Kongress för religionsfrihet ”lämnar dålig eftersmak”

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nederländerna

AMSTERDAM var platsen för något mycket ovanligt i fjol. Under tiden 21 till 23 mars hyste hotell Hilton den första världskongressen för religionsfrihet.

De som anordnat denna kongress förklarade officiellt att dess syfte var: 1. Att göra International Religious Liberty Association (IRLA; Internationella förbundet för religionsfrihet) till ett verkligt livskraftigt instrument för befrämjande av religionsfriheten i världsvid skala. 2. Att genom massmedia göra världens ledande män uppmärksamma på International Religious Liberty Association. 3. Att ge internationellt erkännande åt statsmän som befrämjat religionsfriheten inom sina respektive länder. 4. Att tillhandahålla ett fredligt forum för utbyte av åsikter rörande religionsfriheten.

”En kongress där ingen komprometterades”

Officiella talesmän för mötet försäkrade att avsikten var att bruka ”tyst diplomati” och inte att avslöja och fördöma kränkningar av religionsfriheten. I allmänhet lovordade talarna sina respektive länder för stora framsteg hänemot religionsfrihet, medan de slätade över fall där denna frihet har blivit undertryckt.

Vissa tal innehöll en del mycket bra uttalanden. En delegat framhöll till exempel att styresmän i anslutning till den protestantiska reformationen utarbetade fördrag för att skydda stora gruppers religiösa åsikter. Men hur blev det för mindre grupper och individer? Talaren nämnde att dessa i stort sett lämnades utan skydd och frihet. Han påpekade att många friheter endast gäller för de stora religiösa organisationerna.

Beträffande det förhållandet att människor på en del håll förvägrats religionsfrihet framhöll samme talare en intressant synpunkt. Han förklarade att det uppgivna skälet till att man grundade kolonier var att civilisationen skulle utbredas till underutvecklade folk. Han påpekade att det emellertid snart blev uppenbart att de verkliga motiven till kolonisationen var politiska och ekonomiska.

Det allmänna resultatet av mötet blev emellertid en besvikelse. Några skäl anfördes till och med till förmån för att människor under vissa omständigheter skulle förvägras religionsfrihet. Islams representant hävdade till exempel att där människor är hungriga, törstiga och undertryckta på grund av ogynnsamma sociala förhållanden är de inte i stånd att tänka klart och fatta rätta beslut i frågor rörande religion. Enligt den här delegatens uppfattning borde muslimer utsättas för främmande religiöst tänkande först sedan dessa orättvisor rättats till. Till dess, förklarade han, kan det vara förståndigt att tygla religionsfriheten.

Delegaterna vid detta möte underströk gång på gång vikten av att sätta sin lit till Förenta nationerna som ett instrument för säkerställande av religionsfriheten. Många uttryckte oro över att Förenta nationerna ännu inte antagit en förklaring emot religiös diskriminering.a Beträffande den allmänna andan vid detta speciella möte skriver en iakttagare:

”Man fick ingen känsla av att det gällde en allvarlig angelägenhet som handlade om den grymma verkligheten med förtrampande av religions- och yttrandefriheten som nu plågar en stor del av mänskligheten. I stället liknade det mer ett sammanträffande mellan gamla kamrater, med klapp på axeln, handskakningar och blida leenden. I alla händelser återspeglade denna atmosfär mycket väl det uppgivna syftet med och målet för denna kongress.

Det var en kongress där ingen komprometterades. Man var mycket noga med att inte trampa någon på tårna. Som en tjänsteman bland personalen uttryckte det under ett uppehåll i förhandlingarna: ’När man lyssnar till alla dessa fina tal, får man det intrycket att det inte finns några missförhållanden någonstans i världen vad religionsfriheten beträffar. Naturligtvis finns det en hel del missförhållanden. Men jag förmodar att om talarna verkligen återgav fakta, skulle de råka i svårigheter sedan de kommit hem.’”

Kommitté hör Jehovas vittnen

Man hade ordnat så att två iakttagare, som representerade Jehovas vittnen, inför en speciell kommitté fick redogöra för förföljelsen av vittnena i Malawi och andra länder. Kommittén lyssnade mycket uppmärksamt och välvilligt och visade uppriktigt intresse för frågan.

Efteråt uttryckte kommittémedlemmarna vid privata samtal uppskattning av vad som sagts om Jehovas vittnens belägenhet. De medgav att de, även om de känt till sådana förföljelser, inte haft en aning om hur svåra förhållandena verkligen var. De enskilda individerna som ingick i denna speciella kommitté gav intryck av att de uppriktigt önskade göra något för de drabbade.

”Tyst som en mus”

Sista dagen antog kongressen en resolution. Detta var ursprungligen inte planerat. Först sedan kongressen föregående kväll lyssnat till ”flera klagomål” angående religiös intolerans och förföljelse fann man för gott att avge en förklaring. Ingenting sades emellertid officiellt i kongressens sammankomsthall angående den omänskliga behandlingen av kristna i Malawi eller i andra delar av jorden. I överensstämmelse med mötets anda om ”tyst diplomati” och avsikt att inte avslöja och fördöma kränkningar av religionsfriheten var resolutionen konturlös och komprometterade ingen.

Delegaterna beslutade bland annat: Att anmoda de organisationer som understödde kongressen att tillsätta en kommitté för att bevaka situationen när det gäller religionsfrihet i världen; att fästa regeringarnas uppmärksamhet på den grundläggande mänskliga rättigheten till religionsfrihet; att vädja till regeringarna att ivrigt uppmana Förenta nationerna att anta en förklaring emot religiös diskriminering.

I Nederländernas nyhetsmedia rönte den första världskongressen för religionsfrihet ringa uppmärksamhet. I radions nyhetssändningar lämnades en kort rapport. I TV gav dr Philip Potter, generalsekreterare i Kyrkornas världsråd, några kommentarer angående mötet. Dagstidningarna skrev mycket litet om kongressen. En artikel förtjänar emellertid ett omnämnande. I en ledare rubricerad ”Möss i hotell Hilton” gjordes följande sammanfattning i Amsterdams Nieuws van de dag:

”Detta möte i Amsterdam lämnar dålig eftersmak i munnen, och det beror på att man är alltför rädd att skålla sig på kallt vatten. Inte höra något ont, inte se något ont och inte säga något ont. Utåt, tyst som en mus i Hilton. Kanske kan vi hysa den förhoppningen att de tre hundra mössen snabbt kommer att föröka sig som det anstår möss. Men eftersom vi inte kan räkna med det, skulle vi gärna velat höra några kraftfullare ord därifrån.”

[Fotnoter]