Sådana är diskotek
MILLIONER människor världen runt söker varje vecka upp diskotek för att roa sig. Vad är det för slags ställen de går till? Är alla i stort sett likadana?
Det behöver de inte vara. Det ena diskoteket kan skilja sig mycket från det andra, för, som tidskriften Discothekin säger: ”Disco är helt enkelt musik och dans, och man kan sätta precis vilken prägel man vill på det. Människor avgör en klubbs framgång, och om ägaren/direktören är smart, kan han styra vilken publik han kommer att få enbart genom att via musiken bestämma den atmosfär han önskar skapa — det kan vara sjuttiotalet, fyrtiotalet eller rentav det homosexuella nittiotalet.”
Det finns till och med knattediskotek för barn; andra diskotek är speciellt avsedda för deras far- och morföräldrar.
Somliga ställen klassificeras som ”restaurangdiskotek”. De kan vara restauranger tidigt under kvällen. Men senare på kvällen är de diskotek. Detta gör det möjligt för restaurangägaren att öka omsättningen genom att utnyttja de timmar då restaurangen i normala fall skulle vara stängd. På många håll i Europa är de flesta diskotek ställen där man kan äta och dricka såväl som dansa.
Alla diskotek är alltså inte lika; det är ganska skilda ställen som går under den benämningen. Men vad är discos innersta natur — själva dess kärna eller själ? Vilken livsstil uppmuntrar det till? Hur återspeglas detta i dess musik, dess dans, dess klädsel och så vidare?
Disco — vad det går ut på
Kitty Hanson, som har forskat i ämnet och skrivit mycket om det, säger om ett modernt disco: ”Under den glittrande ljusbaldakinen verkade det som om golvet gungade under de stampande fötterna, och luften började spraka av ren fysisk energi. Därefter exploderade rummet. Rop och skrik och tusen vilt viftande armar fyllde luften efter hand som musiken praktiskt taget lyfte de dansande från deras fötter och från golvet. Detta var ett ögonblick som sjöd och sprakade av en renodlad primitiv känsla. Detta var discoupplevelsens innersta natur.”
Men vad är den här renodlade primitiva känslan — discoupplevelsens innersta natur — som kommer fram hos de dansande? Show Business, en facktidskrift, ger oss en uppfattning om detta i artikeln ”Ett dynamiskt discoårtionde”, där det heter:
”En atmosfär av godkännande omger discotrenden. ... Föråldrade sexualmoraliska värderingar, som framgångsrikt bekämpades under sextiotalet, har fått ge vika för en ny sexuell frihet där människor handskas ärligt med sina begär och deltar utan skuldkänslor.
Homosexuella dansar sida vid sida med heterosexuella, och detta är fullständigt likgiltigt för bägge parter. Det är denna mångfasetterade frihet som utgör discos själ, och dess hjärta är den pulserande discorytmen.”
Fria och frigjorda sexuella yttringar — att man kastar av sig alla återhållande band — det är discos innersta natur, dess själ. Visst påminner detta om forntida fruktbarhetsdanser, där tillbedjarna kastade loss i vilda, passionseggande rörelser, som mycket väl kunde ha kulminerat i att somliga inlät sig på sexuellt umgänge för att förmå ”Moder Jord” att ge nya skördar!
Det är sant att inte alla diskotek nödvändigtvis uppmuntrar till att man släpper alla hämningar, men disco identifieras med en sådan sexuellt frigjord livsstil. Tidskriften Esquire förklarar: ”Det som skiljer discoflugan från de flesta av dess föregångare är att den så lätt övergår i orgier. Disco är förtäckta orgier. ... Genom att erbjuda omedelbart och fullständigt tillfredsställande av alla sexuella begär i en fantasieggande, spänningsladdad atmosfär främjar den discoinspirerade orgien början av ett exalterat tillstånd, en bokstavlig extas, eller att man kommer utanför kroppen.”
Jagmentalitet
Några kanske i första hand tänker på disco som ett städat sätt att dansa, som lagt an på hustle, och för somliga kanske det är det. Men det är egentligen inte detta som disco går ut på. Det är snarare så att de dansande i allmänhet inte inriktar sig så mycket på att dansa med någon annan, som på att sköta sig själva — släppa loss, som det heter. Scenen ger uttryck åt sexuell exhibitionism.
