Varför är detta en ”otrygg generation”?

”EFTERSOM det råder en gnagande ovisshet bland människor, vill de gärna tro på något slags kontrollerande kraft, som de hoppas skall sörja för dem.”

Då londontidningen Sunday Telegraph i april 1978 återgav dessa ord från en student vid Oxforduniversitetet, avslöjade tidningen en oväntad ökning, när det gällde religionsutövning bland studenterna. Denna trend, som är så fjärran från det extremt politiska engagemang som många visat tidigare år, återspeglar det som tidningen kallar ”osäkerheten i en otrygg generation”.

I en tid då det råder välstånd utan motstycke är detta någonting paradoxalt. Det är ungefär som ett korthus som ser fint ut men är klent byggt och dömt att falla sönder. Människor känner denna otrygghet. Vad är det som får denna nuvarande generation att känna sig så ”otrygg”? Är det möjligt att fastställa upphovet till denna ”gnagande ovisshet” — och att övervinna den?

Värdet av utbildning

Alltsedan andra världskrigets slut har möjligheterna att utbilda sig ökat kraftigt i de flesta i-länder. Ändå kan man inte säga att utbildning i sig själv garanterar trygghet. Vad kommer utbildningen slutligen att leda till? Det är den viktiga frågan. Tyvärr är denna utbildningsväg för så många i dag en återvändsgränd utan arbete och med enbart dystra framtidsutsikter — med ett ord: otrygghet.

För närvarande finns det i Storbritannien en och en halv million arbetslösa, och siffran tycks fortsätta att stiga. Det finns redan nu fler ungdomar, som inte har något arbete, än någonsin efter kriget. En sextonårig yngling blev så deprimerad över att han inte kunde få en anställning, trots stora ansträngningar, att han hängde sig. En medlem av den lokala skolstyrelsen, under vilken han lydde, gav följande kommentar: ”Detta var ett extremt fall, men det illustrerar den oro som många ungdomar känner.” Att komma direkt från skolan till de arbetslösas led är något som många ungdomar är verkligt rädda för, och denna rädsla är direkt förbunden med att de känner sig otrygga.

Hongkong är också ett framåtgående samhälle, där förhållandena utsätter unga människor för stora påfrestningar. För de flesta syftar utbildningen till att garantera ett välavlönat arbete som kan ge trygghet. Om man misslyckas innebär det oundvikligen katastrof. Detta leder inte bara till missräkning, utan också till depressioner och tragedier.

En grupp som kallar sig Hongkongsamariterna sägs ha mottagit 1.225 telefonsamtal från deprimerade studenter inom en sexdagarsperiod under augusti 1977. Hong Kong Standard för 13 augusti 1977 sammanfattade situationen så här: ”Vårt utbildningsväsende, liksom också den strävan efter pengar och materiella ting som vårt samhälle underblåser och som också gör oss blinda för att rätt uppskatta grundläggande mänskliga värderingar, är det som mest bidrar till att unga människor drivs att begå självmord.” Pressen på människor att komma upp sig kan knappast minska, med tanke på att det blir fler studenter och färre arbetstillfällen.

Modern teknologi

Men den moderna teknologin då? Kommer inte den att öppna nya fält för strävanden och arbetsutsikter? Många har gärna trott detta under de senaste decennierna, men inte nu längre. I stället låter myndigheterna nu varningen ljuda för en dramatisk ökning av antalet arbetslösa under de år som ligger strax framför oss. En grupp ekonomer i Cambridge i England gick nyligen så långt som att förutsäga att det sannolikt skulle bli fem millioner arbetslösa i Storbritannien inom en tioårsperiod. Varför dessa dystra framtidsutsikter?

Snabba framsteg på mikroelektronikområdet har drivit upp automationen till en tidigare aldrig anad omfattning. Datatekniken hälsades från början som ett medel att bryta enformigt rutinarbete, men nu inser man att den också effektivt kan ersätta intellektuella arbeten. Som ett exempel kan det ta 25 gånger längre tid för en ritare att utföra ett arbete än för en dator, som är programmerad för att göra ritningar. När effektivitet och vinstintressen får styra, är det inte svårt att gissa sig till vad som händer med den mänskliga faktorn.

