Segelskepp — förr och nu
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan
HAR du någon gång haft nöjet att ta en tur med en segelbåt, elegant glidande över vågorna med havsvattnet skummande kring fören? Många människor kan inte finna något mera njutbart.
Men segling har inte varit begränsat till nöje och rekreation. Under århundraden har segelbåtar använts för fiske, lastfrakter och andra kommersiella ändamål och såsom krigsskepp. Typen av båtar och segel har storligen varierat efter de tillgängliga materialen, det farvatten som skall överfaras, fartygets ändamål och båttillverkarens skicklighet.
Segelskepp från förr
Den första farkost som historien ger någon beskrivning av är Noas ark. Nutida konstnärer framställer arken med runt skrov och spetsig för. Syftet med sådan formgivning är att minska motståndet och öka hastigheten. Men enligt bibelns beskrivning hade arken ett lådliknande utseende. Den hade inte segel, master eller roder. Detta på grund av att den inte var byggd för att förflytta sig på vattnet, utan bara för att flyta på vattnet och bära mesta möjliga last, vilket den gjorde under fem månmånader. — 1 Mos. 7:17, 24.
Gud gav Noa en detaljerad beskrivning av arken, då han befallde honom:
”Så gör dig nu en ark av goferträ och inred arken med kamrar och bestryk den med jordbeck innan och utan. Och så skall du göra arken: den skall vara tre hundra alnar [ungefär 137 meter] lång, femtio alnar [ungefär 23 meter] bred och trettio alnar [ungefär 14 meter] hög; en öppning för ljuset, en aln [ungefär 46 centimeter] hög alltigenom, skall du göra ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en mellanvåning och en övervåning.” — 1 Mos. 6:14—16.
Egyptierna använde papyrusvassrör som bands samman och surrades ihop i form av en båt. En del segel tillverkades också av papyrus. Papyrus är ett tresidigt vassrör som växer på grunt vatten och blir mellan 2,5 och 5 meter högt. Under år 1970 färdades Thor Heyerdahl tusentals kilometer över Atlanten i en farkost av papyrus för att bevisa en sådan båts sjöduglighet. Babylonierna och etiopierna använde också vassbåtar. Somliga av dessa båtar var runda.
Den kinesiska djonken är en av de allra äldsta segelbåtarna. Trots dess otympliga anblick i västerländska ögon är den mycket ändamålsenlig. Det har sagts att den representerar en mycket god aerodynamisk verkningsförmåga. Dessa segelfartyg behärskade en gång Indiska oceanen, och under medeltiden seglade de regelbundet till Indien, Ceylon (Sri Lanka), Afrikas östkust och till Aden (Jemen). År 1848 gjorde en djonk till och med en resa från Kina till Boston, New York och London. Det är inte känt när man först började använda den kinesiska djonken.
Fenicierna var mästerliga sjöfarare och bedrev en omfattande handel på Medelhavet, och möjligen seglade de genom Gibraltar sund till Britannien och runt Afrikas kuster. Deras viktigaste hamnstäder var Tyrus och Sidon. Bibeln ger oss en uppfattning om vilka material som användes vid byggandet av de feniciska skeppen. Den framställer staden Tyrus såsom ett vackert segelskepp, med bordläggning av hållbar cypress, en enda mast av en ceder från Libanon och åror av massiva träd från Basan, troligtvis ek. Förstäven var tillverkad av cypressträ med inläggning av elfenben. Seglen var av kulört egyptiskt linne, soltältet av färgat ylle. Skeppens nåtar eller fogar var drivna med beck. — Hes. 27:3—9.
Under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen seglade det talrikt med skepp på Medelhavets vatten. Några var mycket stora. Den judiske historikern Josefos berättar att han vid ett tillfälle reste med ett skepp som befordrade 600 människor. Aposteln Paulus tillsammans med besättning och passagerare — totalt omkring 276 personer — led skeppsbrott utanför ön Malta. — Apg. 27:37; 28:1.