Man har lagt märke till den njutningslystna tendensen hos discokulturen, och man har kommit med några tankeväckande kommentarer. Lägg märke till ledarartikeln ”Disco, narcissism & samhället” i New York-tidningen Daily News för 19 mars 1978:
”Avlägsnade från varandra genom murar av öronbedövande musik och omslutna av ett vanvettigt starkt ljus går de dansande helt upp i sig själva — de rör sällan vid varandra, de tittar aldrig på eller ens talar med varandra. Det är nästan som att stå framför en spegel och oavbrutet ropa: ’Jag, jag, jag, jag ...’
Denna renodlade njutningslystnad återspeglar en filosofi som är farligt djupt rotad i vårt samhälle. Den predikar att vad som helst som en människa känner för att göra är till 100 procent riktigt — oavsett hur det påverkat någon annan.
Den här attityden kommer till synes i vår snabbt ökande skilsmässofrekvens, i de stora skarorna av splittrade familjer och i otaliga böcker och rörelser som är knutna till självtillfredsställelse och självkänsla.
Den filosofi som genomsyrar discovärlden ger inte mycket rum för kärlek. Och detta är beklagligt, för de som har glömt — eller aldrig har erfarit — den glädje som ligger i att ge och dela med sig går miste om det bästa i livet.”
Artikeln ”Discostilen: Älska dig själv” i Esquire för 20 juni 1978 gör en liknande tackling. Den säger: ”Att disco bygger på att pardansen har kommit tillbaka eller att det kretsar kring ett danssteg som kallas latinamerikansk hustle är antingen ett önsketänkande hos instruktörerna vid Arthur Murray-skolorna eller bara dålig damtidningsjournalistik. Sanningen är den att våra dagars höftvickande discodansare håller på med samma slags enmansuppvisning som John Travolta utför i det mest spännande avsnittet av Saturday Night Fever.”
Låt oss ta en titt på filmen Saturday Night Fever, eftersom den har bidragit så mycket till att disco fått en så fantastisk spridning. Vad är det för slags livsstil som den filmen skildrar och i själva verket förespråkar?
”Saturday Night Fever”
Den som spelar huvudrollen i filmen lever bara för en sak — att briljera på diskoteket på lördagskvällen. Discopublikens sexuella eskapader visas — också oralt sex — som utförs ute i bilen när man gör uppehåll i dansen. Språket är det snuskigaste tänkbara. Men ändå framställs allt detta som normalt — som levnadssättet hos dem som går på diskotek. I en tidningsartikel med rubriken ”Varför tonåringar inte bör se Saturday Night Fever” säger New York-psykologen doktor Herbert Hoffman:
”Travolta och hans vänner lär tonårspojkar att bli sexuellt engagerade med flickor utan att hysa några som helst romantiska känslor, att använda flickor som sexobjekt och att göra hela den sexuella upplevelsen till något fullständigt opersonligt.
Det intryck den här filmen gör på tonåringar kan leda till tragiska konsekvenser, som de får dras med resten av sitt liv.
Unga pojkar kommer att vara ute efter att ligga med det motsatta könet, i den tron att ett förhållande med en flicka är något att skryta med för kamraterna i syfte att stärka sin position i gänget.
Unga flickor kommer att vara övertygade om att det krävs promiskuitet för att tillförsäkra sig popularitet eller att män bara är ute efter en sak. I båda fallen äventyras deras möjligheter till ett djupt och bestående känslomässigt engagemang.
Det är en sjuk film att låta känsliga tonåringar få se.”
Och ändå har millioner ungdomar världen runt — ofta tillsammans med sina föräldrar — strömmat till den här filmen och gjort den till en av historiens största kassaframgångar. Den visar, som sagt, vad disco går ut på. Men det finns också andra aspekter som visar det.
Musik, klädsel och knark
Eftersom discomusiken är så populär, är det få människor som inte vet hur den låter. Många välkända låtar från tidigare årtionden har blandats upp med den pulserande discorytmen. Till och med en del äldre människor, som gillade de ursprungliga låtarna, tycker om att lyssna till de moderna versionerna, när de vant sig vid de här tongångarna. Men än en gång — vad är ofta en framträdande tendens hos discomusiken?
Discoworld säger i ett reportage om en av de populära discogrupperna: ”I ’Baby I’m On Fire’, i det nyligen utgivna albumet ’Arabian Nights’, så flämtar och spinner de tre kvinnorna: ’Oooh, I’m on fire.’ En fallossaxofon kommer in och förvandlar låten till ett fantastiskt ljudband för en porrshow vid Times Square.” Tidskriften tillägger sedan: ”Ritchie Familys sexladdade stil är helt i linje med den mest framträdande tendensen hos våra dagars discomusik, nämligen att lovsjunga njutningar.”
