Alfalfa — det fantastiska fodret
DEN varma och söta doften av nyslagen alfalfa (lusern) sprider sig över fälten. En varm doft? Ja, när man i klart, lysande solsken går över en stubbåker, känns Minnesotas svarta, sammetsmjuka lerjord varm under fötterna. Man känner en varm bris och förknippar till och med värmen med doften av hö.
Hö är något som jag inte alltid har tyckt om. Jag förknippade det med ”svettiga arbetslag”, hårt arbete och ramande kor som hungriga slår med svansen. Mina minnen av hö går ända tillbaka till barndomstiden i östra Tennessee, där man slog klövern med en skramlande och knarrande maskin som drogs av mulåsnor. Höskrindan kom, och under suckan och klagan kastade vi med högaffeln upp knippen av klöver i skrindans träställning.
Det var alltid mycket diskuterande om vem som skulle köra skrindan, eftersom det där uppe var lättare att lägga höet i en hög än det var att kasta upp det så högt. Den enda gång vi kunde känna skadeglädje var när vi, utan att veta om det, med gaffeln kastade upp en stor orm, som sedan slingrade sig ner utför kuskens ben. Jag kan fortfarande se framför mig hur han med ett hest rop hoppade ner från skrindan, trots att det var ett hopp på tre meter.
Men detta var för länge sedan och långt härifrån. Här i Minnesota har min svåger, Quen, köpt och sålt och odlat hö i 30 år. Men man ser inga mulåsnor eller skrindor eller högafflar. Den duniga, gröna alfalfan rör sig här likt vågorna på havet längs horisonten på ett område om 40 hektar. Längre fram avlägsnar sig en jättestor röd slåttermaskin, som spottar ut en rad av frodig, grön alfalfa.
Foder för alla
Min svåger upplyser mig om att ”alfalfa ger mer protein per hektar än någon annan av de 25 växter som man vanligtvis odlar som foder och spannmål i Förenta staterna”. På grund av att vi under många år har bott så långt ifrån varandra, var det första gången jag besökte honom medan han höll på med slåttern. Vi gick mellan en slåttersträng hö och kanten av oskuren alfalfa. Alfalfan står knähög och tät men rör sig lätt för vinden, och här och där ser man en stjärnliknande violett blomma.
Min svåger förklarar: ”Man bör helst skära den innan det kommer några blommor alls.” Han drar upp en stor handfull och säger: ”Just nu är stjälkarna små och bladen späda. I detta skede innehåller den omkring 40 procent mer näringsämnen och är mycket mer lättsmält med knappast hälften så mycket grova fibrer som det kommer att bli några dagar senare, när den är i full blom och stjälkarna är sega.”
Han fortsätter framåt och förklarar: ”Ju spädare och grönare alfalfan är, desto mer kommer korna att äta och desto mer mjölk kommer de att ge. Eller” — han kör tån under en knippa av alfalfa och vänder den genom att kasta upp den i luften — ”när en lantbrukare föder upp biffkor med 40 procent alfalfa tillsammans med majsfoder, växer nötkreaturen bättre och fortare; och av fyra kilo alfalfa blir det ett halvt kilo kött.”
Det är mycket upplysande att lyssna till honom när han kunnigt förklarar alfalfans förtjänster och förträffligheter. ”På vissa platser kallas den lusern. Det arabiska uttrycket al-fac, facah betyder ’det bästa fodret’.”
Jag fick reda på att alfalfa är det foder man ger till nästan varje djur på farmen. Om en ko inte äter någon spannmål, kan den äta ända upp till tre procent av sin kroppsvikt av alfalfa av god kvalitet (och ge omkring 22 kilo mjölk). Detta är mycket mer än hon kan få av majsfoder. När svin helt eller delvis utfodras med något slag av alfalfa (pressfoder, mjöl etc.), föds fler grisar, och fler överlever, och därigenom sjunker kostnaderna för smågrisar och marknadsfärdiga svin. Alfalfa sänker kostnaderna genom att den ersätter en del av den spannmål som man utfodrar får med och tillförsäkrar en förbättrad ranson. Hästarna växer och blir kraftigare av alfalfa än av något annat foder. Alfalfamjöl till fjäderfä ger billiga proteiner, vitaminer, mineral och några andra tillväxtämnen som man ännu inte känner till. I äggproduktionen ger den 10 gånger så mycket färgpigment som gul majs.
