Överlevande till sjöss!
Den fängslande berättelsen om ett ungt par som överlevde en av historiens värsta sjökatastrofer
JAG var en fjorton år gammal flicka, när det luxuösa passagerarfartyget Wilhelm Gustloff, prisat av Tysklands nazistregim såsom ”glädjens fartyg”, den 15 mars 1938 lade ut på sin jungfruresa. Hon betraktades som ett tekniskt under, fullständigt osänkbar! Trots sin enorma storlek kunde hon snabbt föra 1.465 passagerare och 426 besättningsmän till deras destination.
Sju år senare gick andra världskriget in i sitt slutskede. Tysklands östra front bröt samman i januari 1945, vilket innebar att tusentals flyktingar från Ostpreussen skyndsamt måste sätta sig i säkerhet. Men eftersom väg- och järnvägsförbindelserna till Tyskland var fullständigt avskurna, fanns endast havet kvar som flyktväg. Allt som flöt, Wilhelm Gustloff inbegripen, tvingades tjänstgöra. Hon låg då för ankar i Gdynia i Polen (staden hette då Gotenhafen) och tjänstgjorde som härbärge för dem som var vid tyska flottan. Vi bodde i Gotenhafen, och min make, Kurt, var stationerad ombord på fartyget.
Flykt till säkerhet
Staden myllrade av flyktingar, de flesta av dem var fullständigt utmattade efter flera dagars vandring i snö med tung packning på ryggen. Alla tycktes ha för avsikt att komma ombord på Gustloff, eftersom hon var väl uppvärmd och det fanns gott om varm mat. Hon garanterade synbarligen ett visst mått av säkerhet. Men biljetterna var få och blev snabbt sålda på svarta börsen. En köpman från min hemstad försökte förgäves muta min make till att skaffa biljetter åt honom och hans familj, fastän de redan hade fått plats på ett annat fartyg. På något sätt ordnade han emellertid så att han kunde komma ombord, vilket han senare stolt berättade för oss.
Fartyget var överfyllt, eftersom tusentals flyktingar fått biljett. Till en början blev de registrerade, men sedan slutade man med det. Så det slutliga antalet personer ombord kan man bara gissa sig till. Några har uppskattat antalet till 6.500, men siffran kan ha varit större. Många passagerare sov i korridorerna, så vi blev tillfrågade om vi ville dela vår hytt med andra. En mor med två barn slöt sig till oss, och även om detta innebar att vi fick trängas, så gav det oss tillfredsställelsen att veta att vi gjort någonting för att göra resan så bekväm som möjligt för andra.
Tisdagseftermiddagen den 30 januari 1945 klockan ett, då båten lade ut, stod vi vid relingen. Hur hjärtslitande var inte anblicken av en liten, gammal dam som böjde knä på piren, med sin packade resväska stående bredvid sig, medan hon högljutt bönföll: ”Snälla kapten, ta mig med! Snälla kapten!” Men för henne var det för sent.
Hur vi överlevde
Omkring klockan sju den kvällen öppnade jag ventilen för att släppa in lite frisk luft. När jag tittade ut i mörkret, kunde jag se det upprörda havet och känna den kyliga havsvinden. Små isflak flöt i vattnet. Det var —18 grader Celsius.
Detta var min första resa, och tanken på att vara långt ute på Östersjön var skrämmande. Många passagerare var sjösjuka. De stod i långa köer utanför toaletterna, som redan stank av uppkastningar. Det tycktes bli en oförglömlig natt. Om jag bara hade vetat!
Eftersom det fanns risk för att ryska ubåtar kunde anfalla oss, blev vi uppmanade att behålla flytvästarna på, till och med när vi åt, och att inte klä av oss under natten. Jag kan fortfarande komma ihåg hur obekvämt det var att ha flytväst på sig i matsalen. Vid läggdags behöll jag underkläder och strumpor på och lade min klänning i närheten, så att jag lätt kunde nå den. Tråkigt nog underlät många passagerare att ta varningen lika allvarligt som jag gjorde.
Sexton minuter över nio vaknade vi plötsligt av skakningar. Tre torpeder hade träffat fartyget. Nu var det en fråga om liv eller död. Vi måste komma upp på övre däck så fort som möjligt! Var fanns närmaste utgång? Lyckligtvis visste vi exakt var den fanns. Inom några sekunder var korridorerna blockerade. Hundratals människor kämpade för att hitta vägen till övre däck. De slogs för sina liv. Vi flydde tillsammans med de övriga, utan att bry oss om att ta någonting med.
För att hindra fartyget från att sjunka stängde man omedelbart dörrarna till några av dess 12 vattentäta avdelningar. Det innebar en säker död för dem som fortfarande var kvar där, eftersom alla utrymningsvägar nu var avskurna. För dem kom döden hastigt, men för andra gradvis, steg för steg. Somliga misslyckades att nå övre däck på grund av att de låg skadade eller irrade omkring någonstans inne i fartyget. I desperation begick andra självmord — hur många vet jag inte.
