Skulle du tycka om att vara i paradiset?
De flesta människor kan säkert inte se något samband mellan en kyrkogård och ett världsomfattande paradis. Men ha båda i tankarna, när du läser följande artiklar.
OHLSDORF ligger, precis som en liten stad, inne i själva Hamburg, och det växer med omkring 220 människor i veckan. Det förskönas av omkring 10.000 träd och buskar, och det är översållat med blommor i många olika färger och av många olika slag.
Ohlsdorf besöks varje år av hundratusentals människor. Och jag tror jag vågar säga att det är en plats man kanske tycker om att besöka, men knappast ett ställe där man skulle vilja stanna. För faktum är att dess mer än 1.200.000 stadigvarande invånare skulle ha föredragit att inte alls behöva komma dit. Ja, trots att det är en sådan vacker plats, så är det faktiskt inte ett ställe där man kan bo! Det är nämligen så att Ohlsdorf är en kyrkogård! Med sina 403 hektar är den en av Europas största kyrkogårdar. Om alla dess mer än 1.200.000 ”invånare” hade blivit begravda i gravar av normalstorlek, som placerats sida vid sida, så skulle de bilda en två meter bred remsa, som sträckte sig 1.100 kilometer — från Hamburg i Tyskland till Wien i Österrike!
Men jag visste inte mycket om Ohlsdorf förrän jag en solig septemberdag körde dit för att hålla ett begravningstal över en god väns bortgångna mor. Predikan skulle framföras i begravningslokal nummer 10, och jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv: ”Kan kyrkogården verkligen vara så stor att man måste ha minst 10 lokaler?” Jag blev häpen, när jag kom dit. Och ju mer jag såg, desto mer förvånad blev jag. Det var precis som att vara i en vacker park — i ett paradis.
Hur Ohlsdorfs ”paradis” började
Och hur kom det här ”paradiset” till? Under senare delen av 1800-talet räckte inte Hamburgs dåvarande kyrkogårdar till för att täcka den växande befolkningens behov. Man planerade därför att anlägga en kommunal kyrkogård, som kunde användas av alla kyrkosamfund, på ett område som låg i närheten av byn Ohlsdorf, omkring 10 kilometer utanför Hamburg. Längre fram införlivades byn med Hamburg, men kyrkogården har kommit att bli så känd att människor i området säger om dem som har dött att ”de är i Ohlsdorf”.
Johann Wilhelm Cordes, som grundade och planerade kyrkogården, tyckte — för att använda hans egna ord — att på en kyrkogård ”bör skönhet fängsla ögat och växter dölja graven”. Han lyckades med detta, för man kan inte förneka Ohlsdorfs skönhet, och inte heller kan man undgå att lägga märke till dess växtlighet. Vid sekelskiftet tog man i många andra tyska städer efter Cordes’ idé och anlade liknande kyrkogårdar.
Inne på kyrkogården finns det mer än 300 olika slags träd, av vilka några kommer ända från Nordamerika och Asien. Det finns små förklarande skyltar på dem, vilket gör att det nästan ser ut som en botanisk trädgård. I juni månad blommar 29 olika slags stora rhododendronbuskar på båda sidor av kyrkogårdens förnämsta genomfartsled, ”Cordes’ aveny”. Det är bedårande vackert!
Parken har 2.500 bänkar, 650 stolar och 660 vattenfontäner. Hundratals ankor, gäss och svarta svanar bosätter sig vid de dammar som finns spridda utöver området. Man kan därför slå sig ner vid en damm eller fontän och lyssna till en konsert, som framförs av dessa ”fjäderklädda musiker”. Ja, man kan inte annat än tycka om den stilla och avspända atmosfären. Det var denna skönhet och de fridfulla förhållandena som fick mig att tänka på paradiset.
Reflexioner om paradiset
Ett paradis för de levande skulle vara mycket välkommet, men varför ett paradis för de döda? En av orsakerna till att Cordes och andra likt honom har anlagt den här typen av kyrkogård var säkert att söka mildra den känsla av fruktansvärd tragedi som kommer över en, när man förlorat någon i döden. Döden är verkligen människans fiende, som bibeln också uttryckligt säger. (1 Kor. 15:26) När man drabbas av stor sorg, kan skönhet hjälpa en att inse att livet trots saknaden dock fortfarande är värt att leva. Men ingen skönhet i världen kan fullständigt utplåna den känsla av saknad, som en mor, som blivit änka, eller en man, som förlorat sin hustru, känner vid sådana tillfällen.
Tidskriften Stern säger, när den talar om hur alltomfattande och oundviklig döden är: ”Han kommer antingen för tidigt eller för sent; men kommer gör han, och till slut är det alltid han som avgår med segern. Hans namn är döden.” När vi ställs inför något så oundvikligt, finns det då inget bättre att se fram emot än att få vara i ett sådant paradis som Ohlsdorf representerar? Det är i så fall inte mycket tröst. Vem önskar egentligen vara en ständig invånare i den sortens paradis?
Jag började tänka på hur märkligt det egentligen är att många nu för tiden inte tycks hoppas på att någonsin kunna komma närmare paradiset än en promenad i en vacker park. Är det så för dig? I så fall varför? Hur kommer det sig att ett världsomfattande paradis verkar så otroligt, trots människans alla tekniska och skapande förmågor? Men hur skulle det vara om hela jorden vore ett paradis, kanske någonting i stil med Edens lustgård i den bibliska berättelsen om Adam och Eva? Är Gud — som skapade jorden — intresserad av att återupprätta paradiset? Och vad som är särskilt viktigt för oss: Har vi verkligen någon anledning att förvänta att han skall skapa ett världsomfattande paradis i vår livstid?