Nullarboröknen betvingas
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien
ETT klipp med saxen den 29 september 1976 — och så hade de båda hälfterna av världens torraste och glesast befolkade kontinent, alltså Australien, blivit officiellt förenade. Eftersom denna vidsträckta kontinent till 43 procent består av öken och till 20 procent av halvöken, hälsades färdigställandet av Eyre Highway med glädje av både turister och bofasta. Den är den enda direkta förbindelsen mellan de östra och västra staterna.
Att en väg har blivit färdigbyggd kanske inte förefaller särskilt märkvärdigt, men för dem som åkt på den innan dess innebär färdigställandet slutet på en mardröm. För femton år sedan till exempel var ungefär 1.125 kilometer av sträckan bara eländig grusväg. Det är lika långt som mellan Paris och Berlin!
Denna sträcka utan vägbeläggning gick genom den unika Nullarborslätten, världens största kalkstensslätt. Namnet kommer från latinets Nullus arbor, som betyder ”intet träd”. Det är ett mycket betecknande namn på den här trakten, där man kan köra mil efter mil på den jämna slätten praktiskt taget utan att se skymten av något träd eller någon fuktighet. Saltrisvegetation förekommer fläckvis över väldiga sträckor i ett område som i medeltal bara får 200 millimeter regn om året. Människor är lika sällsynta som träd. Det bor bara en person på gott och väl en kvadratmil!
Tänk dig in i hur det är att köra dessa hundratals mil på en vägbana som efter ett skyfall förvandlas till rena jordvällingen. Bilen kanar från den ena sidan av vägen till den andra, så att man blir tvungen att köra i snigelfart. På sommaren å andra sidan nästan kvävs man i den brännande hettan på gott och väl 40 grader Celsius, i all synnerhet som man måste köra med alla rutor stängda för att inte få in det fina ökendammet.
Det här dammet var ett problem också på ett annat sätt. Det lade sig i de många groparna i vägen och fick den att förefalla bedrägligt slät. När man körde ner i de här groparna, blev ofta resultatet att man tappade ett hjul, att fjädrar eller axlar gick av eller att husvagnar blev skadade eller förstörda. Om något sådant skulle hända flera hundra kilometer från närmaste stad, skulle det kunna dröja många timmar innan någon annan bilist dök upp och kunde ge assistans eller ta med sig ett meddelande. Också sedan så hade skett kunde det gå dagar innan reservdelarna eller den nödvändiga hjälpen kom fram — en dyrbar historia, både i tid och pengar. Om man lämnade kvar bilen under någon längre tid, kunde man, när man kom tillbaka, finna att den hade blivit plundrad.
Det fina dammet kunde också påverka sikten, och liv gick förlorade i kollisioner som berodde på att andra fordon hade rivit upp dammoln. Också den erfarne bilisten fylldes därför av onda aningar, när han stod inför att behöva köra genom Nullarboröknen. Så sent som 1974 fanns det faktiskt fortfarande en sträcka på 400 kilometer som var av den här beskaffenheten! Och det var den enda väg som man per bil kunde ta sig från östra till västra Australien!
De gamla kärva tiderna
Den förste man känner till som banade sig väg i öst-västlig riktning genom Nullarboröknen var forskningsresanden John Eyre. Det hände år 1841. År 1877 blev en telegrafförbindelse upprättad som omspände kontinenten. Under de följande årtiondena red män på hästar och kameler och till och med cyklade genom Nullarbor, varvid de följde telegrafledningen. De var ute efter det guld som man hade upptäckt i västra Australien.
Så började man år 1912 att bygga en järnvägslinje tvärs över den väldiga slätten, norr om den nuvarande landsvägen. Tre tusen fem hundra man arbetade i fem år med att lägga 1.600 kilometer räls. Många dog, och andra blev vansinniga på grund av de omänskliga ökenförhållandena. Terrängbeskaffenheten här blir väl belyst av det förhållandet att en sträcka på 480 kilometer av den här järnvägen löper utan någon kurva och nästan utan någon stigning eller lutning.
I flera årtionden var vägen över kontinenten inte mycket mer än en kreatursstig. Under krigsåret 1941 var det en grupp på 54 Jehovas vittnen som kämpade sig fram på den, hela vägen från Perth till Sydney, för att vara med om en kristen sammankomst. Det var en sträcka på 4.480 kilometer i vardera riktningen! Eftersom det var bensinbrist då under kriget, åstadkoms bränsleförsörjningen genom tunga, osande gengasaggregat som var fästa vid bilarna eller lastbilarna. Det var en skranglig färd för de här vittnena! Visst kunde den som hade en enorm målmedvetenhet ta sig fram genom Nullarbor, men det var sannerligen ingen söndagsutflykt!