Under tiden nådde vi det isiga däcket, medvetna om att fartyget, som nu hade kraftig slagsida, inte skulle kunna hålla sig flytande mycket längre. Bredvid oss stod en ung sjöman, som fastän han var blek av skräck höll i med att ropa med stadig röst: ”Det finns ingen orsak till panik. Räddningsfartyg är snart här. Håll er bara lugna.” Jag kan fortfarande se honom. Han gjorde sitt bästa för att lugna passagerarna. Han hade sannerligen ett osjälviskt intresse av att rädda liv.
En kontrast till honom var kvinnan som höll i med att jämra sig: ”Mina väskor! Mina väskor! Mina värdesaker! Alla mina värdesaker finns nere i hytten. Jag har förlorat allt!” Men jag minns att jag undrade om livet verkligen var mindre värt än värdesaker.
Alldeles framför mig fick jag syn på köpmannen, som jag nämnde hade lyckats komma ombord på Gustloff. Han lutade sig mot en livbåt och rökte en ”sista cigarrett”, när livbåten oväntat lossnade så att han och hela hans familj under höga skrik gled över det lutande däcket ner i det mörka vattnet, som redan var fullt av simmande människor.
Vår situation blev hastigt mer kritisk. Kurt och jag hade varit gifta endast en kort tid, och vi var mycket kära i varandra. Vi ville inte dö!
”Ser du den lilla flotten där nere?” frågade Kurt. ”Vi måste försöka nå den. Den kan bli vår räddning.”
Ja, det var ingen tvekan om att jag såg den, men jag såg också det isiga vattnet. Fastän jag var varmt klädd — långbyxor, vinterkappa och handskar — ryggade hela mitt jag tillbaka för tanken att hoppa. Jag började gråta. Min make lyfte mig plötsligt över relingen. Nu låg endast den sluttande fartygssidan mellan oss och vattnet. Vad väntade oss där nere? Jag tvekade igen. Han slet mig loss och skrek: ”Om vi inte hoppar nu är vi förlorade!”
Vi stod och höll om varandra hårt för ett ögonblick. Sedan gled vi hand i hand, som om vi hade gjort en kälktur, över fartygets isiga sida innan vi flög ut i luften, och vem visste hur långt? Det isiga vattnet fick oss att tappa andan när vi nådde det. Men när vi slutligen kom upp till ytan, var vi fortfarande tillsammans, och flotten var alldeles i närheten!
Våra armar och ben var redan i det närmaste stelfrusna. Det var klokt att jag hade klätt mig så varmt, för senare upptäckte vi att många av offren hade frusit ihjäl i det kalla vattnet. Det enda de tre männen på flotten behövde göra var att lyfta oss ombord. Där satt vi nu — fyra män och en kvinna på en flotte mitt i Östersjön. Vad skulle hända härnäst?
Exakt en timme hade förflutit sedan torpederna träffade fartyget. Av någon oförklarlig anledning tändes åter plötsligt alla lampor ombord på Gustloff. Sedan, efter att ha varit helt upplyst, som om hon ville leva upp till sitt namn ”glädjens fartyg”, dök hon mot sin död i djupet. Allt som lämnades kvar var nu det kalla vattnet, den stormiga vinden, det kusliga mörkret, den hopplösa situationen!
Räddade
Vi fick syn på ett fartyg i mörkret. Vårt hopp ökade. Männen rodde allt vad de förmådde, och vi kom allt närmare. Vi kunde nu tydligt se fartygets silhuett. Räddningen var nära. Då inträffade någonting förskräckligt! I samma ögonblick — fastän vi inte visste det då — tvingade en varning om en ubåt fartyget att lämna sin position och överge oss!
När vi hade varit på den lilla flotten i mer än en timme, drev vi återigen mot ett fartyg, en torpedbåt som hade beteckningen T-36. Den var omgiven av flottar och simmande människor. Vågade vi hoppas? Vi drev ännu närmare, men kunde inte ropa på hjälp. Vi var alldeles för hesa för det. Allteftersom vårt hopp växte, ökade också vår beslutsamhet att hålla ut. Snart kunde vi se personer som rörde sig på båten. Sedan hördes en mansröst: ”Damen först.”
De drog upp mig utmed båtens isiga sida. När jag väl kom ombord kunde jag inte gå. De förde mig, genom att låta mig åka kana, in i båten, där hjälpsamma händer befriade mig från mina våta och delvis isiga kläder. Jag lindades in i varma yllefiltar och blev lagd i en koj. Där fick jag någonting varmt att dricka.
Men min ängslan var inte över. Räddningsarbetet hade hastigt blivit avbrutet, då vi skyndade i väg för att undgå en tänkbar ubåtsattack. Sjunkbomber detonerade. Vid ljudet av varje explosion lyftes jag halvvägs ut ur min koj, och jag bad om att få dö hellre än att behöva återvända till det isiga vattnet.
