Översättningar av bibeln i Indien
Från Vakna!”:s korrespondent i Indien
INDIEN är ett land med många språk. Folkbokföringen visar att det totalt finns 1.652 modersmål, som talas av en befolkning på mer än 600 millioner människor. Att få bibeln översatt till några av de mera betydande språken i Indien har krävt stor uthållighet och stor långmodighet. Intressant nog finns det ingen annan bok i världen som så allmänt har blivit översatt och som så djupt har påverkat så många människors liv.
Fastän kristenheten hade etablerat sig i Indien så tidigt som på 300-talet v.t., kom inte bibeln ut på något indiskt språk förrän på 1700-talet. Det är sant att Matteus’ evangelium år 1665 blev översatt till tamiliska av en holländsk missionär på ön Ceylon (Sri Lanka). Men denna tamiliska översättning trycktes inte, utan spreds på handskrivna blad av palmyrapalmen. Under de följande 310 åren kom hela bibeln eller delar av den undan för undan ut på cirka 130 indiska språk.
Tamiliska och den ”gyllene översättningen”
År 1706 var ett viktigt årtal för bibelöversättningen i Indien. Det var då som två tyskar, som var angelägna att få översätta bibeln till tamiliska, steg i land i den danska handelsstationen i Tranquebar, det nutida Tamil Nadu. De danska köpmännen och deras sjömanspräst gav dem ett fientligt mottagande.
Men en av dessa tyskar, som hette Ziegenbalg, började med tiden lära sig tamiliska genom att sitta bland barnen och rita skrivtecknen i det tamiliska alfabetet i sanden. Under år 1714 frambragte denne man de kristna grekiska skrifterna (vanligen kallade ”Nya testamentet”) på tamiliska. Vid tiden för sin död år 1719 hade Ziegenbalg fullbordat de hebreiska skrifterna (”Gamla testamentet”) fram till Ruts bok. Den fullständiga bibeln på tamiliska kom ut år 1728.
Senare kom en reviderad upplaga av bibeln ut på tamiliska, vilken var gjord av en annan tysk, Philip Fabricius. Det sägs att han ”kröp på sina knän genom den ursprungliga bibeltexten ... och noga vägde varje ord för att se hur det bäst kunde översättas”. Fabricius arbetade på sin revidering i 35 år under en tid då britterna och fransmännen stred om överhögheten i södra Indien. Ofta var området utsatt för belägring och plundring av härjande horder, som tvingade Fabricius att med sina värdefulla manuskript söka skydd i den holländska kolonin i Pulicat.
Trots sådana svårigheter blev arbetet med revideringen framgångsrikt. Fabricius’ översättning klassificeras som ett av de mest framstående verken av alla bibelöversättningar. Den kom att bli känd som den ”gyllene översättningen”. Alla de efterföljande reviderade översättningarna på tamiliska är grundade på detta verk. Intressant nog återgavs i 1936 års reviderade upplaga Guds personliga namn genomgående med Yehowah i de hebreiska skrifterna.
William Careys uthållighet
För att illustrera den långmodighet som behövdes för att få bibeln på indiska språk kan vi ta del av William Careys, en brittisk skomakares, erfarenhet. För att finansiera sitt bibelöversättningsarbete arbetade Carey som indigoodlare åt Ostindiska kompaniet. På 21 år lyckades Carey och hans medarbetare översätta hela bibeln eller delar av den till 36 av de språk som talades i Indien.
Dessa män mötte oerhörda hinder. De ställdes inför faror när det gällde hälsan på grund av den bristande hygienen i det tropiska klimatet. Deras arbete blev också förbjudet av Ostindiska kompaniet, som skrev: ”Ett sådant projekt [som inbegriper bibelöversättningsarbetet] är ödeläggande, obetänksamt, onyttigt, skadligt, farligt, gagnlöst, groteskt.” Men dessa översättare höll ut, i det att de uppskattade värdet av bibelns budskap i deras liv som läste det.
För att publicera sina översättningar satte Carey upp en primitiv tryckpress av trä i Calcutta år 1798. Till att börja med talade lokalbefolkningen om pressen som ”guden som engelsmännen tillber”. Under år 1800 flyttade Carey sitt tryckeri till den mera gästfria danska kolonin i Serampore. De kristna grekiska skrifterna på kinesiska trycktes på den pressen år 1805. Fyra år senare utgavs hela bibeln på bengali. Sedan drabbades de av en motgång år 1812, när en eldsvåda i tryckeriet i Serampore förstörde åtskilliga omsorgsfullt utarbetade men ännu inte utgivna översättningar.
Men Carey omorganiserade snabbt tryckeriverksamheten. På oriyaspråket kom bibeln ut år 1815, och på sanskrit och hindi kom den ut år 1818. Ett år senare blev marathiöversättningen publicerad. Allt som allt trycktes mer än 212.000 volymer av Carey mellan åren 1801 och 1832. Hans kompanjon W. Ward skrev hem till England och sade: ”Jag älskar England, jag älskar dig; ... men att ge en man Nya testamentet, som han aldrig tidigare sett, ... detta är mitt arbetes välsignelse. Om det skulle få finnas länge på jorden, skulle det ge en värdefull skörd, förr eller senare.”
