittnenas erbjudande att vi kostnadsfritt skulle få studera bibeln i vårt hem tillsammans med dem varje vecka. Plötsligt hade framtiden fått en strimma av hopp.
Nancy och jag var redo för de bibliska sanningar vi fick lära oss under de följande veckorna. Det verkade så förnuftigt alltsammans. Till slut kunde vi urskilja en säker lösning på jordens problem och en välgrundad, uppnåelig väg ut ur vår egen personliga olycka — narkotikamissbruket. Under de följande veckorna lärde vi känna varför man bör ära Jehova och respektera hans principer beträffande livet. Vi kom att fatta vad sann kristen kärlek är, och vi insåg att sådan kärlek verkligen finns bland Jehovas kristna vittnen. Vi lärde känna Guds upprättade rike under Kristus och de välsignelser som finns i beredskap för mänskligheten. Och bäst av allt: Vi fick reda på att de här välsignelserna skulle förverkligas mycket snart, i vår egen livstid. För varje dag blev vi allt starkare i tron. Och varje dag ville vi dela med oss av det vi fick lära oss åt fler och fler människor.
Jag tog avsked från marinen, och Nancy och jag sade adjö till de här underbara människorna, som hade hjälpt oss så mycket med bibelns sanningar. Vi återvände till vår hemstad, men inte till våra gamla kamrater. Vi fyllde i stället våra dagar med fortsatt bibelstudium och samvaro med Jehovas vittnen.
Ingen av oss kan påstå att det var lätt, men vi lyckades faktiskt uppnå den stora dag då narkotikan inte längre hade någon plats i vårt liv. Något av långt, långt större värde och kraft fyllde nu vårt liv — Guds ords sanning och vår åstundan att tjäna Jehova för evigt. Tillsammans kom vi fram till att vi ville överlämna vårt förnyade liv åt Jehova och bli döpta. Det blev vi också den 2 december 1972.
Nu har vi narkotikans helvete bakom oss. Jag har privilegiet att vara biträdande tjänare i vår församling av Jehovas vittnen, och Nancy är mycket verksam i att vittna för andra människor. Och vi är båda upptagna med att uppfostra vår förtjusande lilla dotter Rebekah. Vi är lyckligare nu än vi någonsin trott vara möjligt. Vi har funnit ett nyttigt, narkotikafritt liv i den enda bestående och meningsfyllda verksamhet som finns på jorden i våra dagar: Att hjälpa andra att lära känna Jehovas eviga uppsåt och hur de kan komma in under hans beskydd och välsignelse. — Insänt.