Hur man dresserar djur
FÅGLAR, björnar, sälar, hästar, elefanter och många andra djur som utför konster har i alla tider roat människor i alla åldrar. Det är på något sätt fängslande att se dessa varelser göra sådant som de aldrig skulle göra i det fria. Hur dresserar man sådana djur?
Lägg märke till vad som händer, när de utför ett konststycke. En kakadua cyklar 15 meter på en liten cykel högt uppe på en lina. Nästan omärkligt ger dressören fågeln en liten läckerbit ur handen när numret är klart. Ett sjölejon hoppar över en stång en bit över vattenytan och balanserar samtidigt försiktigt en boll på nostippen. När bedriften är utförd, får djuret en fisk att äta. Ja, metoden att belöna spelar en viktig roll, om man skall lyckas med att dressera djur.
Dressören måste dessutom ha mycket tålamod, och det måste också råda ett gott förhållande mellan honom och djuret. Om man närmare undersöker vad dressörerna gör, får man en liten uppfattning om hur mycket tålamod som krävs.
När man dresserar fåglar till att utföra konststycken, är det mycket vanligt att man använder ”skinnerboxen”, uppkallad efter sin uppfinnare, psykologen B. F. Skinner. Boxen är en kub på en meter. Den har kikhål som bara går i en riktning och som gör det möjligt för dressören att iaktta fågeln. Förutom skålen där man för in mat, är boxen utrustad med en anordning som gör det möjligt för dressören att påverka fågelns miljö där inne. Det går till exempel att få fram lugnande eller irriterande ljud. Ljus kan också tändas och släckas.
En dressör kanske för in en fågel i boxen tillsammans med någon rekvisita, exempelvis en liten kärra. Närhelst fågeln utför något med kärran som dressören är nöjd med, så kastar han in en godbit i matskålen och trycker på en knapp för att få fram ett angenämt ljud inuti boxen. Men om fågeln å andra sidan skulle göra något som dressören inte är nöjd med, då uteblir belöningen. Fågeln får då höra höga irriterande ljud inuti boxen, och ljuset tänds och släcks omväxlande. Till sist anpassar sig fågeln till att göra det som blir belönat.
Tiden har nu kommit för fågeln att utföra konststycket utanför ”skinnerboxen”. Dressyren överförs nu till marken eller till ett bord. Återigen används metoden att belöna. Om fågeln utför den rätta handlingen, får den något gott att äta. Men om den gör fel, uteblir belöningen. Fågeln kommer på så sätt att förbinda ett rätt uppförande med mat från sin dressör.
Man kan tillämpa samma princip när man dresserar sällskapsdjur, till exempel en hund. När djuret gör något som är fel, är det på sin plats med en tillrättavisning. Somliga människor har funnit att det är bra att ge en lätt klapp efter en allvarlig tillrättavisning, därför att då försäkrar man djuret om att det inte är förkastat. Om det gäller en förseelse av allvarligare slag, kan det vara lämpligt att ge hunden några klatschar där bak med en vikt tidning. Det bör å andra sidan förekomma någon form av belöning, när hunden gör det som är rätt. Att man till exempel säger några ord med vänlig röst och klappar djuret litet kan göra att det känner sig väl till mods. Om man är konsekvent, när man ger belöningar och tillrättavisningar, så kommer hunden att anpassa sig till att göra det som ägaren önskar.
Människan har under en lång tid dresserat djur för nytta och nöje. Den kristne lärjungen Jakob skrev för över 1.900 år sedan: ”Ty varje art av vilda djur såväl som av fåglar och krypande djur och djur i havet blir tämjd och har blivit tämjd av människosläktet.” (Jak. 3:7) Den romerske naturforskaren Plinius, som också levde under det första århundradet v.t., omnämner att man tämjde elefanter, lejon, tigrar, örnar, krokodiler, ormar och olika sorters fiskar. Enbart det förhållandet att man har kunnat tämja djur bekräftar det bibliska påståendet att människan blev satt till att råda över djurskapelsen. (1 Mos. 1:28) Man måste behandla djur med vänlighet, om man skall råda över dem på rätt sätt. De kan då göra sitt bästa både för att roa och betjäna människorna.