En grammofonartist finner något mycket bättre

För otaliga ungdomar runt om i världen är en dyrkad popstjärna den främsta symbolen för framgång. Popmusiker och popgrupper har därför spelat en betydande roll i fråga om att forma sina beundrares inställning till livet. I en serie intervjuer med en korrespondent för Vakna! har en f. d. popstjärna, vars skivor sålts i millioner, samtalat om vad verklig framgång innebär för honom. Följande sammandrag av huvudpunkter från dessa intervjuer kanske kan vara till hjälp för dem som söker vinna framgång i livet. Unga människor kan också få hjälp att ompröva sin egen inställning.

Fråga: Hurdan fostran fick du av dina föräldrar?

Svar: Inte särskilt god precis. När jag var sex år gammal lät min mor och far — välbärgade människor — skilja sig. Eftersom jag bodde hos min mor, hade min far inte mycket att säga till om när det gällde min uppfostran. Mamma var rätt bestämd, men när jag var elva år sände de mig från Jungfruöarna, där vi var bosatta, till en internatskola i nordöstra USA. Eftersom jag bodde för mig själv hela tiden, fick jag inte mycken fostran från min familj.

Fråga: Du menar moralisk fostran?

Svar: Just det. Jag menar att när jag senare i livet gjorde något som var fel, visste jag att det var fel, men jag hade ingen anledning att göra rätt. Andra gjorde det som var orätt och tycktes ha framgång. Varför skulle inte jag göra detsamma? Ingen hade tagit sig tid att lära mig något annat.

Fråga: Hade dina föräldrar några planer för din framtid — det vill säga hur de ville att du skulle vinna framgång i livet?

Svar: Mina föräldrar ville att jag skulle söka in antingen till Annapolis [Förenta staternas sjökrigsskola] eller till West Point [Förenta staternas armékrigsskola]. Sedan jag relegerats från en förberedande skola i nordöstra USA, sände de mig därför till en förberedande skola för Annapolis, vilken låg i New Jersey. Min far och hans bror hade genom guvernören på Jungfruöarna ordnat en möjlighet för mig att komma dit. Efter ett par år vid denna förberedande skola kom jag underfund med att jag inte ville arbeta inom flottan. Min farbror planerade därför att jag skulle gå på Syracuse University, få mitt MBA [magistergrad i företagsadministration] och inlemmas i den amerikanska storfinansen. Men jag ville något annat. Jag har nämligen varit intresserad av musik sedan jag var nio år. Vid 14 spelade jag för första gången professionellt på Puerto Rico. Det var därför bara en naturlig sak att jag, sedan jag slutat gymnasiet, slog mig ner i Greenwich Village i New York. Vid den tidpunkten, i början på 1960-talet, föreföll alla där vara antingen artister, musiker, poeter eller schackspelare, vilka levde ett verkligt bohemliv.

Fråga: Hur stor lycka fann du där?

Svar: Inte mycket. Vi var fem eller sex som delade en våning. Gruppen tjänade två dollar per kväll — och vi var föreställningens stjärnor på den restaurang där vi spelade! Sådana som Richie Haven, Bill Cosby, Richard Pryor och Peter, Paul and Mary brukade spela där på den tiden. Ibland kom Bob Dylan in och gjorde ett gästframträdande.

Fråga: Hurdant var det moraliska klimatet där?

Svar: Uppförandet var omoraliskt — jag bara konstaterar faktum.

Fråga: Du gick över från Tommy Ray och hans Carib Steel Band till T-Bones, inte sant?

Svar: Det stämmer. T-Bones var en grupp från Kalifornien som gjorde grammofoninspelningar och som tog TV-reklamen för Alka Seltzer ”No Matter What Shape Your Stomach’s In” och gjorde den till en millionsäljare. De såg mig i New York och bad mig komma med i gruppen. Det var på det sättet jag hamnade i Kalifornien.

Vi turnerade i Japan omkring 1965. T-Bones hade haft flera ”hits” där som blivit stora framgångar. Den resan fick mig verkligen att börja tänka. Jag insåg hur galen världen var — hur ett folk under krig lärt sig att hata ett annat folk; ändå är vi alla människor — en mänsklig familj. Så har vi människors sätt att se på en när man är underhållningsartist — som om man inte vore en vanlig människa. Hur som helst, så fick allt detta mig att börja tänka efter allvarligt.

Fråga: Ledde detta till några förändringar i ditt liv?

Svar: Inga större förändringar, men det inträffade en del förändringar när det gällde mitt arbete. T-Bones upplöstes, och jag samlade en grupp som kallades Shango. Vi skrev en sång, på skämt, om jordbävningspaniken i Kalifornien. Den hette ”Day after Day”, och stycket hamnade på första plats på bestsellerlistan på västkusten [i Förenta staterna]. Detta övertygade mig om att jag nu verkligen skulle kunna göra succé på egen hand. Det var då jag mötte min blivande hustru i Las Vegas. Sedan vi gift oss, köpte vi en liten lantgård i Palmdale i Kalifornien, där jag kunde skriva och förbereda mitt album.

På gården odlade vi all vår föda och blev inåtriktade — vi umgicks inte med någon. Så en dag kom två medlemmar av de gamla T-Bones förbi. De spelade på en klubb och frågade om jag ville spela tillsammans med dem. Utan att överge mina planer på att bli soloartist bildade vi så en grupp. Den första sången vi spelade in, år 1971, såldes i nära två millioner exemplar på sex månader.

Fråga: Föddes inte din dotter Daisy samtidigt som den första skivan tillsammans med den här nya gruppen kom ut?

Svar: Jo, Daisy föddes i oktober 1971. Jag for på fem veckors turné då hon bara var 10 dagar gammal. Eftersom jag var på turné och hade framgång — jag menar enligt världens måttstock — och tjänade upp till fyra tusen dollar per kväll, fick jag många erbjudanden om att inlåta mig på omoraliska förehavanden. På grund av påfrestningarna, resorna och den tid jag måste ägna åt att hålla mig kvar på toppen — vilket var vad jag alltid hade önskat — blev förhållandet mellan min hustru och mig mycket spänt. Situationen blev sådan att vi separerade. Hon återvände hem till Texas, och jag stannade i Los Angeles.

En annan orsak till att vi separerade var att jag inte hade funnit den lycka och frid som jag väntade av framgången, och jag hade börjat söka Gud. Jag hade sett skrymteriet i kristenhetens kyrkosamfund, så jag började undersöka österländska religioner. Jag tyckte att det var något mera fridfullt över en guru som sitter på en bergssluttning och mediterar än över någon i en predikstol som kör Cadillac. Detta var åtminstone den bild jag hade skapat mig av präster.

Under tiden hade jag till sist fått ekonomiska möjligheter att göra det soloalbum som hade varit mitt främsta mål alla dessa år. Jag skrev det, sjöng det och gjorde en grammofoninspelning. Jag tyckte att det var ett bra album. Men plötsligt skulle hela mitt liv komma att förändras fullständigt och oväntat.

Det var vår batterist, som hade spelat med Janis Joplin tills hon dog, som kom mig att göra denna förändring. Jag hade alltid respekterat honom. Han var inte bara en fantastisk batterist; han var alltid samvetsgrann. Han ljög aldrig, och detta var ovanligt när det gällde de flesta människor jag kände. Hans hustru studerade tillsammans med Jehovas vittnen. En dag frågade han mig om jag ville gå med till ett av mötena. Jag hade aldrig hört namnet Jehova tidigare. Eftersom batteristen var från Louisiana, trodde jag att han tillhörde en av de där ”bayoureligionerna” därnerifrån eller något liknande.

