De kommer inte att glömma sin resa till Orienten!
”OFÖRGLÖMLIGA dagar!” Det var på detta sätt ett gift par uttryckte sig när de talade om sin resa till Orienten. De som reste med de olika gruppresor som anordnats från olika delar av jordklotet gav också uttryck åt liknande känslor.
Vad var syftet med dessa resor, som gjorde att man gav uttryck åt sådan uppskattning? Det var att vara med vid en serie internationella konvent ”Segerrik tro” som Jehovas vittnen höll i en del orientaliska länder under sensommaren år 1978.
En försmak av vad som skulle komma
Innan man begav sig i väg på den långa resan till Orienten, fick man en försmak av de goda ting som skulle komma genom det som man upplevde på Hawaii. Besökarna blev välkomnade med den värme och gästfrihet, som är så utmärkande för Hawaii.
Under juli månad 1978 höll man två internationella konvent med mer än 17.500 närvarande. Förutom det uppbyggande programmet, som rörde sig kring Guds uppsåt, bjöd man på en uppvisning med lokal anstrykning. Under tre av konventdagarna innan programmet började hade man ett entimmes framförande med inslag av färgstarka sånger och danser från Hawaii och från andra öar i Stilla havet. Man gav förstahandsrapporter som berättade om tillväxten på platser, som många besökare knappast hade hört talas om, sådana som Truk, Ponape, Palau, Kosrae och Yap.
En av de erfarenheter som man berättade om var från Yap i västra Stilla havet. Ett vittne, som var i artonårsåldern, önskade innerligt att få vara med vid sammankomsten på Hawaii men hade inte någon möjlighet att få pengar för att betala resan. Hennes far hade dött och hennes mor hade övergett henne. För att hjälpa henne att vara med vid sammankomsten gav medvittnen henne 2.000 kronor. Några av dem började fiska, ibland sex till åtta timmar under natten, och sålde fisken på morgonen. Andra vittnen plockade kokosnötter efter arbetets slut och sålde dem till affärer. De gjorde också kopra för att sälja. Genom dessa arbeten, som man utförde, fick man ytterligare 3.600 kronor, som gjorde det möjligt för det unga vittnet att vara med vid sammankomster, inte endast på Hawaii, utan också i Förenta staterna och Canada. Det var första gången hon lämnade den lilla ön Yap!
Vidare till Japan
Något mer än en vecka senare började de internationella konventen i Japan. En av de många turer som styrde kosan åt det hållet avgick från Anchorage i Alaska ombord på ett japanskt flygplan. En av dem som var med på gruppresan berättade följande:
”Klockan var litet mer än 17 på eftermiddagen, då det jättestora planet, en DC-10, lyfte. Vi beundrade anblicken av Alaskas oländiga bergskedjor nedanför oss och av Mount McKinley, som vi såg på avstånd och som badade i ljusskenet från solnedgången.
Och så hörde jag en röst som hälsade mig med orden: Är detta er första resa till Japan?’ Den unga kvinnan var av österländskt ursprung men kom från San Francisco, och hon deltog inte i vår resa. Hon fortsatte: ’Ni kommer att älska Japan’, men sedan tillade hon: ’Amerikanerna är alltid så öppna och har så lätt för att le även mot främlingar. Men japanerna är av naturen annorlunda.’ Men hon skulle få en trevlig och oväntad överraskning.
När vi några timmar senare anlände till Tokyo, hade en hel församling av japanska vittnen kommit ner för att möta oss och hälsa oss välkomna. De tog emot oss med begeistring och vänlighet. Det var utrop av glädje, applåder, omfamningar och kyssar. Detta bevis på enastående hjärtlighet var mycket rörande. Jag vände mig till kvinnan, som hade talat om för mig på flygplanet att japaner är reserverade, och frågade på skämt: ’Sade du att japaner inte ler, att de är reserverade?’ Hon skrattade och ryckte på axlarna.”
Erfarenheter från sammankomster
Man höll konvent i Nagoya, Osaka, Sapporo och Tokyo med sammanlagt 78.000 närvarande. Detta var 47.000 fler än vid det förra internationella konventet, som man hade i Japan år 1973.
När sammankomsten i Osaka skulle börja, drog två svåra tyfoner fram mot denna kuststad. Ett chartrat fartyg från Okinawa med mer än 800 vittnen måste trotsa en av dessa tyfoner. Resan, som vanligtvis tar 35 timmar, tog nu 64 timmar mitt ute på ett hav med bergshöga vågkammar. Fartyget anlände till Osaka klockan 7 på morgonen på sammankomstens andra dag. Och vart gick delegaterna? Till sina logier för att vila? Nej, de gick direkt till konventet! Och efter dagens möten ställde sig en grupp av dessa från Okinawa frivilligt till förfogande för att arbeta vid sammankomsten!
