Blodtransfusion — varför många ändrar åsikt
”MAN INFORMERAR OM BLODTRANSFUSION.” En artikel med den rubriken i Medical World News för 28 november 1977 underrättade tusentals läkare i Förenta staterna om följande:
”Den här månaden får 370.000 läkare och sjukhuschefer en 64-sidig broschyr i fickformat: Jehovas vittnen och frågan om blodet. En million sjuksköterskor får samma broschyr; och även 320.000 advokater och domare — allt detta sköts av frivilliga vittnen som lämnar ut broschyrerna personligen.”
Men dessa yrkeskategorier i Förenta staterna var bara en bråkdel av alla dem som nåddes med denna information. Broschyren spreds också i Canada, England, Finland, Frankrike, Italien, Japan, Sverige, Västtyskland och många andra länder.
Vi är alla intresserade av vår hälsa, vårt samvete och våra grundläggande rättigheter. Men vi kanske undrar: Varför genomfördes den här stora kampanjen? Var den viktig? Hur reagerade läkarna och juristerna? Vad blev resultatet?
Som det framhölls i Medical World News hade specialkampanjen att göra med en ny broschyr (och ett fyrsidigt brev, som i vissa länder skulle införlivas med patientens läkarjournal), som förklarar varför millioner kristna jorden utöver inte går med på blodtransfusion. Stoffet handlade också om viktiga moraliska och etiska synpunkter för patienter och läkare. Det framlades också tankeväckande bevis för att det är medicinskt välgrundat att använda alternativa behandlingsmetoder i stället för blodtransfusion.
Hur reagerade man?
Efter att ha läst dessa upplysningar sade en specialist på invärtes medicin i Berlin: ”Jag tycker att de här förklaringarna är mycket viktiga för varje läkare. För första gången förstår jag er ståndpunkt, som jag nu kan värdesätta och respektera.”
Chefen för en medicinsk klinik i norra Indiana i USA sade till fru Don Hahn: ”Upplysningarna i den är mycket bra.” Han sade faktiskt att han hade bett sina läkarkolleger läsa den. Några veckor senare behövde Fletcher Earles opereras och vände sig till en av de andra läkarna. Hur reagerade denne? ”Det blir inga problem.” Läkaren sade att klinikchefen hade låtit dem allesammans studera broschyren tillsammans. Hur gick operationen utan blod? Mycket bra.
På Curaçao i Västindien sade en av de främsta kirurgerna till T. R. Yeatts: ”Jag har redan ett exemplar av broschyren och har läst igenom den. Ni har rätt. Blod är farligt.” Han sade att också han hade blivit opererad av dr Denton Cooley (från Texas), och därför läste han med intresse de aktuella rapporterna om hundratals fall av öppen hjärtkirurgi som dr Cooley åtagit sig utan att använda blod. Läkaren kände sig föranledd att ge ett frikostigt bidrag till vittnenas verksamhet.
Det är klart att reaktionerna varierade. Många läkare, advokater och domare var helt enkelt artiga och tog emot och lovade att läsa broschyren. Några få reagerade mycket ogynnsamt och sade till exempel att de var hängivna medlemmar av den och den kyrkan och inte ville läsa något som kom från en annan religion. Eller läkaren i Seattle i USA som ilsket yttrade: ”Det är mitt levebröd att ge blodtransfusioner, så jag tänker inte läsa det där!”
Men detta hörde till undantagen. Många insåg omedelbart stoffets värde. När en lärare i pediatrik vid University of New Mexico fick se broschyrens titel slog han ihop händerna och sade:
”Jag uppskattar verkligen det här. Vi har försökt lära våra läkare att inta en liberalare ståndpunkt gentemot Jehovas vittnen. Men uppriktigt sagt var vi inte säkra på vilken ståndpunkt vi själva hade. Vi har behövt just något sådant här.”
En del läkare tyckte så mycket om Jehovas vittnen och frågan om blodet att de talade entusiastiskt om den med sina kolleger. En läkare i Los Angeles i Kalifornien fick en broschyr, och två veckor senare kontaktade man en av hans kolleger. När den andre läkaren fick se broschyren, sade han: ”Jag var orolig att ni hade glömt bort mig. Jag har väntat på min broschyr, eftersom jag har hört så mycket om den! Jag tänker läsa den genast och förvara den i mitt bibliotek för framtida bruk.”
