En oljeledning för Peru
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Peru
KAN du föreställa dig hur det skulle bli att vara utan olja eller oljeprodukter? Inga bensindrivna motorer skulle finnas, ingen elektricitet från kraftstationer som drivs med olja, inga av de många plastprodukter som tillverkas av olja. Vår livsstil och våra levnadsvanor skulle förändras på ett dramatiskt sätt, eftersom det moderna samhället är mycket beroende av olja.
Redan nu befinner sig många nationer, som saknar egna oljetillgångar, i stora svårigheter med anledning av den senaste tidens utveckling på oljereservernas område. På senare år har forskarna börjat utfärda varningar för att världens oljeförråd kan komma att sina inom 25 till 50 år. OPEC (de oljeexporterande ländernas organisation) höjde priset på råolja till över 55 kronor per fat. Detta fick omedelbara ekonomiska återverkningar på alla oljeimporterande länder. Utvecklingsländerna drabbades särskilt hårt, eftersom de måste importera olja för att främja näringslivet.
Peru tillhörde de länder som kände verkningarna av att oljepriset höjdes. Fastän den här republiken på Sydamerikas västkust i många år hade varit självförsörjande i fråga om olja och till och med hade exporterat olja, importerade Peru i januari 1977 dagligen mer än 50.000 fat olja för att tillgodose landets interna behov. Experter sade att Perus utveckling år 1980 kommer att skapa ett behov av 180.000 fat per dag.
Men då den dagliga produktionen från Perus oljefält i norr endast uppgår till 65.000 fat, utgör detta ett allvarligt problem för landets utveckling. Värdefull utländsk valuta måste användas till att betala importerad olja. Vad kunde göras för att garantera Perus ekonomiska tillväxt och för att samtidigt tillgodose landets behov av olja?
På jakt efter nya tillgångar
I Peru började man söka efter nya oljetillgångar. Man kände till att det fanns stora mängder olja i Amazonflodens djungelområden. Dessa tillgångar hade till stor del lämnats utan avseende på grund av att de var svåråtkomliga. Men den förändrade situationen på 1970-talet gjorde dem betydelsefulla för landets välfärd.
Oljereserverna lokaliserades till hjärtat av den tropiska regnskogen, ett av de mest otillgängliga områdena på jorden. Vad som ytterligare försvårade saken var att större delen av Perus befolkning bor på västkusten, bortom den barriär som Andernas bergskedja utgör. Skulle det gå att bygga en rörledning som kunde föra olja från djungelområdet över bergen till Perus stillahavskust?
Man upprättade ett kontrakt med ett bolag i San Francisco som skulle undersöka möjligheterna till detta. Under mer än ett år och till en kostnad av ungefär 28.000.000 kronor gjordes undersökningar, och man upprättade förslag till hur man skulle kunna dra en rörledning tvärs över Anderna. I början av år 1975 påbörjades byggnadsarbetet. Naturligtvis krävde ett projekt av den här omfattningen samarbete och gemensamma ansträngningar från många olika bolag. Ungefär 7.000 arbetare kontrakterades, och av dessa var 5.000 peruaner.
Nu kom den verkliga utmaningen: att fullborda rörledningen så snart som möjligt. Perus regering förklarade att projektet skulle prioriteras. Men det fanns enorma svårigheter att övervinna. På vilket sätt?
Tänk bara på hur omfattande uppgiften var. Förfrågningar hos PetroPeru, det nationella oljebolag som har ansvaret för att utvinna alla Perus oljetillgångar, gav vid handen att den nordperuanska oljeledningen (Oleoducto Nor Peruano) är den näst största efter Alaskas oljeledning. Den är 852 kilometer lång, och dess första 304 kilometer, som går genom djungeln, består av rör med en diameter på 61 centimeter. Resten av rörledningen har en diameter på 91 centimeter. Tre sidoledningar av varierande längd leder olja från olika oljefält till huvudrörledningen. Den totala kostnaden uppgick till mer än 3.200.000.000 kronor.
Vad som bidrog till svårigheterna att slutföra det här projektet var den skiftande topografin som rörledningen måste dras fram igenom. Peru har fyra stora geografiska områden inom sina gränser — selvas, eller regnskogarna, montaña, eller de skogklädda bergssluttningarna, Andernas väldiga bergstrakter och en torr ökenslätt utmed kusten. Vart och ett av områdena skiljer sig i hög grad från de övriga i fråga om topografi, höjd över havet och klimat.
Byggnadsarbete i regnskogen
De största svårigheterna vid konstruktionen stötte man på i den tjocka, igenvuxna, tropiska regnskogen vid Amazonfloden. Sett från luften liknar detta område en sammanhängande grön matta. Men under den täckande vegetationen finns det som peruanerna kallar aguajales, dvs. sumpmarker utan fast underlag. De som arbetade med rörledningen måste kämpa sig igenom mer än 300 kilometer av denna kraftiga, täckande vegetation, inbegripet många väldiga träd.
Arbetarna pressade sig fram i det heta, fuktiga klimatet, där det faller mer än 2.500 millimeter regn varje år. Ingenjörer och teknisk personal måste hela tiden medelst nya metoder i fråga om att konstruera rörledningar ta itu med oförutsedda svårigheter.