Från det första århundradet och framåt var trä det huvudsakliga byggnadsmaterialet. Så tidigt som år 1829 började emellertid järn att förekomma i skeppskonstruktioner i Storbritannien. En händelse som möjligtvis bidrog till övergången från trä till järn var utvecklandet av spränggranaten år 1819.
Men mot mitten av 1800-talet höll de flesta länder på med att konstruera krigsskepp i stål. Passagerarskepp i stål och lastbåtar eller handelsskonare med fyra, fem, sex och emellanåt sju master började också visa sig. Skeppningen av te, kaffe, torkade frukter och andra ömtåliga varor ökade. Snabba klipperskepp kunde föra dem till deras bestämmelseort på kort tid. Dessa klipperfartyg kunde tillryggalägga i medeltal 300 nautiska mil (556 kilometer) per dag; den snabbaste 24-timmarssegling som är registrerad lyder på 436 nautiska mil (807 kilometer). De var förelöpare till de smäckra lastfartyg som nu gör resan från Japan till Förenta staternas västkust på sju till tio dagar.
Att kunna handskas med dessa stora segelskepp är inte ett lätt arbete. Ta till exempel Nippon Maru, som är ungefär 98 meter lång. Hon har fyra master med upp till sex rår på varje mast, vilka bär upp väldiga fyrkantiga segel med en total segelyta på cirka 2.400 kvadratmeter. Besättningen om 150 man (inräknat 120 kadetter) måste klättra upp 27 meter eller högre i lejdare till en rå och sedan gå ut på ett rep som är fritt upphängt under rån. Tio besättningsmän på en rå hissar eller bärgar seglet. Lagarbete och samordning är ett måste — att stiga miste eller göra en felbedömning kunde vara ödesdigert.
Nutida segelskepp
Att klipperskeppen håller på att helt försvinna har inte inneburit att det blivit gammalmodigt att segla. Det har snarare blivit en stor förändring — från ett yrke till en sport — och många människor från alla samhällsställningar har möjlighet att få uppleva tjusningen med att färdas nästan ljudlöst över havets vågor.
Under första hälften av detta århundrade har det skett en stor förändring av byggnadsmaterialen. Inte bara stål, utan också aluminium, betong och andra material har använts till att bygga segelbåtar. Sedan andra världskriget har emellertid ett nytt material kommit till användning som visat sig överlägset de andra i många avseenden. Detta material är glasfiber eller glasarmerad plast. Stål och aluminium utsätts för rost och korrosion, men glasfiber varken rostar, korroderar eller ruttnar, även om materialet kräver ett visst underhåll och skadas lättare av flytande föremål. För närvarande byggs merparten av moderna segelbåtar och motorbåtar i glasfiber.
Glasfiber liknar ett tättvävt klädestyg. Då man bygger en sådan båt, konstruerar man först en form för glasfibern. Formen poleras och vaxas. ”Gelcoaten”, som är ett hårt ytskikt med den önskade skrovfärgen, sprutas därefter över den vaxade formen. Sedan placeras glasfiberväv skiktvis i formen, och polyesterharts valsas eller sprutas över de föregående skikten. Denna process fortsätter till dess den önskade tjockleken uppnås. När plasten har härdat, tas skrovet ur den vaxande formen, däcket byggs, inredningen fullbordas och ballasten installeras. Slutligen reses masten (placeras i en mastfot, ett spant eller direkt mot kölen för att stötta dess nedre ända), och seglen hissas. Du är klar att segla! I stor utsträckning har aluminiummaster ersatt master av trä; dacronsegel har ersatt bomulls- och linnesegel; och utrustningsdetaljer i rostfritt stål har ersatt beslag av järn och stål. Allt detta har resulterat i att man fått en lättare, starkare och hållbarare segelbåt med förbättrad fart och skönhet.