Bekantgjord och välkomnad
Många läkartidningar riktade uppmärksamhet på informationskampanjen. Patient Care (15 december 1977) hade till exempel en artikel om användning av blod men tillfogade en särskild ruta med rubriken ”När religiösa principer förbjuder blodtransfusion”. Man framhöll först att Jehovas vittnen av religiösa skäl vägrar att ta emot blod och erbjuder sig att underteckna ett dokument som befriar medicinalpersonalen och sjukhuset från ansvar, och sedan uppmanade man läsarna att skaffa ett exemplar av den nya broschyren från utgivarna. I The Journal of the Medical Society of New Jersey för januari 1978 införde man ord för ord det fyrsidiga brev som varje vittne skall skriva under och låta sin läkare införliva med hans journal.
När en läkare i San Antonio i Texas hörde Patsy Cross nämna blod, sade han: ”Jag är chef för blodbanken här. Vad är det du har där?” När hon började förklara att hon var ett av Jehovas vittnen blev han glad och avbröt: ”Jag undrade just när ni skulle komma! Jag läste i Texas Medicine att ni skulle komma med en del informationsmaterial. Jag har väntat på att få det. Jag har redan sett och läst en del av den här boken, och jag skulle verkligen vilja ha en själv. Jag är mycket intresserad av frågans historiska aspekter. Jag hoppas att alla får en sådan här.”
Det var många läkare, advokater, föreståndare för medicinska bibliotek och andra som skrev till Sällskapet Vakttornet för att få exemplar av broschyren. En docent i filosofi skrev till exempel från Pittsburgh i Pennsylvania:
”Jag undervisar i medicinsk etik och är mycket intresserad av att lägga fram för klassen vilka problem Jehovas vittnen har i samband med att de vägrar att ta emot blodtransfusion. Jag skulle sätta värde på att få ett exemplar av er broschyr.”
Andra skrev uppskattande brev sedan de läst broschyren. Doktor L. H. Cohn vid kirurgiska avdelningen vid Harvarduniversitetets medicinska fakultet skrev:
”Jag fick nyligen mottaga medicinska upplysningar om Jehovas vittnens förhållande till frågan om blodtransfusioner. Jag uppskattar verkligen att jag fått de här upplysningarna, och de kommer att vara till hjälp i samband med öppen hjärtkirurgi. Vi har utfört ett antal öppna hjärtoperationer utan att använda blod på många patienter, inte bara Jehovas vittnen, men vi har också opererat några av era anhängare. Tack ännu en gång.”
Doktor Richard Roelofs, som är docent i bioetik vid Montefiore sjukhus och läkarcentral, skrev till oss:
”Jag läste er senaste publikation med stort intresse. ... De frågor och argument som behandlas i den här publikationen är inte bara av intresse för läkare, utan också för sjukhuschefer, advokater och filosofer som ägnar sig åt att studera medicinsk etik. Jag skulle ha användning för 25 exemplar till.”
Många andra sjukhus och läkare kontaktade Jehovas vittnens församling på orten och uttryckte sin uppskattning och försäkrade att de var villiga att samarbeta. Detta hände också med läkare som vittnena inte personligen kunde komma i kontakt med, så att de i stället måste lämna broschyren till receptionisten eller sköterskan.
Somliga berättade om vilken framgång de haft med att behandla Jehovas vittnen. En obstetriker och gynekolog i Delaware berättade:
”Ett havande vittne fördes till akutavdelningen på det sjukhus jag arbetade på. Hon hade blödningar, som tycktes bero på den komplikation som kallas placenta prævia. Personalen hade redan gjort korstest som förberedelse för blodtransfusion, men jag respekterade hennes övertygelse och behandlade henne för vätskechock. När undersökningen visade att vi genast måste göra kejsarsnitt på henne, gjorde jag det. Hennes blodvärde sjönk till den kritiska gränsen 3 gram, och sjukhusledningen ringde till en domare och fick per telefon domstolsbeslut om att de skulle ge blod. Men jag vägrade på grund av hennes religiösa övertygelse, och man hotade mig då med att jag kunde bli arresterad för lagtrots. Med dextran och järnsprutor förbättrades hennes tillstånd; hemoglobinhalten steg. Modern och hennes friska barn lämnade sjukhuset vid god hälsa.”