Många var imponerade av en hjärtevärmande handling, som varje talare fick uppleva innan han höll sitt tal. Det regnade kraftigt på grund av tyfonerna. Ett äldre vittne, som har predikat i heltidstjänsten mer än 20 år, passade upp med attiraljer för skoputsning. Hon tog bort smuts och lera från varje talares skor och polerade dem. Detta var en modern tillämpning av Jesu uppmaning att ”tvätta varandras fötter”. — Joh. 13:14.
Religiös vidskepelse
Inte långt från Osaka — i staden Kyoto — finns det många shinto- och buddisttempel och helgedomar. Man anordnade en resa dit för att besöka några av dessa platser.
Men vad är det för papper som man bundit på träden i templets trädgård? En guide förklarar att de som har vissa önskningar köper en bön eller ett orakelsvar i tryck som framställer en särskild önskan. Sedan går köparen till ett träd på templets område och binder fast papperet på en gren. Man tror inte på en personlig Gud, utan på de människors andar som nu är döda och som gjort templet berömt. Man menar att de var människor med makt och att de kan ge dem hjälp från ”den andra världen”. Bibeln visar tydligt att döda inte kan hjälpa de levande. — Pred. 9:5, 10.
De tillresande såg också människor som gick fram till stora altaren som fanns i templen eller helgedomarna. Dessa människor kastade en slant som offergåva i en stor bössa, och sedan drog de i ett snöre så att en träkloss slog mot en klocka. Andra klappade i händerna. Man förklarade att de genom dessa handlingar drog ”gudens” uppmärksamhet till sig, eftersom de önskade bönfalla honom. Man fick det intrycket att ”guden” sov eller var upptagen på annat sätt. Det påminde besökarna om Elia och hans erfarenhet med Baalsprofeterna. — 1 Kon. 18:27.
En stor kontrast
Vilken kontrast var det inte att besöka de tre byggnader som hör till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor, belägna i Tokyo, Numazu och Ebina! Dessa sjöd av uppbyggande verksamhet för att hjälpa människor att bli fria från falsk tillbedjan.
Ursprungligen hade kontoret i Tokyo haft hand om arbetet i Japan. Men på grund av tillväxt i arbetet måste man bygga en annan anläggning i Numazu, som blev färdig år 1972. Till år 1978 hade man vid detta tryckeri tryckt och sänt ut över 100 millioner exemplar av tidskrifterna Vakttornet och Vakna!
Eftersom arbetet fortsatte att snabbt utvidgas, köpte man in en annan egendom i Ebina. Nu bygger man ett tryckeri där med en golvyta på över 10.000 kvadratmeter — mer än tre gånger så stor yta som i Numazu. Allt arbete utförs av Jehovas vittnen, och man beräknar att det skall vara färdigt inom ett år. Byggnaden kommer att ge husrum åt 350 arbetare och kommer att inrymma en ny fyrfärgs offsetrotationspress samt bokbinderilinjer, som kan framställa över 40.000 böcker per dag.
Nästa: Korea
Några dagar efter de japanska sammankomsterna började man med andra i Korea. Man hade fyra sammankomster där — en i Taegu, två i Söul och en annan i Taejon med sammanlagt 33.181 närvarande.
En av de utländska besökarna sade senare: ”Även om våra koreanska bröder och systrar var olika våra japanska vänner i fråga om utseende och sedvänjor, var de dock lika dem i fråga om gästfrihet. Nästan varje kväll besökte koreanska bröder hotellet för att ta några ur vår resegrupp med sig hem eller till någon annan plats för att äta deras speciella mat och glädja sig åt varm familjegemenskap.” Man underhöll ofta besökarna med koreansk musik, sång och dans. Alla blev djupt imponerade av denna varmhjärtade gästfrihet.
De koreanska vittnena möter många problem. Det är vanligt med motstånd från familjen på grund av tradition. En erfarenhet som man berättade gällde en poliskonstapel, vars hustru blev ett av Jehovas vittnen. Han sade i vrede till henne: ”Du slutar med denna religion, eller också skjuter jag dig!” Han tog i sitt raseri fram sin revolver, och sedan sköt han för att ”rädda ansiktet”, men siktade mot taket. Han blev dock senare intresserad av bibeln och är nu själv ett av Jehovas vittnen tillsammans med alla sina sex barn! Han har nyligen blivit förordnad till kristen äldste.
Efter de japanska och koreanska turerna utropade en besökare: ”Vår resa har fram till nu varit som att klättra i berg — ju högre man klättrar, desto större spänning. Ju längre vi reste, desto större var glädjen över att vara tillsammans med våra medtjänare för Gud i dessa olika länder. Så vi frågade oss själva: Kan någonting jämföras med vad vi varit med om fram till nu?”
Hongkong var berett att möta utmaningen.
