Vad bibeln säger

”En Jehova” — i vilken bemärkelse?

TILL israeliterna på väg in i det utlovade landet sade Mose: ”Hör, o Israel: Jehova, vår Gud, är en Jehova.” (5 Mos. 6:4, NW; jämför Åkeson: ”Jehová är en”; 1917: ”HERREN är en.”) Vad menade Mose med detta?

Innan vi besvarar frågan, kan det vara bra att närmare undersöka den uppfattning vissa människor har, som påstår att Mose ord innebär att Gud är en ”treenighet”, bestående av tre jämlika och lika eviga personer förenade till en Gud.

De söker hämta bevis för detta från det ord som återges med ”Gud” (elohim) och som är pluralis i hebreiskan. Pluralformen förmodas antyda att Gud är mer än en enda person. Ytterligare stöd för denna uppfattning söker man hämta från det hebreiska ord som återges med ”en” (echad). Bibelns skribenter använder då och då detta ord (”en” eller ”ett”) om en enhet bestående av mer än en person, såsom i det fall då en äkta man och hans hustru beskrivs som ”ett kött”. (1 Mos. 2:24) Med detta som utgångspunkt har man hävdat att uttrycket ”en Jehova” betyder en ”sammansatt enhet” av tre personer i en.

Låt oss nu skärskåda påståendet som grundar sig på det plurala ordet för Gud i hebreiskan, nämligen elohim. På inga villkor behöver detta innebära att Gud är mer än en enda person. Ett pluralt ord i hebreiskan används ofta för att beteckna en enda sak eller person. Aaron Ember uppger följande i tidskriften The American Journal of Semitic Languages and Literatures (årgång XXI, juli 1905): ”Flera fenomen i universum betecknades på hebreiska med plurala uttryck, därför att de ingav det hebreiska sinnet tanken på storhet, majestät, upphöjdhet och helighet.” Ember belyser också saken genom att framhålla att ”perserkungen ... på ett antal ställen i GT [Gamla testamentet] betecknas med pluralen melakhim, ’kungar’, dvs. den store kungen, och perserväldet med pluralen mamlakhoth, ’riken’, dvs. det stora riket”. Om det hebreiska ordet för Gud har samme författare detta att säga:

”Man har kommit fram med olika teorier för att förklara bruket av pluralformen elohim som benämning på Israels Gud. Den minst sannolika är den uppfattning som gammalteologerna hade, alltifrån Peter Lombard (1100-talet), att vi i pluralformen har en hänsyftning på treenigheten. ... Att språket i GT [Gamla testamentet] helt har övergett tanken på pluralis i elohim (då ordet används om Israels Gud) framgår i synnerhet av det förhållandet att det nästan undantagslöst konstrueras med ett predikatsverb i singularis och som bestämning har adjektivattribut i singularis. ... elohim måste i stället förklaras vara en intensiv plural, som uttrycker storhet och majestät och motsvaras av [uttrycket] den store Guden. Det har sin plats bland pluralerna adonim [”herre”, ”husbonde”] och baalim [”ägare”, ”herre”] som används med avseende på människovarelser.”

Det finns således ingen grundval för att med utgångspunkt från det plurala hebreiska ordet elohim förfäkta att Gud är mer än en enda person.

Hur förhåller det sig då med påståendet att det hebreiska ordet för ”en” i 5 Moseboken 6:4 antyder att Gud är en kombination eller förening av mer än en enda person? Också detta saknar fast grund, eftersom ”en” i bibeln ofta betyder en med uteslutande av andra. Till exempel: ”Där var en som var ensam och hade ingen jämte sig”; ”bättre att vara två än en”; ”en enda är hon, min duva, min fromma, hon, sin moders endaste”. — Pred. 4:8, 9, Åkeson; 1878; Höga V. 6:8.

Vi kan nu återvända till den fråga som ställdes i början av den här artikeln: Vad innebär påståendet: ”Jehova, vår Gud, är en Jehova”?

Av sammanhanget framgår det att Mose just hade slutat att för ”hela Israel” upprepa de tio budorden. (5 Mos. 5:1—22) Det första av dessa bud krävde detta av Israel: ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig.” (5 Mos. 5:7) När Mose förklarade att Israels Gud var ”en Jehova”, vände han sig tydligen mot två drag som kännetecknade den falska gudsdyrkan bland hednanationerna. Hur så?

För det första var dessa nationer polyteister, månggudadyrkare. I motsats härtill hade Israel bara en enda Gud, Jehova. Aposteln Paulus uttryckte detta mycket väl, när han sade: ”Även om det finns de som kallas ’gudar’, det må vara i himmelen eller på jorden, alldeles som det finns många ’gudar’ och många ’herrar’, så finns det i alla fall för oss bara en Gud, Fadern.” — 1 Kor. 8:5, 6.

För det andra var det så att också i de fall, då hedningarna dyrkade en enda speciell gud, var den guden ofta splittrad och visade upp ett stort antal olika sidor, som var och en var säregen för en viss ort. Baal var till exempel en enda gud. Men av bibeln framgår det att man på olika orter hade olika Baaler, t. ex. Baal-Peor i Moab, Baal-Berit i Sikem och Baal-Sebub i Ekron. (4 Mos. 25:3, 5; Dom. 8:33; 2 Kon. 1:2—6) Vad detta ledde till, med avseende på den dyrkade gudens enhet, framhöll orientalisten E. F. C. Rosenmüller tidigt på 1800-talet. Hedningarna, skrev han, dyrkade ”inte bara många gudar, utan till följd av en dåraktig religiös sedvänja dyrkades också en och samma gud som om den — genom olika namn — var mångfaldigad till många andra, avsevärt olika gudar”.a När folk på olika orter dyrkade flerfaldiga ”Baaler”, var och en med sina särdrag, var det som om Baal skulle vara många gudar. I ett mera sentida uppslagsverk finner vi följande belysande bild:

”De många ’lokala’ föreställningarna om Baalsdyrkan kan jämföras med de olika formerna för den romersk-katolska Mariadyrkan. Liksom man kan tala om Notre Dame (Vår fru) i Paris eller i Lourdes eller i Norden, kan man också tala om Herren [Baal] i Sapān eller i Sidon eller i Ugarit, fastän man bara har variationer av en enda gestalt i tankarna.” — Theological Dictionary of the Old Testament, band II (1975), sid. 186.

I motsats till sådana vidskepelser förklarade Mose att Israels Gud var ”en Jehova”. Detta innebar att Jehova var den ende Guden och skulle dyrkas som en enda Gud, inte en som var splittrad och visade upp olika slags sidor, lokala Jehova-företeelser, som det hade skett med ”Baalerna”. — Dom. 2:11; 3:7; 8:33.

Enligt bibeln närmar sig den dag med hast, då hela mänskligheten skall erkänna den enhet Jehova utgör, att han är ett odelat helt. Med avseende på detta tillkännagav Gud genom profeten Sakarja: ”HERREN [Jehova] skall då vara konung över hela jorden; ja, på den tiden skall HERREN [Jehova] vara en och hans namn ett.” (Sak. 14:9) Detta innebär att hela den mänskliga familjen skall erkänna Jehovas suveränitet. Han skall vara den ende Guden som man dyrkar. Och människorna skall ägna Jehova helig tjänst, inte som någon som är splittrad och visar upp flera olika sidor som varierar från ort till ort, utan som en enda person med en enhetlig form för tillbedjan i hela världen. (Se Efesierna 4:4—6.) På den tiden skall man enhälligt, över hela jorden, vara överens om att ”Jehova, vår Gud, är en Jehova”.

[Fotnoter]