Jag sade: ”Jag går med.” Men jag, med all min inblandning i österländska religioner, tänkte då att jag skulle gå med för att rädda honom genom att avslöja denna ”tokiga” religion.

Jag gick med till en bibelstudiegrupp som samlades på tisdagskvällarna i ett privat hem i Burbank i Kalifornien. De använde en bibelstudiehjälpreda som hette ”Paradiset återställs åt mänskligheten — genom Teokratin!” Den handlade om återuppbyggandet av Guds tempel i Jerusalem och om Haggais och Sakarjas profetior. Jag tänkte: ”Vem bryr sig om att de återuppbyggde en byggnad för så länge sedan som år 520 f.v.t.?” Men jag lade märke till människorna där. En del gav felaktiga svar, men ingen sade: ”Din dumbom! Varför tiger du inte?” Där fanns alla slags människor, svarta, vita, spanjorer, unga och gamla. Alla var kärleksfulla i sitt sätt. Problemet med egenkärlek existerade inte — i synnerhet om man kommer från en grupp i nöjesbranschen lägger man märke till det. Framför allt tyckte jag att dessa människor såg lyckliga ut. Jag var inte det.

Bokstudieledaren var en ung man. Jag tänkte: ”Jag har varit överallt i världen. Hur kan han veta mer om livet än jag gör?” Men han var lugn och tillitsfull i sina svar, då han talade om Gud. Efter studiet frågade de batteristen och mig om vi ville stanna på kaffe. Vi stannade till klockan fyra på morgonen. Jag ställde alla frågor jag kunde komma på, och studieledaren besvarade dem direkt från bibeln. Vid det laget var jag övertygad om att detta var sanningen.

Jag frågade: ”Vad måste jag göra för att gå med?” Han sade: ”Man går inte med i Jehovas vittnen. Man blir ett vittne.” Detta var tisdag kväll den 6 februari 1973. Jag hade mitt första bibelstudium hemma på onsdagen. Jag lät klippa håret och snyggade till mitt yttre på torsdagen. Detta gjorde jag för att se mer blygsam och anständig ut som det anstår den som önskar tjäna Gud. Eftersom jag redan hade slutat med narkotika och alla former av orena förehavanden som ett led i mina ansträngningar att lära känna Gud, fick jag följa med några vittnen i deras undervisningsarbete på fredagen. Jag har inte slutat sedan dess.

Efter alla de år jag hade sökt efter sanningen, kände jag genast igen den när jag fann den, och jag tänkte inte släppa taget om den.

Fråga: Hur gick det med soloalbumet som du just hade gjort?

Svar: Detta soloalbum hade alltid varit min högsta önskan. Men jag visste att jag måste ge mig ut på turné för att lansera det. Antingen skulle jag göra detta eller leva sanningen i Guds ord. Jag måste göra ett personligt val, för om jag gav mig ut på turné igen, skulle jag dagligen konfronteras med narkotikan och omoraliskheten. Jag insåg att jag till sist skulle duka under för det. Jag fattade därför genast mitt beslut: att tjäna Jehova.

Fråga: Så du övergav musiken?

Svar: Den professionella musiken — ja. Det var svårt. Först och främst måste jag komma med i Jehovas organisation. Detta betydde att jag måste komma ifrån alla kontrakt och andra åtaganden som skulle ha fört mig allt djupare in i det levnadssätt som jag ville lämna bakom mig. Den största orsaken till att jag övergav musiken — och jag älskar musik och spelar fortfarande i orkestrarna vid Jehovas vittnens sammankomster — var att jag ville bli lycklig! Av alla de världsmänniskor jag känner i nöjesbranschen har jag ännu aldrig träffat någon verkligt lycklig. Vittnena har vad dessa människor söker: den ”ultrafrid”, den tillfredsställelse, som världen inte har. Världen har den inte, och därför kan människor inte få den. Människor inser inte sanningen i Jesu ord: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er.” — Matt. 11:28.