Det har lagts fram många förslag — förtidspensionering, kortare arbetsvecka, flera och längre semestrar varje år, liksom också den oundvikliga höjningen av åldern för att få sluta skolan. Ändå kan inte något av alla dessa förslag lösa problemet, och därför kvarstår den grundläggande osäkerheten på arbetsmarknaden.

Under normala förhållanden är det riktigt att säga det som bibeln framhåller, nämligen att ”om någon inte vill arbeta, så må han inte heller äta”, men vad skall man då säga om en människa som vill arbeta men som förvägras denna möjlighet? (2 Tess. 3:10) Tråkigt nog är det många som hamnar i denna kategori, och i länder där det inte finns någon socialhjälp blir dessa helt enkelt tvingade att nödtorftigt hanka sig fram under ständigt otrygga förhållanden.

Brottslighet

”Arbete fjärmar oss från tre stora onda ting — leda, last och fattigdom.” Detta menade den franske filosofen och författaren Voltaire på 1700-talet. Om dugliga, utbildade män och kvinnor inte har möjlighet att göra ett hederligt dagsverke, är det knappast att undra över att många i dag i stället hänger sig åt att leva brottsligt. Följderna av denna besvikelse kan ses i Storbritannien, där omkring 38 procent av alla brott begås av arbetslösa.

Något som har varit ändå mera oroande är den stora ökningen när det gäller terrorism världen utöver. En rotlös och likgiltig yngre generation har underblåst bråk i Italien (20 procent av Italiens högskolestuderande utbildar sig för befattningar som helt enkelt inte existerar), vilket återspeglar många europeiska länders olyckliga tillstånd. Men att man försöker ändra ”systemet” med våld och hot kan endast frambringa ytterligare otrygghet.

Många myndigheter skapar större och starkare polisstyrkor och tillgriper hårdare lagstiftning för att stävja brottsfloden. Säkerligen kan sådana återhållande åtgärder göra mycket för att hålla brottsligheten tillbaka, men ärliga människor i samhället får oundvikligen betala dyrt för sin säkerhet. Det är inte bara det att lagens börda måste betalas i skatt, utan det är också så att restriktioner begränsar hela samhällets frihet till en viss grad. Det finns ingen ersättning för hederlighet och redbarhet, när det gäller att återställa den önskade tryggheten.

Internationella spänningar

Kommer man att förlora kontrollen över de internationella problemen? Dessa farhågor påverkar också dem som tillhör den yngre generationen, när de försöker planera sitt liv. De vet att deras egna föräldrar och farföräldrar har levat under otrygga förhållanden, som krigen förorsakat. Ändå kan de se att de ledande i världen fortfarande inte önskar komma överens med varandra, och internationella bedrägerier och intriger fortsätter att äventyra freden.

Kapprustningen fortsätter oförminskat, och studenterna är väl medvetna om att en fjärdedel av alla vetenskapsmän tillbringar sin tid med att utveckla anfallsvapen. Något som man känner mindre till är att den genomsnittlige arbetaren varje år får avstå en summa, som motsvarar två veckolöner, till att betala för kapprustningen. De som tillhör den nuvarande generationen må säga att de önskar ”älska i stället för kriga”, men de inser att de inte är herrar över sin egen framtid, när det gäller den viktiga internationella säkerheten.

Pensionsproblem

För dem som har kommit till slutet på människans korta livstid finns det ingen lindring, när det gäller otrygghetskänslor. Hur många äldre medborgare blir inte oroliga, när de ser sina besparingar under åren ätas upp av ihållande inflation? Driftighet och sparsamhet tycks inte längre vara dygder värda att prisas. Som en annonsör kortfattat framhöll, då han uppmuntrade läsarna att skuldsätta sig och ta lån: ”Som priserna stiger i dessa dagar lönar det sig inte att spara för sådant som man vill ha.”

Denna livsfilosofi kanske passar bra in på den yngre generationen, men vad skall man säga om dem vars pension är begränsad och som strävar efter att klara sig på sina besparingar? Till och med i länder, där man lättare kan få social hjälp, skördar hopplösheten bland de äldre fortfarande många offer. I Förenta staterna är var fjärde som begår självmord över 65 år gammal.

Finns det någon trygghet för dem som lever i denna generation med alla dess problem och all ovisshet? Vad kan vara säkert och tryggt? Vi inbjuder dig att begrunda bevisen, när du själv ställer dig frågan: