Västtysklands kärnenergidilemma

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Västtyskland

KÄRNVAPENKRIG! Vem känner inte fruktan vid blotta tanken på detta? Hitlerstyrkornas plötsliga sammanbrott våren 1945 kan mycket väl ha varit det som hindrade Tyskland från att få den tvivelaktiga utmärkelsen att vara det första land som drabbades av kärnvapenkrig. Men nu, mer än 30 år senare, har detta land drabbats av något som ledande tyska tidningar och tidskrifter liknar vid ett ”atomkrig” av ett annat slag, så allvarligt att det kan få långtgående följder.

Det är nästan bara en sak som alla är överens om att detta ”krig” handlar om: den fredliga användningen av kärnenergi. Därför är det ett ”fredligt atomkrig”, om man vill uttrycka det så. Men därmed upphör enigheten och börjar osämjan. Är det över huvud taget tillrådligt och nödvändigt att bygga kärnkraftverk? Och om det nu förhåller sig så, är då säkerhetskraven stränga nog? Vad skall man göra med det radioaktiva avfallet? Är det förståndigt och önskvärt att sälja kärnkraftanläggningar till andra länder? Vilka metoder har man för att hindra att terrorister missbrukar kunskaperna om kärnenergi?

Människan har varit framgångsrik när det gäller att klyva atomen, men hon har inte lyckats hindra att denna kunskap splittrat olika samhällen och regeringar. ”Kärnenergin splittrar vårt land”, varnade tidningen Die Zeit i sin förstasidesrubrik den 25 februari 1977. Kan det vara så att atomen är ute efter hämnd?

Att bygga eller inte bygga?

Förespråkare för kärnkraftanläggningar framhåller att flera energikällor är nödvändiga för att garantera nationens industriella kapacitet. De säger att det för närvarande inte finns något tillgängligt alternativ till kärnkraft. Samtidigt som de medger att det finns vissa risker betonar de att nödvändiga säkerhetsåtgärder vidtagits för att begränsa riskerna.

Å andra sidan påpekade Horst-Ludwig Riemer, ekonomiminister i Nordrhein-Westfalen: ”Jag är inte imponerad av de prognoser som man ständigt hänvisar till: statistiskt sett kan ett reaktormissöde väntas inträffa bara vart 10.000:e år. Ingen kan övertyga mig om att detta inte kan hända under det första året reaktorn är i drift.” Süddeutsche Zeitung instämde: ”I princip är det så att om någonting kan hända någon gång, då kan det också hända nu.”

Namnen på tre av de mer än 20 kärnkraftanläggningar, som nu antingen är i verksamhet eller håller på att byggas, har blivit nästan synonyma med proteströrelsen — Wyhl, Grohnde och Brokdorf. Hamburger Morgenpost talade om ”krigshandlingar”, när den beskrev de häftiga sammandrabbningarna mellan de protesterande och polisen i Brokdorf i november 1976. Tidskriften Stern kallade det ”inbördeskriget i Brokdorf” och fortsatte med att säga: ”Atomkriget utkämpas på gröna ängar — med konventionella vapen. Dess strålning dödar inte, men de chockvågor som sprider sig från det brutalaste slagsmål som ägt rum sedan studentupproren 1968 är också giftiga — giftiga för politikerna. De som framhärdar i att följa ett handlingssätt, som går ut på att klubba ner sina kritiker i stället för att lyssna på dem, håller på att förvandla en demokratisk nation till en polisstat.”

Medborgare som organiserat sig för att hejda uppförandet av ännu fler kärnkraftanläggningar hävdar att det finns mindre farliga alternativ för att säkerställa god tillgång på energi. De protesterar med sådana träffande slagord som ”Det är bättre att vara aktiv i dag än att vara radioaktiv i morgon”, eller ”Med kärnenergi är man dödssäker”. De tar också upp frågan om var atomavfallet från dessa anläggningar kan lagras på ett betryggande sätt.

Medborgare i en demokratisk stat har rätt att protestera på ett fredligt sätt. Myndigheterna menar att det i och för sig inte förekommer någon strid mellan dem och protestgrupperna, och de medger till och med att regeringen har ansett det lämpligt att ompröva sitt energiprogram och sina säkerhetskrav med tanke på de argument som dessa grupper lagt fram. Men radikala och kriminella element har lyckats tränga sig in i dessa medborgarrörelser och har förvandlat det som var avsett som fredliga protestmarscher till hetsiga upplopp. Några av medborgarledarna medger faran för inblandning av extremister men tar anstöt av att jämställas med terrorister och andra radikala och kriminella element. Deras uppfattning är att de inte kan hållas ansvariga för personer som missbrukar protestmarscherna för sina egna politiska syften; inte heller kan de förväntas avstå från sin rätt att protestera på ett fredligt sätt, bara för att förhindra sådant missbruk. De framhåller dessutom att polisen ibland har tagit i för hårt och använt auktoritära metoder.

