En man som fann goda nyheter
Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Burma
JAG föddes i en familj där man var mycket hängivna katoliker. Ja, två av mina farbröder gick in i en orden, Romersk-katolska brödraskapet. Jag blev döpt när jag bara var tre veckor. Romerska katoliker tror att om ett barn dör innan det hunnit bli döpt, så hamnar det på ett ställe kallat ”limbus”, som varken är himmel eller helvete.
När jag gick i St. Paul’s High School i Rangoon i Burma, trumfade Romersk-katolska brödraskapet i mig katolicismen. De lärde oss att den romersk-katolska religionen var den enda rätta. Eftersom jag var en lättpåverkad yngling, så var jag stolt över att vara katolik. Men jag tyckte också synd om några av mina klasskamrater som, enligt min mening, inte hade turen att vara katoliker. Vi fick ofta höra att det var en ära att få tillhöra den enda sanna religionen. Den religiösa pompan och ceremonierna i kyrkan tilltalade mig också.
Men den här inställningen kom inte att bestå. I tjugofemårsåldern fick jag så småningom upp ögonen för det romersk-katolska sättet att tillbedja. Mässan, som en gång gjort ett sådant intryck på mig, blev till slut bara en tom och fullständigt meningslös ritual. Prästen utförde samma ceremoni varje söndag utan att lära församlingen något nytt andligen. Fastän jag fortfarande kände ett behov av religion i mitt liv, så slutade jag upp att gå i kyrkan.
Mellan tjugo och trettio år var jag katolik från och till. Vid trettio års ålder träffade jag min blivande fru. Fyra år senare, när vi gifte oss, hölls det en bröllopsmässa med orgelmusik och körsång, en verkligt vacker ceremoni. Min fru kom från en buddistfamilj men blev omvänd till katolicismen en vecka före bröllopet. Innan vi gifte oss hade hon därför varit tvungen att under en längre tid besöka församlingens präst varje veckoslut för att få religionsundervisning. Detta innebar mycket resor, eftersom hon bodde tretton kilometer utanför staden.
Det föreföll vara bäst att jag tog ledningen för den religiösa verksamheten sedan vi gift oss. Jag började gå i kyrkan regelbundet, intresserade mig för kyrklig verksamhet, blev en äldste i kyrkan och började också läsa episteltexten offentligt vid söndagens mässa, som vid det här laget framfördes på engelska. Detta utbrott av religiös nitälskan avtog så småningom, och jag slutade än en gång upp med att gå i kyrkan.
Ett underbart uppvaknande
År 1976 hände mig något underbart. Jag fick veta att Gud har ett egennamn, JEHOVA. Som katolik visste jag inte att Gud hade ett namn. Detta var början på en fin utbildning som min fru och jag fick när ett gift par, som är Jehovas vittnen, ledde ett bibelstudium med oss. Det gjorde intryck på mig att de varje vecka under besvärliga förhållanden reste tio kilometer till vårt hem. Du måste uppleva en busstur i en av Rangoons bussar för att förstå vad jag menar. I en buss där 40 personer kan åka bekvämt tvingas man att ta över 100 passagerare, som är som packade sillar. Jag kan inte föreställa mig en präst göra samma sak för att lära någon den katolska religionen.
Allteftersom jag gjorde framsteg och inhämtade biblisk kunskap, stod det klart för mig att många av mina katolska trosuppfattningar inte stämde med Guds ord. Det var tydligt att min religion inte behagade Gud. Låt mig få förklara.
Religiösa bilder och beläten
Titta in i en katolsk kyrka, så får du se att religiösa bilder och beläten är mycket framträdande och att man dyrkar dem. Du finner samma sak i katolska hem. Bilder, beläten, medaljer och även ”reliker” av ”helgon” vördas av katolikerna.
Genom vårt bibelstudium lärde vi oss att tillbedjan av beläten inte behagar Gud. Bibeln varnar till exempel för detta i Jesaja 42:8, där det heter: ”Jag HERREN, det är mitt namn; och jag giver icke min ära åt någon annan eller mitt lov åt belätena.” För att visa sin inställning till beläten förklarar Gud i det andra av de tio budorden: ”Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud.” (2 Mos. 20:4, 5) Men i den katolska religionen tänder man ljus framför belätena, och man offrar blommor och pengar åt dem, medan tillbedjarna bugar sig eller böjer knä i bön framför dem. Jag brukade göra likadant.
