Livet i Kalahari

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika

”DÄR vattnet torkat upp” — detta är verkligen ett passande namn på en öken. Somliga tror att detta är vad tswanaordet kgalagadi eller kalahari betyder.

När man hör ordet öken, tänker man gärna på en beskrivning av ”en livlös ödemark”. Men detta passar inte in på Kalahari, som sträcker sig över stora områden i norra Kapprovinsen i Sydafrika, östra delen av Sydvästafrika och den centrala och västra delen av Botswana.

Vissa delar av dessa områden är flacka och sandiga och täckta med buskar, stora akacieträd och gräs. Andra delar, som i Sydvästafrika, består mil efter mil av böljande dyner med ungefär samma slags vegetation. Somliga av dessa dyner är över 30 meter höga. Till skillnad från sanddynerna i Namiböknen på Sydvästafrikas västkust är de inte spetsiga och oregelbundna, utan de är långa, avrundade dynryggar som kan jämföras med jättehöga vågor. Plana sträckor, som i området kallas ”gator”, skiljer dynerna åt med ett avstånd av mellan 100 och 300 meter eller mer.

När man kör genom delar av Kalahari, ofta över uttorkade flodbäddar, är det som att färdas genom en djurpark. Förutom möss, geckoödlor och mungor, som ständigt springer tvärs över vägen, kan man plötsligt få se en liten ökenräv med yvig päls eller en schakal eller en eller två geparder, eller till och med en liten hjord av gnuer eller några andra antiloper. Ibland kan man få syn på flera strutsar. Man bör inte bli förvånad om en av dessa fåglar springer vid sidan av en bil som håller över 50 kilometer i timmen. Det finns också leoparder och lejon i Kalahari.

Förkunna i Kalahari

För Jehovas vittnen i detta område är den största glädjen att få dela med sig av bibelns sanningar till andra. Människor här är vanligtvis mycket gästfria och har stor respekt för bibeln. När ett vittne därför besöker ett hem, kan han samtala med någon där om bibeln så länge som en eller två timmar. Även om människor ger sig in på en het diskussion med ett vittne, kommer de ändå att inbjuda honom att äta en bit mat om hans besök infaller just före en måltid. Under måltiden kommer man helt strikt att samtala vänligt om allmänna saker. Men sedan kommer diskussionen före måltiden att tas upp igen med oförminskad glöd.

Det är ganska besvärligt att ta sig fram till en del av lantgårdarna. Hemmen ligger ofta ungefär 15 till 25 kilometer från varandra med lantgårdar som var och en vanligtvis omfattar omkring 50 kvadratkilometer eller mer. Man måste färdas över dyner där det inte finns några riktiga vägar, utan endast spår efter andra fordon. Man kanske hinner besöka endast tre eller fyra lantgårdar på en dag.

Lantbruk i Kalahari

Vad slags lantbruk bedrivs i detta torra område? Det är mest boskaps- och fåruppfödning. En särskilt vinstgivande inkomstkälla är försäljningen av karakulfällar. De krushåriga lammen från karakulfåren slaktas några timmar efter födelsen. Deras hudar ger de världsberömda karakulfällarna, som används för att tillverka dyrbara pälsar, hattar och liknande.

Ett stort problem i detta område är att få tillräckligt med vatten för människor och djur. Det finns vanligtvis borrhål i sanden, ibland till ett djup av över 300 meter. Man använder vindhjul eller motordrivna pumpar för att dra upp vattnet.

Kan man anpassa sig till ökenlivet?

Människorna här måste naturligtvis anpassa sig till ökenlivet. När lantbrukarna först flyttade till Kalahari, bodde de ofta i tillfälliga hyddor gjorda av korrugerad plåt. Dessa blev outhärdligt varma under dagen och otrevligt kalla på natten. Men människorna tycktes vänja sig vid att leva under dessa förhållanden. På många lantbruk har man emellertid byggt stora moderna hus som har nästan alla bekvämligheter. Dessa hus ser inte ut att passa in i omgivningen.

Livet i öknen erbjuder problem för husdjuren. När getterna återvänder från betesmarkerna, kan man många gånger se dem gå på knäna i stället för på framhovarna. Varför det? Eftersom dessa djur aldrig går på hård mark, nöts inte deras hovar, och därför växer de och blir alltför långa, och djuren kan inte gå normalt. Det förhåller sig på samma sätt med boskapen och fåren. Lantbrukaren måste därför då och då klippa hovarna.

De äldre fårtackorna har ofta inte krafter att överleva den dagliga vandringen till betesmarkerna när solen bränner het på dem. Detta betyder att de måste utfodras hemma. Det skulle naturligtvis vara mycket dyrbart att köpa foder till dem. Hur har man då löst detta problem?

Övergivna bon av vävarfågeln, som också kallas ”kolonivävaren”, är en källa som förser djuren med färdigskuret gräs av högt näringsvärde. Dessa fåglar bygger sina ovanligt stora nästen i grenarna på stora träd. Ett stort antal fåglar lever kolonivis och flyger ständigt in och ut genom de otaliga ingångshålen. Men så småningom överger de bona för andra platser.

Sinnrikhet i bruket av motorfordon

Det kan ibland gälla liv eller död att hålla en bil i gång i sanden. Men de som bor i Kalahari visar ofta en oroväckande lättsinnighet när det gäller sådana grundläggande saker som domkraft, reservdäck eller material för reparation. Samtidigt visar de en förvånansvärd sinnrikhet i att hålla ett motorfordon i gång under ovanliga omständigheter.