Entusiastiska kineser
Det var intressant att få reda på att mer än 500 av de 750 Jehovas vittnen i Hongkong aldrig hade varit med vid ett internationellt konvent. De var hänförda över att ha så många besökare från olika länder. En av dem sade: ”Detta konvent hjälper oss att förstå att människor som har samma tro kan leva tillsammans i frid och harmoni.” En annan sade: ”Vi har i sanning alla blivit lärda av Jehova, oberoende av vilken ras eller hudfärg vi har eller vilket språk vi talar.”
Bröderna och systrarna i Hongkong välkomnade hjärtligt besökarna. En besökare berättade: ”Deras öppna vänlighet tilltalade oss på en gång. De kom upp i grupper på tre och fyra och sade: ’Mitt namn är Loo Mei Ling. Men Rose är mitt amerikanska namn. Loo är mitt efternamn. Vad heter du? Berätta en erfarenhet för mig.’”
Konventprogrammet som de kinesiska bröderna hade hand om var enastående, och det var också deras melodiska sätt att sjunga. Alla var glada över att mer än 1.300 var närvarande.
En annan oförglömlig höjdpunkt var när besökarna tillsammans med de kinesiska vittnena besökte människor i deras hem i Hongkong. En utländsk konventdeltagare sade: ”Det var så många som tog del i denna tjänst att Hongkong såg ut som om det var invaderat av västerlänningar. En del av oss lärde sig korta inledande fraser, sådana som ’Jo San’, vilket man menar betyder ’God morgon’, beroende på hur man säger det! Vi sade denna fras vid dörren, och sedan tog vår kinesiske medhjälpare snabbt över och hjälpte oss genom att samtala med den vi besökte på hans eget tungomål. Dessa tillfällen att vara tillsammans, antingen vi besökte hemmen eller avdelningskontoret eller var med vid sammankomsten, påverkade oss alla känslomässigt och uppmuntrade oss andligen.”
Filippinsk gästfrihet
Nästa uppehåll för många rundresor blev Manila på Filippinerna i slutet av augusti. Man använde där två stadion, som låg i närheten av varandra, och där var sammanlagt över 35.000 åhörare.
Det var mycket trevligt att besöka Sällskapet Vakttornets avdelningskontor, som ligger i förstaden Quezon City. Bussar fullastade med utländska konventdeltagare parkerade vid vägen, och på den vidsträckta gräsmattan stod avdelningskontorets medlemmar och andra medhjälpare färdiga att servera mat och kalla drycker, innan besökarna gick igenom och besåg byggnaderna.
Att äta tillsammans med de filippinska vittnena och att höra deras erfarenheter gav fler oförglömliga minnen. På kvällarna kom många olika vänner från gruppresan tillsammans för att jämföra anteckningar och för att utbyta tankar.
Men tiden gick fort. Vart reser vi i morgon? Vi reste i väg till nästa internationella sammankomst, som hölls i Taipeh, huvudstaden på Taiwan.
Något man inte glömmer så lätt
Många av resenärerna kommer länge att minnas sitt besök på Taiwan med dess livliga huvudstad och många natursköna platser. Men den mest oförglömliga upplevelsen var hänförelsen över att vara tillsammans med medvittnen på Taiwan för allra första gången och att iaktta deras starka tro på Gud.
Denna tro blir prövad på Taiwan. En orsak till detta är att när någon blir ett av Jehovas vittnen, möter han ofta bittert motstånd från den övriga familjen. Mer än 1.600 var emellertid med vid konventet, och fyra kinesiska vänner från olika familjer såg andra av sina familjemedlemmar bli döpta som Jehovas vittnen! Detta visade att det kan bli ett gynnsamt gensvar, om man försöker hjälpa andra familjemedlemmar att lära känna sanningen i Guds ord.
Ett speciellt program visade man också här för besökarna, och det var mycket uppskattat. Instrument, såsom flöjter, trummor, stränginstrument och gonggongar, blev alla sammanvävda till en förtjusande ljudvävnad. Vittnen från amisstammen var praktfullt klädda i sina dräkter och sjöng och dansade för de tillresande.
Följande kommentar uttryckte väl hur alla tillresande kände det vid slutet av sitt besök: ”Vi kommer alltid att minnas den kärlek och gästfrihet som de taiwanska bröderna visade oss.”
Verkligen internationellt
Vår nästa resa i slutet av augusti gick till Port Moresby i Papua Nya Guinea. Där var 80 olika språkgrupper representerade! Omkring 1.000 besökare (de flesta vita) från andra länder fick träffa omkring 2.000 inhemska vittnen.
Det intryck som dessa många olika grupper gjorde på varandra var oförglömligt. De vita i allmänhet behandlar inte dessa infödda människor vänligt. Men här visades äkta brödraskap och verklig kärlek av människor från olika raser.
