Övertygande bevis genom sunt resonemang
FÖR att bli övertygad om något måste man få säkra eller pålitliga bevis. ”Nu är tron verkligheten hos ting man hoppas på, beviset på ting som man inte ser”, skrev en inspirerad bibelskribent. — Hebr. 11:1, Eng. aukt. övers.
Det grekiska originalspråkets ord för ”bevis” betyder ”det genom vilket en sak bevisas eller prövas”. Ordet användes av samtida icke-bibliska skribenter med avseende på bevis i rättsfall. Det inbegrep helt visst mer än känslor; det krävde framläggande av fakta. Vem skulle inställa sig inför rätta och säga: ”Jag känner” att den åtalade gjorde det eller det? Nej, man skulle vara tvungen att framlägga bevis, övertygande bevis.
Vi måste därför röra oss med fakta. Vad finns det då för bevis för att det måste finnas en Gud?
Sund vetenskaplig logik
”Ingenting kommer av ingenting” är ett vetenskapligt och logiskt axiom. Rent matematiskt är noll gånger 1.000 fortfarande noll! Även ett barn inser det. Om barnet tar sin spargris, inte lägger några pengar i den och gömmer den, och om det går dagar, kanske månader utan att någon rör den, vad finner barnet, när det tar fram spargrisen? Fortfarande inga pengar. Materia kommer inte till av sig själv, den uppstår inte bara helt plötsligt.
I universum finns det emellertid materia i överflöd. Varifrån kom all denna materia? Helt logiskt kan den inte ha kommit av ingenting. Det måste därför alltid ha funnits något, från vilket all denna materia har kommit. Detta ”något” måste vara evigt.
Så nyligen som år 1977 sade kosmologen Jayant Narlikar att den mest grundläggande frågan i kosmologin (vetenskapen om universums uppkomst och utveckling) är: ”Varifrån kommer ursprungligen den materia vi ser omkring oss?” Biokemisten Isaac Asimov liknar universum i dess början vid ett mycket kompakt ”kosmiskt ägg”, som förmodas ha exploderat, och säger: ”Astronomerna är tvungna att fråga: Vad hände före det kosmiska ägget? Varifrån kom det?”
Astronomen Fred Hoyle hamnade i en annan återvändsgränd, när han försökte visa att stjärnorna uppstått ur täta stoftmoln. Han sade: ”Båda dessa grundämnen [som bildar stoftet] produceras i stjärnorna. ... Men hur gick det till, om vi inte kan få stjärnor förrän vi har stoftet? Vilket kom först: hönan eller ägget?”
Det stora flertalet vetenskapsmän i våra dagar instämmer med den tjeckiske astrofysikern Josip Kleczek, som sade i The Universe: ”Flertalet och förmodligen alla elementarpartiklar kan skapas genom materialisation av energi.” Han hänvisade sedan till Einsteins berömda formel E = mc2 (energin är lika med massan gånger kvadraten på ljushastigheten), vilken visar att materia kan frambringas från en enorm energikälla. Vetenskapligt sett kan därför materia skapas från en ”högenergikälla”. ”Men”, klagade en framstående fysiker, ”var energin kom ifrån vet vi inte.”
Vilken logisk slutsats kommer vi därför till? Helt enkelt följande: Denna ”högenergikälla” måste ha varit detta eviga ”något” som det materiella universum kommer ifrån. Denna slutsats stöds av den välbeprövade lagen om massans och energins oförstörbarhet, vilken säger att energi/massa varken kan nyskapas eller förstöras, endast förvandlas från det ena till det andra. Vetenskapen erkänner således att det materiella universum kan ha sitt ursprung i en evig energikälla.
Första orsaken — levande eller livlös?
Begrunda nu följande nyckelfrågor: Var denna ursprungliga eviga energikälla en levande, intelligent personlighet? Eller var den livlös? Uppstod universum genom rent mekaniska, fysiska rörelser utan medveten, intelligent styrning?
Genom noggrant studium av universum har vetenskapsmännen sett bevis på mekanisk precision. Himlakropparna följer lagar som är så exakta att vetenskapsmännen åratal i förväg kan förutsäga olika händelser i rymden. Några av våra mest exakta tidmätare ställs dessutom efter stjärnorna.
Man har också iakttagit högt organiserade anhopningar av materia. Detta gäller i synnerhet de komplicerade system som bildar levande organismer. Till och med livets ”byggstenar”, proteinmolekylerna, är uppbyggda av atomgrupper som är häpnadsväckande komplicerade.
Hur uppstod all denna precision och alla dessa komplicerade system? Är de ett resultat av ”blind slump” som verkat i milliarder år?
Vissa framträdande vetenskapsmän har hävdat att om en rad apor fick hamra på skrivmaskiner tillräckligt länge — kanske milliarder år — skulle de, av en slump, frambringa en bok sådan som Tolstojs Krig och fred. Om det därför gick tillräckligt lång tid, menar vetenskapsmännen, skulle denna komplicerade värld undan för undan ha kunnat frambringas av en blind slump.