Den första regeln för att köra i sand är att ha mycket lite luft i däcken. Även om det skadar däckens sidor, är det möjligt att köra i så gott som varje slag av sand utan att sjunka ner i den.

Men vad händer om man får punktering? Det är praktiskt taget omöjligt att lyfta bilen med en vanlig domkraft, eftersom den bara gräver sig ner i sanden. Det är tydligtvis bäst att alltid ha med sig en planka som man lägger under domkraften. Men lantbrukaren i Kalahari blir inte så lätt rådvill även om han skulle glömma denna utrustning. Han kan helt enkelt lägga ett fast föremål, som till exempel en verktygslåda av plåt, en bit trä eller en sten under hjulaxeln nära det skadade hjulet och sedan skyffla bort sand under hjulet. Detta gör att han kan ta bort hjulet och antingen laga det eller sätta in reservhjulet. Därefter pressar han så mycket sand som möjligt under hjulet igen och skyfflar bort sanden under det fasta föremålet som håller upp hjulaxeln och får på så vis bilen på hjul igen.

Men hur gör man om man varken har ett reservhjul eller material för att laga hjulet? Då tar man på vanligt sätt ut innerslangen och griper ett fast tag med tummen och pekfingret om det punkterade hålet i slangen och håller sedan den övriga slangen i den andra handen och drar ut slangbiten kring hålet. Detta gör det möjligt för en medhjälpare att binda en bit snöre eller en rem av obearbetat läder omkring den sträckta biten och dra åt hårt och binda om och knyta till upprepade gånger. På detta sätt kommer punkteringen att bli hopbunden. Det kunde tyckas vara en rimlig lösning att fylla ett punkterat bildäck med sand, men det fungerar inte.

När ett fordon inte startar, visar en kalaharibo snart sitt skarpsinne. Det är helt omöjligt att skjuta på en transportbil i sanden och få den att starta. Då några ställdes inför detta problem, lyfte en man upp bilens bakhjul som han skulle ha gjort ifall han hade ett punkterat däck. Sedan slog han på tändningen och lade in högsta växeln. Nu gällde det bara att få ett stadigt grepp om bakhjulet och vrida kraftigt. Snart startade motorn.

Att tyda spår

De som bor i dessa sandområden utvecklar en förbryllande förmåga att tyda spår. En äldre lantbrukare stannade för att undersöka några djurspår och talade sedan om för sina besökare att det var schakalspår. Sedan han undersökt spåren närmare, förklarade han att det var två djur, en hanne och en hona, och att honan snart skulle föda ungar. Besökarna skrattade. Men då förklarade lantbrukaren för dem: ”Se! Ett av avtrycken är stort, och det andra är litet. Det är logiskt att tänka sig att en hanne och en hona springer tillsammans.” Det medgav besökarna också. Lantbrukaren fortsatte: ”Men om ni nu ser på spåren igen, kommer ni att lägga märke till att det mindre spåret sjunkit djupare ner i sanden. Detta betyder att det mindre djuret, som tydligtvis är en hona, är jämförelsevis tyngre än det större djuret, och detta är fallet om en hona är med ungar.” Han hade rätt! Tre dagar efter det att de sett detta spår fann lantbrukaren schakalhonan med de nyfödda ungarna.

Råd för att överleva

Lantbrukarna i Kalahari uttrycker förvåning, när de hör att människor som kört vilse blir funna i sin bil i ett utmattat tillstånd på grund av den intensiva hettan och törsten. De säger: ”Tänka sig att någon nästan dör av törst med bilens kylare full av vatten.” Man måste naturligtvis vara säker på att det inte finns någon giftig kylarvätska i vattnet.

Det bästa skyddet mot middagens hetta är under bilen, inte inne i den. Men varför inte under ett skuggigt träd, om det finns något? Därför att under ett träd i Kalahari är det fara för att det finns giftiga små fästingar, som är outhärdliga med sina stickande bett.

Man bör aldrig gå särskilt långt under dagens hetta. Det skulle vara bättre att sova på dagen och gå på kvällen och under natten och välja en klar stjärna till att leda kursen.

Minnen

Det är få som har varit i Kalahari som inte sett tillbaka på erfarenheten med längtan att komma tillbaka. Man kan aldrig glömma de skarpa kontrasterna: de stekheta dagarna och de kalla nätterna — och de vidsträckta vidderna av grästäckta dyner som tycks vara ödsliga men ändå skälver av en oändlig mångfald av liv.

Man får en enastående känsla av frid, allteftersom hettan avtar när solen sänker sig vid horisonten. Solnedgångarna är helt enkelt storslagna med ständiga färgskiftningar av rött, orange och violett, medan det genomträngande ”klack-klack-klack”-lätet från en geckoödla får tusentals svar från andra geckoödlor som ropar fram och tillbaka. Luften är fylld av deras ljud. Symfonin avrundas av fårens bräkande och kornas råmande. Man hör trapphannens hesa skrik, då han flyger upp och ner i en uppvisning av fågelkonstflygning.

Livet i Kalahari kan vara uppfordrande, men är också mycket givande. Denna ödemark är ingen död öken. Det är ett fascinerande land som myllrar av liv.

[Bild på sidan 22]

Övergivna bon tjänar som foder åt äldre karakulfår, som inte orkar med den dagliga vandringen till betesmarkerna