En läkare vid medicinska fakulteten vid University of California satte värde på broschyren och berättade:
”Förra året utförde en av världens mest berömda kirurgiprofessorer [här] den oerhört svåra Whippleoperationen, på grund av cancer i Vaters ampull, utan att ge blodtransfusion, eftersom patienten insisterade på detta. Det gläder mig att kunna berätta att patienten tillfrisknade mycket snabbt.”
Det är en ”oerhört svår” operation, därför att den kräver ett omfattande ingrepp i buken och rekonstruktion av inre organ. Men den här läkaren skrev att den lyckade operationen bekräftade åsikten ”att vittnena kan opereras framgångsrikt utan blodtransfusion ’genom att operationen utförs lugnt, ytterst noggrant och med en viss skicklighet och genom att kirurgen hela tiden samarbetar intimt med narkosläkaren’”.
Man ville hjälpa till
Många av de aktuella yrkesgrupperna uppskattade kampanjen så mycket att de ville hjälpa Jehovas vittnen att genomföra den grundligt.
Ett sjukhus i Newfoundland kontaktade vårt avdelningskontor där och begärde att få ”300 broschyrer för att sprida till sköterskorna på sjukhuset”. En läkare vid Memorial University där ville ha 65 exemplar till alla som studerade medicin. Från Auburn i delstaten New York berättas det om en sjuksköterskeelev, som nästan hade fullbordat sin utbildning. Hon var så entusiastisk över upplysningarna och ville så gärna dela med sig av dem åt andra att ”hon tog med sig broschyren till skolan och duplicerade den i sin helhet. Till nytta för de andra sköterskeeleverna satte hon upp ett exemplar av den på anslagstavlan.”
När en representant för universitetssjukhuset i San Diego i Kalifornien tillfrågades hur många broschyrer han ville ha, svarade han 300, ”så att alla avdelningscheferna och andra som behöver upplysningarna kan få del av dem”. Det vittne som besökte sjukhuset hade bara med sig 50 exemplar just då och måste komma tillbaka senare med ytterligare 250. En sjukhuschef i Ann Arbor i Michigan bad att få 66 exemplar av broschyren och brevet. Sedan sände han ett meddelande till alla de andra cheferna och beredde dem på att de skulle få besök av vittnena. Det vittne som gjorde besöken berättar: ”Jag blev varmt och hjärtligt välkomnad. De tog omkring 30 till 40 exemplar vardera. De talade också om för mig att de skulle tillkännage den här saken vid sina reguljära möten.”
Ett stort sjukhus i Los Angeles ville ha 800 broschyrer för att dela ut tillsammans med avlöningscheckerna till personalen. En sjukhuschef vid Harbor General Hospital påminde sig ett vittne med en dödsbringande sjukdom som varit intagen där på sjukhuset. Under var och en av fyra operationer ”hade hon lugnt hållit fast vid sin ståndpunkt beträffande blodet och förklarat sina på bibeln grundade skäl för den”. Han beundrade hennes mod och positiva inställning så mycket att han gick till hennes begravning när hon slutligen dog. Vittnet var den enda patient, vars begravning han hade bevistat. Han ville ha 50 exemplar av broschyren för avdelningsföreståndarna och deras biträden.
Även sjuksköterskor fick hjälp att tillägna sig upplysningarna. En sjukhuschef i Missouri lyssnade inte bara några minuter på vittnet som besökte honom, utan han använde en och en halv timme till att ställa frågor. Han uttryckte sin uppskattning för ”denna så välbehövliga förståelse och insikt i ämnet” och såg till att varje sköterska skulle få en broschyr. Sedan ordnade han med att tre vittnen ”skulle hålla ett halvtimmeslångt tal till alla sköterskorna i de tre olika skiften. Sjukhuset betalade till och med sköterskorna för den tiden.”
Hjälp av ett annat slag kom från en funktionär för ett sjuksköterskeförbund i Arizona. Hon var ”mycket imponerad” av stoffet och tillhandahöll 555 adresslappar, så att alla sköterskorna kunde få ett exemplar på posten.