Glasfiberkonstruktionen har revolutionerat tillverkningen av fritidsbåtar. Byggtiden har minskat påtagligt. Det kan ta över en månads tid att hugga ut en förstäv, en köl, spant, en akter, resa dem och bordlägga, dvs. bekläda med plank, och täta fogarna på en medelstor träkryssare. Men i fallet med en glasfiberbåt kan hela skrovet byggas på kortare tid än en vecka. Dessutom krävs det yrkesutbildade snickare för att bygga en träbåt, medan man i viss utsträckning kan använda oskolad arbetskraft i samband med glasfiberuppläggning och därigenom minska lönekostnaden.
Dacron och nylon är de material som huvudsakligen används till rep, tåg och linor. Nyligen har ett nytt material utvecklats som kallas ”kevlar”. Det liknar glasfiber och sammanflätas till olika grovlekar. När de enskilda hårlika fibrerna av detta material flätas samman, får man en lina stark som stål. En 13 millimeter grov kevlarlina har till exempel en brotthållfasthet på 11.300 kilo, medan en 13 millimeters galvaniserad stållina brister redan för 10.300 kilo. En 30 meter lång stållina väger cirka 20 kilo. En lika lång lina av kevlar väger 3,6 kilo. Följaktligen har det blivit efterfrågan på kevlar, i synnerhet för att ersätta stållinor och genom detta minska vikten på segelbåten.
Grundläggande seglingsmanövrer
Nutida segelbåtar är i allmänhet mycket mindre och enklare att handha än segelskeppen från förr. Man behöver inte äntra masten, eftersom alla seglen kan skötas från däck. Många segelbåtar är faktiskt riggade så att alla seglen kan hissas, halas och skotas direkt från sittbrunnen. Detta gör det möjligt för en man att ensam sköta en stor yacht under segel.
De som planerar att lära sig konsten att segla behöver lära sig tre grundläggande manövrer: Hur man seglar 1) mot vindriktningen, 2) tvärs mot vindriktningen och 3) i medvind.
Segling mot vindriktningen kallas också segling mot lovart, att kryssa eller ligga på kryss, att göra slag, segla bidevind eller segla nära vind. För att utföra detta måste din båt göra slag eller segla i sicksackkurs och hålla ungefär 45 graders vinkel mot vindriktningen. Detta kräver stor skicklighet, eftersom vinden varierar i styrka och riktning och man behöver göra justeringar mest hela tiden.
Segling tvärs mot vindriktningen kallas även segling för halv vind, vilket betyder att vinden kommer i rät vinkel mot kölens sträckning. Det är det snabbaste sättet att segla.
Då man seglar i medvind, sägs båten antingen länsa eller slöra, och seglet står då nästan i rät vinkel mot vindriktningen, eftersom båten rör sig med vindriktningen.
Kryssning innebär att du svänger eller girar med din båt så att vinden kommer in från motsatta hållet. Gå över stag eller stagvända är ganska lätt, därför att vinden då alltid kommer framifrån över fören och du vänder stäven mot vindriktningen som under kryssning. Men gipning eller kovändning kan vara farlig. Den är en vändning för att styra bort från vinden. Vid denna manöver korsar vinden aktern, och seglet med bommen kastas med stor kraft tvärs över båten, vilket skulle kunna få båten att kantra eller bli skadad. Det är förståndigt att alltid bära flytväst, och om din båt skulle kantra, försök då att hålla dig kvar vid den.
Under alla omständigheter skall den som vill pröva äventyret ute på en båt först se till att den uppfyller lagens krav på säkerhetsutrustning. Han måste också göra sig förtrogen med den lokala sjötrafikförordningen och lära sig de vatten och farleder som han skall segla på. Man skall inte heller försöka sig på att börja segla utan att ha med sig en erfaren seglare ombord.
[Diagram på sidan 26]
(För formaterad text, se publikationen)
GRUNDLÄGGANDE MANÖVRER
Att kryssa och att gå över stag
Att gip(p)a
VIND
SEGLING MOT VINDRIKTNINGEN
SEGLING FÖR HALV VIND
LÄNS OCH SLÖR