Katolikerna tror att dyrkan av beläten kan förmå ”helgonen” att vara medlare mellan Gud och den som tillber. Men bibeln visar att detta är fel, för vi läser: ”Ty en enda är Gud, och en enda är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus.” (1 Tim. 2:5) Ingen förutom Jesus Kristus kan för vår räkning medla med Gud. (Jämför Johannes 14:6; Apostlagärningarna 4:12.) Vi blev mycket förvånade, när vi förstod att vi hade ärat skapade personer och ting mer än Skaparen. — Rom. 1:25.
Ett exempel på hur man ber till andra personer än Gud är Confiteor (som betyder ”jag bekänner”), en bön som används under mässan. Den innefattar följande: ”Jag bekänner för den allsmäktige Guden, för den heliga Maria som är evig jungfru, för den helige Mikael, ärkeängeln, för den helige Johannes döparen, för de heliga apostlarna Petrus och Paulus och för alla helgonen att jag har syndat mycket allvarligt i tanke, ord och gärning.” Men enligt bibeln är Gud den ende ”som hör bön”. (Ps. 65:3) Jesus lärde att böner skulle riktas till ”vår Fader i himlarna”. — Matt. 6:9.
Detta fick oss att undra hur det förhöll sig med radbandet, som ju innebär att man upprepar vissa böner gång på gång, särskilt en bön till Maria som kallas ”Ave Maria”. Med tanke på vad vi hade fått lära oss från bibeln, började vi förstå att böner till Maria och till ”helgonen” inte kunde behaga Gud.
Jesus visade dessutom att Gud inte tycker om att man upprepar böner, när han sade: ”Men när ni ber, säg då inte detsamma om och om igen, alldeles som folk av nationerna gör.” (Matt. 6:7) Vad innebär radbandet annat än att man säger samma sak om och om igen? När det gäller att kalla Maria för den ”eviga jungfrun” — visste du att hon födde flera barn efter Jesus? I Matteus 13:55, 56 läser vi: ”Är han inte timmermannens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och hans systrar, är de inte alla hos oss?” Detta var för oss ett riktigt avslöjande.
Själens odödlighet
Som katolik fick jag lära mig att själen är odödlig, att kroppen återvänder till stoft men att själen lämnar kroppen när man dör. Kyrkan lär att beroende på hur man levat på jorden, så går själen antingen till himmelen, till ett brinnande helvete eller till ett pinorum, kallat skärselden, för tillfällig bestraffning.
Men genom att studera bibeln lärde jag mig att människosjälen är hela människan, inte en osynlig del av henne. Tänk på några av de bibliska bevisen för detta:
”Och Josefs söner, som föddes åt honom i Egypten, voro två själar.” (1 Mos. 46:27, Åkeson) ”Ifall nu någon själ såsom offer skulle vilja frambära ett sädesoffer åt Jehova, ...” (3 Mos. 2:1, NW) ”Om någon [själ, NW] ouppsåtligen syndar ...” (3 Mos. 4:2) ”Ingen själ av er skall äta blod.” (3 Mos. 17:12, NW) ”Ja, fruktan började komma över varje själ.” (Apg. 2:43) ”Nu var vi, samtliga själar i båten, två hundra sjuttiosex.” — Apg. 27:37.
Om själen är människan själv, så dör naturligtvis själen när människan dör. Det är därför bibeln gång på gång säger att själar dör eller blir tillintetgjorda. Den förklarar till exempel: ”Densamma själ skall jag förstöra utur hans folk.” (3 Mos. 23:30, Åkeson) Jesus frågade: ”Har man på sabbaten lov ... att rädda eller att tillintetgöra en själ?” (Luk. 6:9) Skriften förklarar uttryckligt vad det gäller de dödas tillstånd: ”Men de döda veta alls intet.” — Pred. 9:5.
På ett år lärde jag mig mer om Gud och bibeln än jag hade gjort under alla de 46 åren som katolik. Vad jag lärde mig var verkligt ”goda nyheter”. Mitt studium av bibeln har fått mig att uppskatta Jesu ord: ”Och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh. 8:32) Min fru, min äldste son och jag symboliserade vårt överlämnande åt Gud genom vattendop år 1977 vid Jehovas vittnens områdessammankomst ”Glada arbetare”. Vad lyckliga vi är över att äntligen ha funnit det sätt att dyrka Gud som behagar honom!