Hur var det med Kurt? Endast några få minuter efter det att jag blivit räddad hade båten vänt och styrt därifrån. Hade man plockat upp honom? När en läkare kom för att fråga hur jag mådde, sade jag att jag inte behövde någon hjälp, men jag frågade om han kunde ta reda på om min make var ombord. Han lovade att göra det. Hur lättad blev jag inte lite senare över att via högtalaren få höra: ”Hallå, hallå! Ett meddelande till fru Habisch. Er make är i säkerhet och befinner sig i hytt ...” Jag har glömt hyttnumret nu.
Jag tog på mig de kläder som fanns till hands, eftersom mina saker var på tork i maskinrummet. Kurt måste ha blivit stum av förvåning över att plötsligt få se sin hustru stå framför sig klädd i en löjtnants uniform! Under en lång stund sade ingen av oss något. Vi bara satt där och höll om varandra mycket hårt. Vi kunde nästan inte tro att det var sant. Vi hade överlevt!
Återigen fast mark
Enligt uppgifter hade endast 800 till 900 personer blivit räddade. Fartyget som räddat oss hade plockat upp 564 överlevande. Vilket hänförande ögonblick, när vi kunde lämna båten i Sassnitz och återigen njuta av känslan att ha fast mark under fötterna!
Det var många som på förunderliga sätt hade överlevt, och det blev många hjärtevärmande återföreningar. En skadad kvinna, som hade oroat sig för sina saknade barn, hade funnit alla fyra vid liv. Vi gladdes också med en mor och hennes sex månader gamla barn, som båda hade klarat sig igenom hela eldprovet utan en skråma. Hur tacksamma var vi inte över att också vara bland de överlevande efter en av historiens värsta sjökatastrofer! Vi hade under detta världskrigets sjätte år förlorat allt av materiellt värde — kläder, linne, smycken och värdepapper, certifikat, betyg, bankböcker. Men vi levde! Omkring 5.000 eller 6.000 andra var inte lika gynnade. Jag undrade varför. Varför? Varför?
Svaret
I veckor efteråt kunde jag fortfarande höra de fasansfulla skriken, det skvalpande vattnet, vindens jämmerliga klagan. Livet måste verkligen vara någonting dyrbart och värdefullt, tänkte jag, eftersom man finner det så svårt att dö.
Fastän jag trodde på Gud och min make hade respekt för bibeln, var vi inte vad man kallar religiösa. Det som bekymrade mig var emellertid: ”Hur kunde Gud tillåta att en sådan tragedi inträffade?” Jag var uppriktig i mitt sökande efter ett svar, och det skulle komma, men inte förrän 10 år senare.
Genom ett bibelstudium med Jehovas vittnen lärde jag mig att Gud endast för en tid tillåter att sådana tragedier, orsakade av mänskligt våld, inträffar. Jag fick se från bibeln att det finns orsak till detta. Men inom kort, under Guds rikes styre, kommer sådana hjärtslitande händelser aldrig att inträffa igen. Jag fick lära mig att en världsomfattande förändring är nära.
Bibeln lär tydligt att den allsmäktige Guden kommer att bana väg för sitt rättfärdiga styre genom att bringa den nuvarande korrumperade ordningen till ett slut. Precis lika plötsligt — och för många lika oväntat som när Gustloff gick under — kommer hela denna onda världsordning att störtas i fördärvet. (Dan. 2:44; 1 Joh. 2:15—17; 2 Petr. 3:7) Men jag blev också glad över att få lära mig att Gud har gjort frikostiga anordningar, så att de som verkligen önskar överleva och som är villiga att ta nödvändiga steg för detta kan få leva igenom denna tillintetgörelse och få njuta av den rättfärdiga nya tingens ordning som kommer att följa. — 2 Petr. 3:13; Upp. 21:3, 4.
I dag, över 30 år senare, har min make och jag ännu inte glömt de män som hjälpte till att rädda oss. Drivna av en anda av hjälpsamhet och med risk för sina egna liv dinglade de över vattenytan i rep och repstegar och fiskade upp halvdöda kroppar ur det upprörda och isiga havet. Deras livräddande arbete resulterade i att många personer räddades från en säker död. Deras osjälviska och helhjärtade ansträngningar tjänar som gott föredöme för oss i dag, för genom att predika de goda nyheterna om Guds rike kan vi också hjälpa till att rädda människor från en säker död i den kommande världsvida katastrofen. Nu när våra tre barn är vuxna, har vi använt hela vår tid i denna viktiga predikoverksamhet. Min make har sedan år 1971 tjänat som resande tillsyningsman för Jehovas vittnen.
Vår önskan är att vinna liv i Jehovas nya ordning och, om det är hans vilja, bli bekanta med en del av våra medresenärer på Gustloff som inte var med bland de överlevande. Detta hopp grundar vi på bibelns löfte i Uppenbarelseboken 20:13: ”Och havet gav igen de döda som var i det.” Då, under den lyckliga uppståndelsens tid, hoppas vi kunna få tala med dem om de goda nyheterna att Guds rike härskar och att de under detta rike kan få åtnjuta trygghet med möjligheten att vinna evig frälsning. — Insänt.