South Dakota State University har funnit att det finns lika mycket energivärde i fem ton alfalfa som i 1.800 kilo vete, 2.000 kilo majs eller 4.000 kilo havre. Professorerna Rohweder och Smith vid lantbruksvetenskapliga avdelningen vid University of Wisconsin har fastställt att en hektar alfalfa ger mer än dubbelt så mycket protein som en hektar sojabönor och tre gånger så mycket som en hektar majs.
Man kan bättre förstå betydelsen av sådana fakta, om man tänker på att avdelningen för kreatursuppfödning vid University of Minnesota beräknar att ett års foderkostnader för en ko har ökat från 275 kronor år 1955 till 400 kronor år 1965 och till 1.300 kronor år 1977.
Den traktordrivna slåttermaskinen har nu blivit synlig igen och avtecknar sig mot fälten med ännu en slingrande rad av ljuvligt doftande alfalfa. Den svettige traktorföraren skrattar och kör fram och stannar. Quen pekar ner i den gula insidan av slåttermaskinen på någonting som är långt och tjockt och mörkt som en järnvägssliper, men det är räfflat som en jättestor skruv med alfalfa krossad och sönderhackad i räfflorna. ”Den där valsen krossar den grova fibern och pressar ihop bladen till färdiga buntar. Det är som att pressa en ros i en bok för att bevara den. Detta gör att bladen inte blir kringspridda och går förlorade. Det sparar omkring 20 procent av foderenergin.”
Att odla och skörda god kvalitet
Det har blivit en vetenskap såväl som en affärsangelägenhet att odla och skörda alfalfa av god kvalitet. Var börjar det? Det börjar med förstklassiga späda plantor. Det finns en oändlig mångfald. En sort kan ge 40 procent mer avkastning än en annan sort. Om man väljer den rätta sorten, gödslar den på rätt sätt och skär den innan blomningen har nått sin höjdpunkt, kan man öka proteinhalten per hektar med 80 procent över en sämre sort.
Man planterar den vid den rätta tiden i bördig och väldränerad jord. Och sedan skyddar man den från att angripas av de mer än 60 kända sjukdomar som alfalfa kan utsättas för. Det måste vara mindre än 25 procent gräs och så gott som inget ogräs inblandat i den.
Förutom sitt utan jämförelse höga näringsvärde har alfalfa visat sig överlägsen när det gäller att bygga upp jorden. Dess djupa rötter avger ända till 175 kilo kväve per hektar jord. Och lantbrukarna har kommit på att det inte finns något bättre sätt att bekämpa erosion än med hjälp av alfalfa och annat grönfoder. Erosion har blivit en fråga av allvarlig betydelse.
En kämpe mot erosion
Man har uppskattat att i Förenta staterna odlas endast en femtedel av vad man skulle behöva av sådant foder som alfalfa. Detta gör att landet mer än någonsin blir utsatt för torkans ödeläggelse. Agronomer (specialister på produktion av kulturväxter) klandrar dem som bedriver massproduktion i det stora område som kallas majsbältet för att de berövar jorden mycket av dess fuktighet. I en undersökning av 3,6 millioner hektar jord, där man under åren 1973 och 1974 hade växlat om från att odla hö till andra växter, visade det sig att mer än hälften av arealen led av dålig vård och vattentillgång.
I de flesta fall ägnade man föga eller ingen uppmärksamhet åt att begränsa erosionen. Man förlorade uppskattningsvis 30 ton jord per hektar. Experterna menar att en förlust av mer än 13 ton jord per hektar är allvarligt. I det verkliga majsbältet blåser och sköljs, enligt Soil Conservation Service, en oerhört stor jordmängd bort — från 37 till 250 ton per hektar.
Medan vi vandrar bort från alfalfafälten, kastar Quen en forskande blick mot himlen. Han hoppas att solen skall hinna torka fodret till en fuktighetshalt av omkring 20 procent, innan de med maskinens hjälp skall packa det till starka och prydliga balar. Om regnet kommer för tidigt, skulle en femtedel av proteinvärdet kunna gå förlorad.
När man väl lagrat alfalfan, kommer det att behövas god ventilation för att hindra att det blir värme och mögel — som skulle kunna förstöra ännu en femtedel av proteinet.
Jag sade till sist: ”Du måste vara agronom, eftersom det krävs en expert på produktion av kulturväxter för att odla denna växt under de bästa betingelserna.”
”Alfalfan är värd det, vad jag sedan än kallas”, svarar han. ”I foderkretsar kallar man alfalfa det gröna guldet.” — Insänt.