Arbetena påbörjades vid rörledningens östra ändstation, San José de Saramuro. Denna plats tjänade som uppsamlingsplats för material som på pråmar forslats från Atlanten ungefär 4.500 kilometer uppför Amazonfloden till hamnstaden Iquitos i landets inre. Därifrån transporterade 28 bogserbåtar med 58 pråmar omkring 100.000 ton material och byggnadsutrustning till de arbetarstyrkor som skulle bygga rörledningen. Fyra helikoptrar och två amfibieflygplan var ständigt i bruk för att leverera nödutrustning och reservdelar.
En stor del av rörledningens första 304 kilometer lades i två sektioner under vatten, varvid man följde Marañónflodens lopp, en av de viktigare bifloderna till Amazonfloden. Här ställdes man inför stora problem. Det var nödvändigt att gräva särskilda kanaler för rörledningen. Därefter flottades sammansvetsade sektioner ut i rätt läge och sänktes ner under vattnet.
Arbetarna, som bodde på särskilda pråmar, måste vada upp till halsen i sumpmarkernas smuts, där giftormar och insekter låg på lur. Fastän det hela tiden gick att få sakkunnig medicinsk hjälp, blev kostnaden i fråga om hälsa och liv hög. Somliga arbetare ådrog sig tropiska sjukdomar och måste förflyttas. Andra råkade ut för allvarliga olyckor. Det tog mer än ett år att färdigställa dessa båda första sektioner.
Över berg och öken
Under tiden hade ett argentinskt bolag engagerat sina arbetslag i uppgiften att dra rörledningen över Andernas oländiga bergstrakter. Lyckligtvis går sträckningen över Porcullapasset, det lägst belägna passet i peruanska Anderna, 2.145 meter över havet. Först och främst måste man bygga en lämplig väg. Därefter drog väldiga lastbilar de 91 centimeter tjocka rörsektionerna på plats. Att manövrera dessa väldiga fordon uppför branta bergsvägar, där minsta felbedömning kunde störta lastbilen ner i en flera hundra meter djup ravin, krävde nerver av stål och utomordentlig skicklighet från förarnas sida. Och i stället för den tropiska djungelhettan måste arbetarna nu stå ut med iskylan på de höga höjderna i bergen.
När rörledningen dragits över bergskedjan och innan den når fram till ändstationen i hamnstaden Bayóvar vid Stilla havet, går den tvärs över Sechuraöknen. Detta är en av de torraste öknarna i världen och bjuder på egna faror. Fordon som var utrustade med stora ballongdäck drog rörsektionerna i läge för att svetsas. Specialgjorda träformar måste installeras i rördiket för att detta inte skulle rasa på grund av den torra ökensanden. Vandrande sanddyner och den obarmhärtiga hettan krävde sin tribut av både manskap och utrustning.
Ett speciellt kommunikationssystem med mikrovågor installerades för att man skulle kunna övervaka rörledningen. Den här moderna utrustningen, som kostar 400.000.000 kronor, kontrollerar oljeflödet. Den kan omedelbart spåra ett läckage och på ett ögonblick stänga av oljan för att förhindra förlust och ekologisk skada.
Genom rörledningen kommer Bayóvar, en liten sovande fiskeby, att bli en modern stad med en beräknad befolkning på 100.000 människor. Enorma cisterner har byggts för att man skall kunna ta hand om de 116.000 fat olja som kommer varje dag. Hamnutrustning installerades för de väldiga tankfartyg som skall föra oljan till raffinaderierna. Regeringen planerar att göra Bayóvar till industricentrum för norra Peru. Slutligen kommer man att där ha ett oljeraffinaderi, en petro-kemisk anläggning, fosfatgruvor, en anläggning för gödningsämnen och en metallurgisk industri.
Vilken verkan på Perus framtid?
Den första oljan från regnskogarna kom fram till Bayóvar den 24 maj 1977. De 10 pumpstationerna hade fyllt rörledningen med mer än 3.000.000 fat olja. Peruanerna var hänförda. Denna bedrift väckte många tankar om vilken verkan den här rörledningen kommer att få på Perus framtid.
Säkert kommer man att få gagn av den. Man kan redan skönja fördelar. Nya vägar har nått stora områden i bergstrakterna och i de skogbeväxta sluttningarna och gett de en gång isolerade invånarna större möjligheter att nå kontakt med de stora befolkningscentra längs Perus västra kust. Det råder ingen tvekan om att Peru, genom att bli självförsörjande i fråga om olja, kommer att få stora ekonomiska fördelar.
Men om man inte kan hitta ytterligare stora mängder olja, kommer de nuvarande oljereserverna i regnskogarna att räcka bara till år 1995. Och innan man får åtnjuta de verkliga fördelarna med denna olja, måste man betala tillbaka de stora lån som tagits för rörledningsprojektet. Det slutliga resultatet av den nordperuanska rörledningen och dess olja beror till stor del på hur dessa energitillgångar kommer att användas. Endast tiden kan utvisa detta.