I tidskriften Time framhölls också discos skräniga exploatering av sex — inbegripet försök att uppegga lyssnarna sexuellt. I dess artikel ”Discodrottningens lysande regering” heter det: ”År 1976 ... fick hon en guldplatta för att hon simulerat orgasm 22 gånger.”
Discoalbumens omslag kan också ge en uppfattning om vad för slags musik de innehåller. Ibland är det helnaket, även om den sexuella exploateringen för det mesta är mer försåtlig. Discoworld säger om ett omslag: ”Jaquis och Dodies ställningar skapar tillsammans med Ednahs en symbol på tre bokstäver, som det medvetna inte uppfattar vid första påseende, men som det omedvetna omedelbart registrerar: S-E-X.”
Discopublikens klädstil är också helt i linje med att man lägger an på sex. Boken Disco Fever visar ett fotografi av en dansande på ett diskotek i New York. Hennes klänning är uppslitsad ända till midjan, och hennes ben är upplyft och visar insidan av nästan hela hennes lår. Rubriken lyder: ”Scenen ... sammanfattar discos appell.” Paulette Weiss, redaktionsmedarbetare vid tidskriften Stereo Review, säger om dem som är fångade av disco: ”Jag har sett kvinnor slita av sig kläderna på dansgolvet.”
Det finns riklig tillgång på knark på diskoteken, vilket är helt i linje med att disco lägger an på så kallade ”njutningar”. Ett narkotikabeslag vid New Yorks mest kända diskotek fick nyligen stora rubriker i tidningarna. Men New York-tidningen Daily News anmärkte: ”Enligt stamkunder kommer avslöjandet av knark på Studio 54 inte som någon överraskning för någon som har varit på det här stället. Det rapporteras att kokain och marijuana har lämnats i utbyte, sålts och använts öppet där, ända sedan stället öppnades i april förra året.” — Den 15 december 1978.
Ljud och belysning
Ljud och belysning anses allmänt vara absolut nödvändiga för discoupplevelsen. Ljudet inte bara hörs; det är så överväldigande att det känns.
Men kan ett så kraftigt ljud vara farligt? I en nyhetsrapport nyligen från Rio de Janeiro hette det: ”På grund av att diskotek eventuellt kan vara hälsovådliga väntar myndigheterna med att utfärda tillstånd till 20 etablissemang i staden Porto Alegre i avvaktan på en medicinsk utredning.” Frågan kan mycket väl ha gällt bullernivån, och det är ju lätt att förstå.
Förra året kollades ljudet på diskotek på Long Island i New York i Förenta staterna, och inspektörer fann 18 ställen som hade bullernivåer på över 95 decibel i mer än 30 sekunder. Alla var tvungna att sätta upp en varningsskylt vid ingången: ”LJUDSTYRKAN HÄR INNE KAN FÖRORSAKA PERMANENTA HÖRSELSKADOR.” Medicinska undersökningar visar att de bullernivåer som är vanliga på diskotek kan orsaka bestående hörselskador hos vissa människor, särskilt hos dem som regelbundet utsätts för dessa bullernivåer.
Belysningen kan också vara farlig för hälsan. På vad sätt? Jo, vissa diskotek har laserljussystem. Professor Paul L. Ziemer vid Purdueuniversitetet säger: ”Om strålen träffar ens öga kan man få en brännskada på näthinnan — en permanent blind fläck.” Därtill kan ljusorglarna, som blinkar i takt med musikrytmen, framkalla yrsel, illamående och hallucinatoriska anfall. Den brittiska regeringen är bland dem som har utfärdat varningar för detta. Den gjorde det i en broschyr om säkerhet i skolorna.
Hjälper den här granskningen av disco — dess ursprung och diskotekens karaktär — dig att förstå varför de där kristna tillsyningsmännen, som var samlade i Brooklyn i New York i december förra året, var oroliga för discos växande popularitet?
Men många människor gillar disco just på grund av sådant som andra anser vara farligt. De tror att eventuella risker är minimala och att det är värt att ta dem för att ha vad de menar vara roligt. Men hur stora är egentligen farorna? Kan det vara farligt för en människas fortsatta välfärd och lycka att gå på diskotek? Detta är något för oss att ta i betraktande.
[Infälld text på sidan 11]
”Sex monopoliserar disco. ... Snuskig disco tjänar pengar — i massor — och allt fler skivbolag och radiostationer dansar med.” — US för 9 januari 1979.