Ledande politiker är inte överens om hur man skall lösa problemet med protesterna. Till en artikel om detta ämne hade Die Zeit en rubrik som innehöll följande iakttagelse: ”Regeringen är splittrad”. Detta gäller också domstolarna. Medan utslaget i en domstol gick ut på att fortsatt byggande på en reaktor skulle stoppas, sade en annan domstol mindre än en månad senare att arbetet på ett andra aggregat kunde fortsätta. I båda fallen var det i grund och botten samma problem det gällde. Därför kvarstår frågan: Att bygga eller inte bygga?

Att sälja eller inte sälja?

År 1975 gick Västtyskland med på att sälja åtta kärnreaktorer till Brasilien och därtill en anrikningsanläggning för uran och en anläggning för återvinning av kärnbränsle. Detta mötte starkt motstånd från Förenta staterna. Trots motståndet fortsatte den tyska regeringen med sina planer och fullföljde dem i april 1977. Som ett resultat av detta har det uppstått spänningar mellan två mäktiga medlemmar av Atlantpakten. Hur motsägelsefullt är det inte att användningen av kärnkraft i fredstid hotar enheten i en organisation som skapats för att förhindra missbruk av den i krigstid!

Hur bemöter man hotet från terrorister?

Ett annat drag som kommit in i bilden är att det finns möjligheter att terrorister kan missbruka kärnenergin. Tyskland har fått sin del av terroristverksamhet under de senaste åren. Därför finns det en gnagande oro för att terrorister på något sätt kan få tag på klyvbart material, som de skulle kunna använda för att framställa en atombomb. Fastän det medges att detta är svårt, är det inte alls omöjligt. Hur långt bör myndigheterna gå, när det gäller att vidta förebyggande åtgärder? Skulle de kunna rättfärdigas om de till och med använder olagliga metoder eller metoder som strider mot författningen?

Något som skärpte betydelsen av sådana frågor var nyhetsmeddelanden i mars 1977 om att Klaus Traube, en tysk kärnfysiker, hade varit utsatt för olaglig telefonavlyssning från myndigheternas sida. Han misstänktes för att ha samröre med terrorister, och av fruktan för att kunskaper om kärnkraft skulle kunna falla i terroristhänder genom hans medverkan hade myndigheterna brutit mot sina egna lagar om begränsningar av telefonavlyssning.

Detta avslöjande satte i gång en kedjereaktion, som bragte ett annat oroande förhållande i dagen. Myndigheterna medgav att privata samtal under 1975 och 1976 mellan de fängslade ledarna för terroristgruppen Baader-Meinhof (av vilka några begått självmord) och deras advokater på samma sätt spelats in olagligt. Av fruktan för att samtalen skulle spelas in hade Ulrike Meinhof, som begick självmord under den två år långa rättegången, ibland vägrat att tala med sina advokater, och hon krävde att hon skulle få kommunicera skriftligen i stället. Denna händelse hade visserligen inte något direkt samband med kärnkraftproblemet, men fruktan för att terrorister skulle kunna missbruka kunskaper om kärnkraft gjorde att saken kom i öppen dag. Utan tvivel vidgade det också ”förtroendeklyftan” mellan regeringen och medborgarna och gjorde det svårare att uppnå enighet i frågan om kärnkraften.

Skador och dödsoffer

Förlusterna i krigstid räknas i allmänhet i tusentals eller millioner döda, sårade och saknade, och ett krig utan döda skulle verkligen vara ett obetydligt krig. Fastän inga dödsfall hittills direkt kan tillskrivas Tysklands ”fredliga kärnkraftkrig”, är det inte omöjligt att det i framtiden kommer att inträffa olyckor med dödlig utgång. Vid Grohnde kämpade 20.000 kärnkraftmotståndare och 4.000 poliser med klubbor, kedjor, järnstänger, bensinbomber, tårgas och vattenkanoner och efterlämnade mer än 300 allvarligt skadade personer. Sådana sammandrabbningar kan lätt medföra ett antal dödsfall. Om något missöde skulle medföra utsläpp av radioaktivt material, såsom motståndarna fruktar, skulle det också kunna bli många dödsoffer.

I en bemärkelse har också regeringen fallit offer. Ökade motsättningar har kommit att försvaga både de demokratiska procedurerna inom nationen och förhållandet utåt till bundsförvanter bland andra nationer. De rättsliga segrar som vunnits av medborgargrupperna och den publicitet som de erhållit har gjort mycket för att öka styrkan i sådana grupper och utvidga deras verksamhetsområde. Ett tillfälligt stopp för anläggningsarbetet i Grohnde beordrades exempelvis mindre än tre månader efter upploppen där. Detta har gett upphov till fruktan för att medborgargrupper kan bli så starka att de kommer att inkräkta på det egentliga regeringsutövandet. Om detta händer, skulle kaos komma att råda.

Det är inte att undra på att den vanlige medborgaren är oroad! Han är bekymrad över risken att förlora sin frihet och över ett regeringssammanbrott. Å andra sidan är han också oroad över kärnvapenspridningen, de radioaktiva föroreningarna och möjligheterna att terrorister kan missbruka kärnkraftkunskaper.

Detta dilemma är bara ett av många som möter människor i dag i olika delar av jorden. Det är tydligt att det behövs nya lösningar. Är solenergi en av dessa?