Fråga: När människor frågade dig: ”Varför fortsätter du inte med musiken och använder din musik till att föra fram din religion?”, vad svarade du dem?

Svar: Först och främst: det är inget fel att spela musik. Men som jag var engagerad, med att skriva, framträda och alltid vara på turné; jag visste tillräckligt mycket om bibelns sanning för att inse att jag inte kunde leva detta slags liv och tjäna min Skapare samtidigt. Jag har träffat många vittnen som är utmärkta studiomusiker och försörjer sig bra på det. De går till studion, spelar sin musik och går hem. De har det rätta perspektivet på det.

Fråga: Gjorde din nya kunskap något för att förbättra din försämrade äktenskapliga situation?

Svar: Min hustru och jag hade alltid älskat varandra. Det var mitt sökande efter vad jag trodde skulle ge framgång som hade gjort att allt annat kommit i andra hand, däribland mitt äktenskap. Så snart jag börjat studera bibeln telefonerade jag till henne för att berätta att jag höll på att förändra mitt liv. Jag bad till Jehova att hon och jag och vår dotter skulle kunna återförenas. Den bönen blev verkligen besvarad. Efter omkring en månad var de hos mig i Kalifornien. Inom tre veckor därefter började min hustru besöka möten i Rikets sal tillsammans med mig och min dotter. Även om hon i början följde med huvudsakligen därför att hon inte ville vara ensam hemma, började en av medlemmarna i församlingen studera bibeln med henne, och snart delade hon min övertygelse. Så vår familj var återförenad igen. Vi var lyckligare än vi någonsin hade varit tidigare. Jag var tvungen att medge att detta var vad jag hade sökt efter hela tiden.

Fråga: Hur skulle du vilja jämföra det slags liv du lever nu med det du tidigare levde?

Svar: Det går inte att jämföra! Det här är liv nu. Jag försöker hjälpa unga människor — och äldre också — att inse detta. Men jag är inte så säker på att alla vill ha det. Barn brukade exempelvis komma fram till mig och be om min autograf — verkligt trevliga, uppriktiga barn. Även på den tiden brukade jag säga: ”Varför vill du ha min autograf? Jag är en människa precis som du. Jag råkar bara vara i den här branschen. Bry dig inte om att skaffa autografer. Det är inte rätt.” Människor ville inte höra detta. När man har gjort något som de vill göra, är det svårt att säga åt dem att de inte bör göra det. De vill inte höra det. Åtminstone är detta min erfarenhet.

Fråga: Finns det inte fortfarande många som attraheras av den berömmelse och de pengar som världen är benägen att jämställa med framgång?

Svar: Kanske människor som känner på det sättet borde fundera lite, så att de inte behöver lära sig av erfarenheten som jag gjorde. Tänk efter: Var och en vill bli älskad för vad han är som person. I nöjesvärlden märker man påtagligt att man är omtyckt bara därför att man har pengar, förbindelser och framgång. Jag för min del kunde inte älska Gud och min nästa och leva ett sådant liv, därför att det inte finns någon sann kärlek och mänsklig omtanke i det.

Fråga: Vad är framgång?

Svar: För mig är det framgång att tjäna Jehova Gud. Min hustru och jag har haft den stora glädjen att få hjälpa sex andra personer att lära känna bibelns sanningar. De har blivit döpta som en symbol av sitt överlämnande till Jehova Gud och tjänar honom nu tillsammans med oss. Detta är sann framgång.

Det är intressant att lägga märke till hur Jesus uttryckte sig, då han talade om den väg som leder till framgång. Han sade: ”Trång är den port och smal den väg som leder till liv.” Men detta är vägen till framgång, den enda vägen till framgång. Min hustru och jag ber att Jehova skall bevara oss och alla våra kristna bröder och systrar på den vägen! — Matt. 7:14.

[Bild på sidan 18]

”Jag hade sett skrymteriet i kristenhetens kyrkosamfund, så jag började undersöka österländska religioner.”