Vi besöker en saltgruva

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Österrike

”THOMAS skulle du vilja följa med oss och besöka en saltgruva?” Tioåringen blev förtjust över förslaget, och vi var glada över att få en kamrat till vår tolvårige son. Vart skulle vi? Till Hallstatt, en gammal ort i de österrikiska alperna där man utvinner salt.

Vi kommer fram till Hallstatt, parkerar bilen och går så till linbanan som skall föra oss upp till saltberget. Genom fönstren ser vi Hallstattsjön och det majestätiska berget som reser sig brant från stranden, en syn som tar andan ur oss.

Hallstatts gravfält

Vi lämnar linbanan och börjar vandringen till gruvarbetarnas hus. Vår vandring för oss tvärs över ett väldigt fält som innehåller mer än 2.000 gravar. Ungefär 1.300 av dessa har öppnats och har fått lämna ifrån sig närmare 10.000 föremål från tiden mellan år 950 och 390 f.v.t. Redan under denna tidiga period förekom regelrätt saltbrytning här. Upptäckter på denna plats och på andra håll i området har gjort det möjligt för arkeologerna att så grundligt rekonstruera den period av civilisationen som sträcker sig från år 750 till 450 f.v.t. att den blivit känd som ”Hallstattperioden”.

Fynden visar att människorna trodde på fortsatt tillvaro efter döden. Bland de föremål som begravts tillsammans med de döda var urnor, skålar, ämbar, vapen och smycken.

I en äng på 1.370 meters höjd har man grävt fram lerkärl tillverkade av grafitlera. I bottnen på nio av kärlen har krukmakaren ristat in tecken i den fuktiga leran. En av figurerna liknar en gaffel med flera spetsar. Boken Alte und Neue Funde aus Hallstatt (Gamla och nya fynd från Hallstatt) framhåller att figuren antas vara en bokstav i ett forntida skriftspråk. Vi läser vidare: ”Den har redan återfunnits i den äldsta bokstavsskriften med semitiska alfabet såväl som i komplement till bokstäver i forntida grekiska inskriptioner.” Tecknet antas vara en symbol för ”regn”. Boken Vom Amulett zur Zeitung (Från amulett till tidning) påpekar att detta särskilda tecken, som en tidig symbol i bildskrift, förekommer jorden utöver under ”mytologiskt inriktade skeden av civilisationen”. Den fortsätter och säger: ”Varianter av sådana tecken kan påträffas i Mesopotamien, i Grekland, i norra Europa (Hallstattkulturen), bland Amerikas indianer och i Kina.” Inte ens den avsides belägna dalen i Hallstattområdet kunde alltså undgå att påverkas av den mesopotamiska kulturen och religionen.

En färd genom gruvan

Men nu är vi ivriga att få se själva gruvan. I gruvarbetarnas hus förses besökarna med skyddskläder. Eftersom storlekarna utmärks genom olika färger, får vi lätt tag på kläder som passar.

Ett kort stycke ovanför gruvarbetarnas hus ligger tunnelingången till gruvan. En gruvarbetare välkomnar oss med den typiska hälsningen Glück auf! (”Lycka till!”) Passagen som leder in till bergets inre höggs ut år 1719. Vår guide talar om för oss att vi skall gå ungefär 300 meter i den tunnel som leder genom den övre delen av berget. En ogenomtränglig beläggning hindrar de stora saltavlagringarna från att lakas ur. Längre tillbaka kan också de yttre lagren ha innehållit salt. Men undan för undan har detta salt lakats ur, vilket har lämnat ett ogenomträngligt lager av lera kvar som skyddar de saltavlagringar som ligger djupare.

Efter några minuter kommer vi fram till en större tvärgående tunnel. Härifrån leder en rutschbana av polerade trädstammar ner till en stor hålighet nedanför oss. Vi sätter oss alla fyra i den branta rutschbanan, och efter en lätt knuff från vår guide susar vi ner genom tunneln. När rutschbanan rätar ut sig stannar vi, och framför oss ligger ett enormt grottliknande rum. Det har en yta på 2.000 kvadratmeter, och volymen uppgår till 3.700 kubikmeter.

Saltproduktion

Vår guide förklarar att den här platsen tidigare användes när man löste upp salt. För att komma i gång med detta sprängde gruvarbetarna ut en underjordisk hålighet på omkring 20 gånger 40 meter. Med hjälp av en tunnel, liknande den som vi rutschade ner genom, ledde man in färskt vatten i håligheten och fyllde denna ända upp till taket. Vattnet löser upp saltet, och olösliga ämnen sjunker till bottnen. Efter sex eller åtta veckor innehåller hundra liter vatten 31 till 33 kilo salt. Allteftersom vattnet löser upp saltet kommer grottans tak högre och högre, och själva håligheten rör sig uppåt. Beroende på saltkoncentrationen tar varje extraktionsprocess bort från 50 till 150 centimeter från taket. Denna procedur kan upprepas 50 till 70 gånger. Därefter tappar man av saltlösningen. För det ändamålet har gruvarbetarna inte bara huggit ut en lutande tunnel som leder ner till håligheten, utan också en horisontell tunnel som ligger lägre och där man dragit en rörledning genom vilken man leder bort saltlösningen. Håligheten där man löst upp saltet stängs sedan igen.

Vi fortsätter vår färd genom bergets inre och går uppför de trappsteg som finns utmed rutschbanan som vi använde för att komma ner i den väldiga grottan. Slutligen befinner vi oss ungefär 800 meter från ingångstunneln och, i förhållande till markytan, ungefär 400 meter under jorden. Ännu en gång susar vi alla fyra nerför en rutschbana och möts av den imponerande anblicken av en underjordisk sjö. Olikfärgade lampor lyser upp grottan, och vattnet återspeglar bokstäverna som bildar gruvarbetarnas hälsningsfras Glück auf!

Den här grottan är större än den förra vi besökte. Taket välver sig över en yta på 3.800 kvadratmeter, och grottans volym uppgår till 15.300 kubikmeter. På en gångväg som går runt den underjordiska ”sjön” får vi möjlighet att se grottan från alla sidor. Taket återspeglar sig så klart och tydligt i sjöns mycket saltmättade vatten att vi kan urskilja varje detalj som i en spegel.

Vår färd närmar sig sitt slut

Stigen som går genom de underjordiska håligheterna leder upp till ett schakt med flera informationstavlor. Vår guide förklarar för oss att saltlösningen transporteras i en 40 kilometer lång rörledning, att den därefter behandlas för att slutligen bli till salt för industriellt bruk eller för matbordet.

Vid slutet av vår färd går vi uppför en rad vindlande trappsteg och är åter tillbaka vid ingångstunneln. Vår guide bjuder oss att sätta oss ner i en liten vagn som går på räls. Tunneln har en lätt lutning på ungefär 1,5 procent. Detta räcker för att vi skall kunna åka ut i dagsljuset vid ingången.

Vi har verkligen lärt oss mycket, och tiden gick fort i gruvarbetarnas underjordiska domän. Thomas sade till sina föräldrar: ”Jag har inte haft så roligt på länge.” Och vår son tillfogade: ”Vilken upplevelse!”