Påverkades läkarnas inställning?
De här informationerna om Jehovas vittnen och blodet spreds i första hand i upplysningssyfte. Men det var många läkare som bildade sig en ny uppfattning.
Fru Beverly Perrin lämnade en broschyr till sin barnläkare. En månad senare hade hon med sig sin femåriga flicka Joy för en undersökning. Läkaren sade: ”Jag kunde inte undgå att tycka att vem som än hade skrivit den där broschyren, så borde han vara Förenta staternas ambassadör. De lade fram saken så behagligt och taktfullt. Ett så känsligt ämne; men när man hade läst den blev man lätt övertygad.”
Fru Robert Cartwright behövde genomgå en större operation. Hon sökte upp en kirurg i Philadelphia i Pennsylvania, men han sade med eftertryck att han inte tänkte operera något av Jehovas vittnen. Men han gick med på att försöka hitta en annan kirurg, och han tog emot broschyren om blodet. Några veckor senare sökte herr och fru Cartwright upp honom på nytt. Han hade inte skaffat någon annan kirurg, utan sade att han ville operera själv. Varför det? Han förklarade att han hade ”läst broschyren och förstått vad den ville framhålla. Han skulle lita på sin yrkesskicklighet som kirurg för att operera utan blod.” Operationen gick bra, och Janice Cartwright tillfrisknade snabbt.
Frågan om blodet kom också upp i Arizona när det gällde en för tidigt född flicka som vägde 1,8 kilo och hade besvär med levern. Hennes föräldrar, José och Carmen Sandoval, förklarade sin tro för läkaren. Han sade att han inte kunde acceptera deras åsikter och hotade med att vända sig till domstol för att ta ifrån dem vårdnaden om barnet. Men han gick med på att vänta litet och först läsa broschyren. Den gjorde starkt intryck på honom, och han ändrade inställning. Tack vare god vård blev spädbarnet bättre och är nu ”sprudlande av hälsa”. Vad sade läkaren? Han meddelade herr och fru Sandoval att om blodfrågan kom upp på nytt, skulle han mer än gärna ta hand om flickan.
En patient som behövde få livmodern bortopererad förklarade för en gynekolog i Pittstown i New Jersey att hon inte kunde ta emot blod. Han blev inte glad över detta och svarade: ”Ja, då blir det ytterligare en risk.” Men han gick ändå med på att operera och att läsa broschyren. Vittnet berättar:
”När läkaren gick in i operationssalen och såg några blodflaskor stå där sade han med hög röst: ’Vad har de där flaskorna här att göra. Fru — är ett Jehovas vittne, och hon har rätt att vägra att ta emot blod. Till och med att flaskorna står här inne är emot den rätten. Jag har inte bett om något blod, och jag vill inte ha det här inne.’”
Hon tillfrisknade och återvände hem. Två veckor senare måste hon söka en specialist för att operera bort sin dotters tonsiller. När han fick reda på hennes inställning till blod, blev han mycket upprörd och sade: ”Jag tänker inte operera med händerna bundna!” Hon berättade då om gynekologen och sin operation utan blodtransfusion. Då ändrade han ton. Längre fram opererade den här specialisten bort flickans tonsiller. När modern senare besökte gynekologen på nytt för en kontroll, frågade han: ”Hur gick det med er dotters operation?” Hur kunde han känna till den? Han svarade:
”När ni berättade för läkaren i telefon att jag opererade bort livmodern utan att ge blod, blev han alldeles ifrån sig. Han kom hit till mig mycket upprörd. Men jag lugnade ner honom. Jag gav honom er broschyr och sade åt honom att han inte hade någon rätt att tvinga på er sina moralnormer.”
Ja, den förste läkaren blev övertygad, och han hjälpte till med att övertyga sin kollega.
Några månader före kampanjen hade fru Hilda Meeks förklarat sin inställning för sin läkare i Geneva i Ohio. Eftersom han ansåg att hans samvete skulle tvinga honom att handla tvärtemot hennes önskan, uppmanade han henne att söka reda på en annan läkare. När broschyren kom ut tog hon med sig ett exemplar till honom. Fru Meeks förklarade:
”Nästa morgon ringde läkarens sköterska och sade: ’Läkaren har bett att ni skall komma hit och hämta den där lilla broschyren. Han är grundligt övertygad om att han kan samarbeta med er i den här saken.’”