Både män, kvinnor och barn deltog i konvojen av vittnen som färdades genom Australien till konventet 1941. Jehovas vittnens årsbok för 1943 berättar om deras mödosamma resa:
”Under en vecka i sträck var resenärerna tvungna att uthärda Nullarboröknens vedermödor. Hår och kläder blev bemängda med smuts, och tvättade man sig i den lilla mängd vatten som fanns att tillgå, så räckte det bara till att förvandla smutsen till gyttja. Bilarna måste stanna och fylla på nytt bränsle var åttonde mil. Somliga av de mera saktgående fordonen körde dygnet runt. Man turades om att köra. Äta och sova fick man göra medan konvojen förflyttade sig.
I början av ökenfärden och mitt i djupaste natten slog militär, polis och tjänstemän från bränsledepartementet ned på den lägrade konvojen och avlägsnade varenda droppe bensin som man hade i reserv inför nödsituationer. Hur småsint och grovt enfaldig den här aktionen var blir ännu tydligare, när man inser att dessa tjänstemän måste ha slösat bort 190 liter bensin genom att köra från Perth. De konfiskerade en skvätt på 22 liter! Den lilla skaran förkunnare axlade oförskräckt den uppgift som blivit dem påtvingad och sprang och sköt på den första bilen en fyra, fem kilometer varje morgon tills den startade på gengasen. Sedan vände de tillbaka för att låta den bilen bogsera i gång de andra. ...
Jehovas omvårdnad och beskydd visade sig tydligt genom att regnskurar under flera dagar föregick de resande under ökenfärden och genom för årstiden ovanliga sidvindar. Utan dessa skulle både passagerare och fordon ha blivit inpyrda med damm. Till ’världens’ stora häpnad var dessa västaustralier på plats i god tid innan sammankomsten skulle börja!”
Att köra genom Nullarboröknen i dag
På den vackra, breda, asfalterade landsvägen av i dag är det betydligt lättare att tillryggalägga de 1.672 kilometerna genom Nullarboröknen. Men det är fortfarande en lång, enformig och tröttsam resa. På 1.200 kilometer av den sträckan finns det bara några få ställen utmed vägen där man kan stanna och fylla på sina förråd. Det finns också några vattenbehållare (som kan torka ut på sommaren). Inte en enda stad finns det. Då och då ser man en avfart till någon av de ofantliga fårfarmerna längs vägen. En av dem täcker en yta på 324.000 hektar och omges av 483 kilometer stängsel för att skydda mot dingon (den australiska vildhunden). Ändå födde farmen bara omkring 3.000 får år 1976. Den allmänna frekvensen här är ett får på cirka 14 hektar. Kaninerna och flugorna däremot är oräkneliga!
På grund av de vidsträckta obebodda områdena får bilisterna alltid det rådet att de skall ha med sig extra bränsle och förråd av vatten och konserver. Förutom att man måste ha bilen i utmärkt skick inför resan, bör man också ha med sig de viktigaste reservdelarna och de verktyg som behövs för att kunna utföra sådana vanliga reparationer som kan bli nödvändiga att göra på vägen.
Hur förhåller det sig om man skulle behöva hjälp under vägen? Det finns hjälptelefoner på några kilometers avstånd från varandra. De står i förbindelse med höga master för mikrovågssändning och drivs med elektricitet som alstras av små vindkraftverk — en idealisk, miljövänlig nyhet som kräver ett minimum av tillsyn. Brådskande medicinsk behandling kan ombesörjas av ”Flygande doktorn”, en serviceinrättning som använder små plan som kan landa på vägen.
Tidigt under färden över Nullarbor åker vi genom Yalatareservatet, där det inte är ovanligt att man får se en grupp typiska, mörkhyade urinnevånare. Några timmar senare når vägen fram till kustlinjen och följer sedan denna. Vilken imponerande utsikt vi får! Den djupblå Stora Australbukten tycks störta sig rakt fram mot skrovliga klippor som reser sig majestätiskt till 90 meters höjd. Vi betraktar den längsta raden av strandklippor i världen.
Varningsmärken dyker upp då och då längs vägen. Ibland varnar de för vildkameler, avkomlingar av de kameler som fördes hit under 1800-talet för att hjälpa till vid utforskning och transporter. Men de behöver inte alltid vara farliga. Ibland är de rätt och slätt nyfikna. Om man stannar för att äta, kan det hända att någon kommer och sticker in sitt dreglande huvud genom rutan och inviterar sig själv till middag!
Sedan har vi kängururna. De kan sticka ut plötsligt från ris- eller busksnåren, som finns här och där nära vägen, och vålla allvarliga kollisioner. Men det kan också hända att de hoppar längs vägen i kapp med bilen, eller också sitter de där bara på natten mitt på vägen, till synes hypnotiserade av strålkastarna. Vi måste alltså se upp noga!
Men den största faran är över — den gamla knaggliga, dammiga vägen. Olyckor kan visserligen inträffa på grund av för hög fart eller vårdslöshet, men att köra genom Nullarboröknen är nu i stort sett en ofarlig och angenäm upplevelse tack vare den breda, jämna Eyre Highway.
[Karta/bild på sidan 13]
(För formaterad text, se publikationen)
Perth
Coolgardie
Norseman
NULLARBORSLÄTTEN
Adelaide
Brisbane
Sidney
Melbourne