Några gav sitt liv
Bibelöversättningen i Indien utkrävde också sin tribut av människoliv. Detta framgår tydligt av deras erfarenheter som arbetade på teluguöversättningen, den som tog mer än 120 år att fullborda. Den tyske lärde Benjamin Schultze hade tydligen avslutat en översättning till telugu år 1732, men den blev aldrig tryckt. Uppenbarligen blev manuskriptet sänt till Halle i Tyskland och blev där förlagt eller bortglömt.
Senare blev en annan teluguöversättning förstörd vid branden i Serampore år 1812. Därefter drabbades fyra översättare, en efter en, av dödliga tropiska sjukdomar. Den första fullständiga bibeln på telugu kom inte ut förrän år 1854.
Malayalam, tulu, garo
När bibelöversättare anlände till området där malayalam talades, förklarade prästen i den lokala syriska kyrkan: ”Den syriska kyrkan håller på att tyna bort på grund av att den inte har tillgång till bibeln.” På en grovt tillyxad tryckpress, som konstruerades efter en beskrivning som man fann i Encyclopædia Britannica, blev emellertid hela bibeln tryckt på malayalam, och den publicerades år 1841. Beaktansvärt är att Guds namn Jehova genomgående finns med i hela den hebreiska delen av bibeln på malayalam, och det med rätta.
Efter att ha avslutat detta arbete, vilket tog 24 år, skrev Benjamin Bailey: ”Om bara en enda människa förmås, med hjälp av denna översättning, att på ett frälst sätt tro på Jesus Kristus ... , skall jag betrakta mig rikligen belönad för allt mitt hårda arbete och all min möda, och till Gud skall då all ära gå.”
Eftersom språken måste ges skriftlig form innan bibeln kunde bli översatt till dem, har många samhällen i Indien utvecklat ett skriftligt alfabet för bibelns skull. I nästan samtliga fall var Guds ord den första bok som kom ut på något av dessa språk.
Ett exempel är bibeln på tulu, ett språk som talas av mer än en million människor på Indiens västkust. För att kunna översätta bibeln till tulu lånade översättarna skriftspråket från det kanaresisktalande grannfolket. Bibeln på tulu kom ut år 1847, bara 16 år efter det att hela bibeln blivit publicerad på kanaresiska (kannada).
Översättningen till garo, ett språk som talas i Assam, är ett intressant fall. Efter att ha utvecklat ett skriftspråk för garo började översättarna arbeta på sin översättning. Arbetet gjordes inte snabbt; de uppskattade vikten av noggrannhet. Efter att ha fullbordat Första Moseboken utropade de: ”Det tycks vara en mycket lång väg till slutet av Malaki!” Ofta blev inte mer än en enda vers klar för varje dag. I en ansträngning att vara noggranna rådfrågade de varje tillgänglig översättning på engelska, franska, tyska, svenska och andra indiska språk såväl som bibelns originalspråk.
När en av översättarna begrundade denna översättning till garo, vilken blev fullbordad år 1924, skrev han: ”Staplarna och staplarna och staplarna av [manuskript], högarna och högarna och högarna av hopsamlat korrektur gör att det värker i min kropp, och mina nerver darrar, då jag tänker på all den möda de representerar. Men den sidan av saken är snart glömd, när jag ser garofolkets glädje över att ha fått hela bibeln på sitt eget språk. Vad det betyder för dem som för första gången läser om Guds underverk är inte lätt för oss att förstå — vi har ju haft bibeln från vår barndom.”
Att finna den lämpliga översättningen av de hebreiska och grekiska orden var inte utan sina särskilda problem. De som arbetade med panjabiöversättningen på gurmukhiskrift fick göra många besök hos köpmännen på trakten för att få de rätta orden för tekniska termer fastslagna. Timmermän anlitades när det gällde översättning av ord, som hade med tabernaklet att göra, sådana ord som ”tappar”, ”fotstycken” och ”bräder”. (2 Mos. 26:19) För att finna uttryck för ”det fett, som omsluter inälvorna”, och ”leverfettet” var översättarna tvungna att uppsöka slaktare. — 3 Mos. 3:3, 4.
Det förekom också humoristiska inslag. Översättarna beslöt till exempel att kalla ”koret” (”det innersta rummet”, NW) eller det allraheligaste för Akash Vani, vilket betyder ”himmelsk röst”. (1 Kon. 6:5—31) Men dagen därpå pålyste den indiska radion att ordet för ”radio” på hindi skulle hädanefter vara Akash Vani! Hellre än att anklagas för hädelse genom att installera en radio i kung Salomos tempel valde man ett annat ord.
Tid och utrymme tillåter inte en fullständig redogörelse för det oerhörda arbetet att få fram hela bibeln på 34 stora språk i Indien, såväl som att få fram delar av den på ytterligare flera språk. Allt som allt kan cirka 525 millioner invånare i Indien läsa Guds ord på sitt eget modersmål. Dessa översättningar har storligen underlättat för Jehovas vittnen i Indien att predika de ”goda nyheterna” om Guds rike. (Matt. 24:14) Mer än 4.750 personer tar nu del i detta bibliska undervisningsarbete, och ytterligare 3.174 personer och familjer använder dessa bibelöversättningar, när vittnena besöker deras hem för att studera bibeln tillsammans med dem.
Bibelöversättning har sannerligen varit till nytta för invånarna i Indien. Bibelns budskap har gett verklig mening åt livet nu och ett pålitligt hopp för framtiden för dem som sätter tro till det.