En annan forskare påpekade emellertid: ”Det skulle behövas någon som kunde urskilja när de [aporna] hade klarat sin uppgift. ... Och exakt hur lång tid aporna skulle behöva ha på sig skulle helt bero på hur urvalet gjordes.” Ja, en intelligent individ, som vet vad som står i boken, måste finnas till hands för att göra ett urval av det som aporna producerar och arrangera det till ett mästerverk. Utan en ”utväljare” skulle aporna aldrig frambringa boken. Deras ansträngningar skulle på sin höjd resultera i ett alfabetiskt sammelsurium eller i rader av lösryckta eller ofullständiga ord.
”Den blinda slumpen”, heter det i boken The Life Puzzle, ”är en skapande kamrat. ... Han är emellertid mycket begränsad. Lägre grader av organisation frambringar han synnerligen lätt, ... men han blir snart oduglig, när graden av organisation ökar. Och att vänta en lång tid eller att använda enorma materiella tillgångar är inte, som vi såg, till stor hjälp.”
Till och med barn vet att man inte kan bygga ett ”hus” av byggklossar helt enkelt genom att kasta upp klossarna i luften och hoppas på att de av en slump skall bilda ett ”hus”. Två eller tre klossar i ett visst kast kan visserligen staplas på varandra. Men hur sannolikt är det att ett organiserat ”hus” skall byggas? Om barnet inte skyddar de få klossar, som av en slump staplades på varandra, kan de raseras av nästa kast. Någon måste hantera klossarna för att ett organiserat, komplicerat ”hus” skall frambringas.
Vetenskapsmännen har därför på grundval av sina egna iakttagelser varit tvungna att utesluta ”den blinda slumpen” som den faktor som är ansvarig för den höga graden av organisation som är uppenbar på jorden och i universum.
År 1859 framkastade Charles Darwin den tanken att ”naturligt urval” var den dirigerande ”utväljaren” som kunde organisera de resultat som frambringats av en blind slump och bringa ordning i kaos. Naturligt urval antas vara den process, varigenom bara ”rätta” (gynnsamma) former eller organismer (växter och djur), som är speciellt anpassade till miljön, överlever och därigenom vidarebefordrar det ”rätta” mönstret till sin avkomma, vilket skulle leda till att mer komplicerade livsformer gradvis ”utvecklas”.
Efter att ha beskrivit de många unika förhållanden som gör det möjligt för liv att existera på jorden medgav emellertid evolutionisten C. F. A. Pantin, f. d. professor i zoologi vid Cambridgeuniversitetet i England, att ”det naturliga urvalet inte svarade för alla de speciella dragen i naturen”.
Vilka ”speciella drag”? Zoologen W. H. Thorpe har kallat ett visst drag för ”en av de mest överraskande och oroande stötarna mot evolutionsteorin på senare tid”. Det är den otroligt invecklade beskaffenheten hos genen — den mikroskopiska enhet i en levande cell, vilken bestämmer vad den speciella växten eller det speciella djuret skall bli. Generna är verkligen komplicerade! Likt miniatyrdatorer lagrar de informationer och matar cellen med instruktioner. Om alla dessa informationer skulle tryckas med bokstäver av normal storlek, skulle de fylla ett uppslagsverk på omkring 1.000 band!
Hur stor är sannolikheten för att en komplicerad gen skulle uppkomma till följd av naturligt urval genom ”slumpvisa mutationer” under milliarder år? ”Sannolikheten för att en egentlig DNA-molekyl skulle frambringas under denna tid är fortfarande ofattbart liten (10415)”, skriver biologen Frank B. Salisbury i den vetenskapliga tidskriften Nature. ”Ofattbart liten”! En chans på 1 följt av 415 nollor!
Salisbury tror på evolution genom naturligt urval, men omöjligheten av att något sådant skulle kunna inträffa fick honom ändå att dra slutsatsen: ”Särskild skapelse eller styrd evolution skulle lösa problemet med genens invecklade beskaffenhet.”
Någon intelligent kraft måste ha ”styrt” konstruktionen av en sådan komplicerad molekyl. Den kan inte ha utvecklats av en ren slump eller ens genom ”naturligt urval”. Livlös materia, som atomer och molekyler, ordnar inte sig själv.
”Vi vet också att det mest grundläggande draget hos livet är att det kan omvända entropin [tendensen hos högre organiserade system att bli mindre organiserade], dvs. det kan återställa ordningen i motsats till livlös materia, som har en tendens att minska ordningen (eller öka entropin; stenar tenderar t. ex. att rulla utför en backe, inte uppför)”, heter det i boken The Reflexive Universe.
Vad säger oss allt detta? Att det måste ha funnits en ursprunglig energikälla som dirigerade den energi som användes till att skapa världen omkring oss.
Genom sund vetenskaplig logik kommer vi till samma slutsats som bibeln för över 2.700 år sedan gav uttryck åt i följande vetenskapligt exakta uttalande: ”Lyft era ögon högt upp och se. Vem har skapat dessa ting? Det är han som för fram härskaran av dem, ja, efter antal. ... Tack vare överflödet på dynamisk energi, också därför att han är väldig i kraft, saknas inte en enda av dem.” — Jes. 40:26, NW.
[Diagram på sidan 5]
(För formaterad text, se publikationen)
DATOR
GEN
Genen — den mikroskopiska enheten i en levande cell — bestämmer vad den speciella växten eller det speciella djuret skall bli. Generna är som miniatyrdatorer; de lagrar informationer och matar cellen med instruktioner.
CELL
”Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn. Vår herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns. HERREN [Jehova] uppehåller de ödmjuka.” — Ps. 147:4—6.