Denna sammankomst, med nästan 3.000 åhörare, var den största man någonsin sett hållas av Jehovas vittnen på denna ö. Den öppnade verkligen ögonen på de 110.000 invånarna i Port Moresby.
Guds ords omdanande kraft visades tydligt i det som ett vittne från högländerna varit med om. Han hade tidigare varit ledare i våldsamma strider mellan olika stammar och hade dödat ett flertal människor och sårat många andra. Men som ett vittne reser han nu omkring i samma område, där han förut hade lett stamfejder, och predikar de goda nyheterna om hur Gud på ett underbart sätt läker andliga sår och hur han i sin nya ordning kommer att återställa den fysiska kroppen.
Frid i stället för strid
Efter två timmars flygning från Port Moresby anlände besökarna till Guadalcanal på Salomonöarna. För omkring 35 år sedan förekom denna ö i tidningsrubriker världen över, eftersom den var en krigsskådeplats i Stillahavskriget. Den hemska strid, som utkämpades där, orsakade stora förluster i döda och sårade. Man har påstått att på havsbottnen i en vik finns det åtminstone 48 krigsfartyg, såväl som många andra fartyg, som sjönk under stridigheterna.
Men i början av september 1978 var Guadalcanal skådeplatsen för ett möte av de mest fridfulla människorna på jorden. De var med vid Jehovas vittnens internationella konvent ”Segerrik tro” i staden Honiara. Vittnena som arbetade med förberedelsearbetet för konventet fick en öronbedövande påminnelse om krigets dagar, när en 225-kilos bomb, som legat i jorden under lång tid, exploderade alldeles utanför staden.
En del av detta förberedelsearbete bestod i att bygga upp speciella hus som skulle ge tak över huvudet åt de inhemska vittnena från olika öar. Dessa var långa hus med väggar och tak täckta av palmblad. Några av vittnena hade arbetat heltid under flera månader. Först skar de ner löven från träd på ön Malaita, där de bodde, och sedan for de i väg med dem till Honiara, där de sydde ihop dem i fyrkantiga fält. Sedan byggde man upp träramar och täckte husen med bladväggarna.
Det var intressant att se ett antal före detta hedniska tillbedjare bland de inhemska vittnena. Några av dem hade varit hedniska präster och aktiva tillbedjare av djävulen. De hade levat efter regler som föreskrev att det var tambu (förbjudet) att bo i samma hus som en kvinna eller att äta mat tillagad eller iordningställd av en kvinna. Men vid konventet satt nu dessa tillsammans med sina bröder och systrar och åt mat som var tillagad av systrar, och de var lyckliga över att Jehovas rena tillbedjan hade gjort dem fria från deras forna slaveri under tambu.
Sammankomsten gjorde ett starkt intryck på de människor som bodde på platsen. På söndagen under konventet talade en myndighetsperson i radion för att uttrycka sin uppskattning över att vittnena hade tagit så väl hand om samlingslokalen, där man hade sammankomsten. Han sade att de som vanligen städar där aldrig någonsin hade lämnat det så rent som det var nu. Många gånger kom människor, som kände vittnena på platsen, fram till dem och talade om för dem vilket intryck deras organisation och program hade gjort. Man var också glad över att där var närmare 1.500 närvarande, vilket är det högsta antalet åhörare någonsin på Salomonöarna.
Efter konventet avreste de många besökarna till sina hem på olika platser på jorden. De tog med sig de goda ting som de hade hört och erfarit vid alla de österländska sammankomsterna.
Resorna anordnades först och främst för andliga syften och för att få vara tillsammans med de österländska bröderna och systrarna och få erfara ett utbyte av uppmuntran. Dessa syftemål överträffade alla förväntningar och fick en besökare att säga: ”Detta var i sanning oförglömliga dagar, dagar då man visat oss enastående gästfrihet och kärlek.” Man kan således förstå varför många sade att de ansåg denna serie av internationella sammankomster som ”den bästa hittills”.
[Bild på sidan 19]
Till sammankomsten i Honolulu kom deltagare från många länder, bl. a. dessa från Ponape i Stilla havet
[Bild på sidan 21]
I Osaka blev en ”tävlan” mellan en abakus (kulram) och en elektronisk räknemaskin en jämn kamp; besökare fick också lyssna till ”koto”, ett stränginstrument
[Bild på sidan 22]
En delegat från Förenta staterna gläder sig åt samvaron med nya vänner vid sammankomsten i Söul i Korea
[Bild på sidan 23]
En cafeteria som serverade rikligt med ris till konventdeltagarna i Taipeh; och en mor från amisstammen tillsammans med sin baby
[Bild på sidan 24]
En affisch, som välkomnade deltagarna till sammankomsten i Port Moresby i Papua Nya Guinea, inbegrep anvisningar på pidginengelska