En vecka efter det att 100 broschyrer hade delats ut till medicine studerande och deras lärare i Göteborg blev två vittnen inbjudna till en diskussion. Några av studenterna var mycket kritiska, särskilt när det gällde föräldrarnas rätt att fatta beslut för sina minderåriga barn. Då reste sig en av lärarna, som var kirurg, och sade att hela frågan var mycket överdriven och att en grupp kirurger och chefsläkare hade blivit eniga om att det sällan var nödvändigt att ge blodtransfusion, inte ens i sådana fall där man tvingat på någon blod. ”Tiden talar för Jehovas vittnen”, tillfogade han.
Större intresse för andliga ting
Ett antal läkare och advokater visade större intresse för andliga ting sedan de läst detta på bibeln grundade stoff.
Sedan broschyren om blodet delats ut i Italien har ett av Jehovas vittnen regelbundet haft bibliska samtal med en neurokirurg, som sade: ”När jag har hållit på med människokroppar en hel dag, känner jag ett starkt behov av att intressera mig för andliga ting.” Från Avellino i Italien skriver ett vittne: ”Jag har satt i gång ett regelbundet bibelstudium med en läkare [som läst broschyren]. Han är mycket hängiven Gud och har sagt: ’Jag skulle vilja vara precis som du, helt överlämnad åt Gud och åt hans verk.’”
Lorraine Sanchez gav broschyren till en advokat i Las Vegas i Nevada. Han hade redan läst den och sade:
”När man läst till advokat och klarat examen, så vet man ändå inte allt som finns att veta om lagen. Jag tror inte heller att läkarna vet allt som finns att veta om blodet. Varje människas blod är unikt. Nu börjar jag förstå hur Gud ser på blodet.”
Sedan talade han om världssituationen, och det ledde till ett samtal om vad bibeln säger om att vi lever i de ”yttersta dagarna”. Vittnet lämnade honom boken Sanningen som leder till evigt liv. När vittnet på advokatens inbjudan kom tillbaka, sade denne:
”Jag har inget att invända mot något som jag läst i den där lilla boken. Jag fann en del som skilde sig mycket från de religiösa trosuppfattningar som jag blivit uppfostrad med. Jag har talat om för min hustru att jag vill bli ett Jehovas vittne. Jag har använt nästan en livstid till att studera alla de här böckerna [hans juridikböcker], och jag har kommit fram till att det inte är för sent. Jag tänker börja studera bibeln.”
Besökaren förklarade hur Jehovas vittnen erbjuder sig att studera bibeln med dem som är intresserade. Han sade att hans hustru också var intresserad och inbjöd vittnet att komma hem till honom för att studera med dem båda två.
Advokater och domare
Många andra jurister reagerade gynnsamt på kampanjen och upplysningarna i broschyren om blodet.
Gregory King är administratör vid delstaten New Yorks högsta domstol. Eftersom han är ett vittne, gav han en broschyr till en av rättens ledamöter, som då ställde många frågor till honom om blodet. Till slut uttryckte domaren sin förvåning och sade att han aldrig hade vetat att vittnena gärna tog emot ersättningsmedel utan blod och att han hade haft för sig att de kämpade för någon slags ”rätt att dö”. Domaren framhöll att ärendets framläggande inför rätta vanligen är ensidigt. Eftersom han tyckte att andra domare borde få höra vittnenas version av saken, tillät han att den interna postgången skulle användas för att nå alla domarna.
Det var på samma sätt i Pasadena i Kalifornien. När en domare hade hört vad broschyren handlade om, sade han: ”Jag har alltid undrat varför Jehovas vittnen inte tar emot blodtransfusion. Nu tror jag att jag kan få reda på det.” Vittnet hade bara bett om några minuters samtal, men domaren talade med honom i mer än en timme och ordnade med att alla de andra domarna som sorterade under honom skulle få del av den.
Gladys Clemmons lämnade en broschyr till en advokat i en rik förort till Washington och fick sedan ett brev, där det hette:
”Jag har med verkligt intresse läst broschyren ni lämnade mig, som förklarar varför Jehovas vittnen inte vill ta emot blodtransfusion. Den var mycket intressant, och jag tycker att förklaringen var övertygande.”
En annan advokat i USA skrev:
”Jag har med stor entusiasm läst broschyren ni gav mig i fredags, den 7 oktober 1977. De medicinska och juridiska frågor som väcks och besvaras i den har övertygat mig om att Jehovas vittnen bör få varje möjlighet att ha sista ordet när det gäller om man skall ge en av deras medlemmar blodtransfusion eller inte. Jag anser att detta är ett grundläggande privilegium som garanteras av konstitutionen.”
En domare vid ungdomsdomstolen i Orlando i Florida sade: ”Jag tror mycket starkt på religionsfriheten. Jag tror att den här broschyren skall bli till stor hjälp för mig, så att jag kan förstå hur ni ser på blodtransfusion.” En annan sådan domare i Orlando sade: ”Jag är mycket glad att ni kom för att ge mig den här broschyren, för jag har ofta undrat varför Jehovas vittnen inte tar emot blod. Jag bad faktiskt min pastor visa mig det från bibeln, men han sade att han inte visste var det stod någonstans.”
En domare i Kalifornien sade till Ralph Hainsworth:
”Jag har aldrig förstått varför Jehovas vittnen vägrar att ta emot blod. När jag läst broschyren och slagit upp skriftställena insåg jag att det helt enkelt är av religiösa skäl.” Skulle han utfärda ett domstolsbeslut för att tvinga på någon blod? ”Absolut inte. Den frågan har ingenting att göra i en domstol. Det är en religiös fråga, och domstolarna bör inte ingripa.” Hur blir det om det gäller en minderårig? ”Då blir det svårt, men när man läst broschyren inser man att föräldrarna har ansvaret för sina barn, både kroppsligen och andligen. Jag lägger broschyren i mitt arkiv. Det som gjorde störst intryck på mig var att frågan om blodet i första hand är en religiös fråga, och inte en medicinsk.”
Ett utmärkt hjälpmedel vid undervisning
På många platser kommer man att använda dessa upplysningar om blodet när man undervisar studenter som läser medicin och juridik.
Camillo Iacoboni lämnade två broschyrer till den läkare som bar ansvaret för sjuksköterskorna vid Towson State University i Maryland. När Iacoboni kom tillbaka nästa vecka, talade man om att lärarstaben hade gått igenom stoffet och nu ville ha 175 exemplar, ett till varje sjuksköterskeelev och fakultetsledamot. Läkaren sade: ”Broschyrerna skall användas som kompletteringsmaterial för varje elev i den kurs som handlar om hur religiösa trosuppfattningar påverkar behandlingen.”
Hur är det med blivande läkare och jurister? Vid universitetet i Lubbock i Texas ville studierektorn vid medicinska fakulteten ha en broschyr att undersöka. När L. St. Clair återvände hade denne läkare talat med fakultetens föreståndare om den, och de hade kommit fram till att varje årskull av medicine studerande skulle studera broschyren. De beställde 185 exemplar till att börja med och skrev upp namn och adress på ett vittne på orten, som skulle tjäna som konsult för att förklara den bibliska ståndpunkten för de blivande läkarna. St. Clair kontaktade också föreståndaren för den juridiska fakulteten, som sade: ”Om ni tillhandahåller de här broschyrerna, skall vi införliva dem med studiekursen. Vi behöver 465 broschyrer.”
Det vittne som samordnade kampanjen med broschyren i San Antonio i Texas sade: ”Under mina 60 år med Jehovas vittnen var den här kampanjen det bästa exemplet på nit och samarbete, när det gäller att genomföra ett större projekt.”
Hur förhöll det sig med de många läkare och jurister som fick del av dessa upplysningar om blodet? En läkare i New York skrev:
”Vi läkare inser vilket viktigt arbete Jehovas vittnen utför när det gäller att sprida sina uppfattningar. De har haft ett djupgående inflytande på läkarnas tankar.”
Ja, den här världsomfattande informationskampanjen har varit mycket givande på många sätt.