Havets verkliga ”sjöjungfrur”

I JANUARI 1493, då Kristofer Columbus höll på att utforska den nordvästra delen av det landområde som nu är känt som Dominikanska republiken, fick han plötsligt syn på tre stora havsvidunder som långsamt kom simmande genom den orörda flodens vatten. Förmodligen befann han sig vid stranden av den flod som nu kallas Rio Yaque del Norte.

Columbus’ iver över observationen föranledde hans krönikör att skriva att amiralen ”sade att han såg tre sjöjungfrur ... de var inte så vackra som de utmålas, men de hade något som liknade ett mänskligt ansikte”. Skrivaren sade också att Columbus tidigare hade sett ”sjöjungfrur” utanför Afrikas västkust.

Gängse uppfattningar

På den tiden var det vanligt att sjöfarare sade sig ha sett fantastiska syner av sjöjungfrur. En mängd legender förknippades med sjöjungfrur. I hela det medeltida Europa cirkulerade historier om hur kvinnor som var hälften människa och hälften fisk gifte sig med män, lockade skepp i kvav och vållade översvämningar och andra olyckor.

Sjöjungfrur sades besitta magisk, profetisk kraft och ansågs vara långlivade och tycka om musik. Ve de människor som förtörnade sjöjungfrur eller tog emot gåvor av dem, för de skulle med säkerhet drabbas av någon svår olycka! En klippa i floden Rhen nära Sankt Goarshausen i Västtyskland förknippas till exempel med den legendariska sjöjungfrun Lorelei, som sägs ha dränkt många intet ont anande sjömän på grund av en olycklig kärlekshistoria.

Tron på sjöjungfrur var så stark att människor lät sig luras så sent som på 1800-talet. År 1842 tjänade den ryktbare teaterdirektören P. T. Barnum en förmögenhet på att förevisa en uppstoppad sjöjungfru. Vid samma tid tjänade ett japanskt bolag pengar på den godtrogna allmänheten genom att sälja uppstoppade sjöjungfrur som sades ha fångats av fiskare.

Var och när dessa berättelser om sjöjungfrur tog sin början är höljt i dunkel. De sträcker sig tillbaka till forntiden och förekommer i nästan alla länders folksagor. Forskare har emellertid jämfört detaljer i dessa legender med levnadsvanorna hos havsdjur man känner till och har kommit till den slutsatsen att sjöjungfrun kan vara en förvrängd uppfattning av människors möten med ett verkligt djur. Det anses allmänt att dessa sagor har sin grund i vidskepliga beskrivningar av det stora, fryntliga havsdäggdjuret dugongen eller sjökon.

Sjökon har verkligen ett mänskligt drag som gör att den på sätt och vis kan betecknas som havets verkliga sjöjungfru. Honorna ger sin avkomma di ovanför vattenytan genom att hålla ungen i famnen mot spenar som är belägna på bröstet. Man kan föreställa sig vilket intryck det måste ha gjort på en sjöman att på avstånd få se en sjöko guppande upprätt i vattnet med en diande kalv vid bröstet. Enligt deras uppfattning måste det vara en sjöjungfru.

Sjökon liknar knappast människan. Kroppen är spolformig, gradvis avsmalnande mot det lilla huvudet och den stora horisontala stjärtfenan. Den har tjock, gråaktig hud och trubbig nos med talrika borst. Den blir mellan två och fyra och en halv meter lång och kan väga ända upp till 700 kilo.

Det låter inte precis som en förtjusande ung dams anletsdrag, eller hur? Alla romantiska griller som förknippats med sjökon har emellertid gjort att zoologerna har bevarat ett stycke av dess sjöjungfruliga förflutna genom att ge denna underordning bland djuren namnet sirendjur. Detta namn går tillbaka till den grekiska mytologin, där sirenerna, som var hälften kvinna hälften fågel, lockade sjömän i döden genom sin sång.

Få arter

Eftersom en så stor mängd observationer av sjökor rapporterats under årens lopp, skulle man kunna tro att de måste vara rikligt förekommande i jordens oceaner. Så förhöll det sig också förr. I början av förra seklet observerades faktiskt en ofantlig hjord sjökor som sträckte sig över ett område utanför Australiens kust som var fem och en halv kilometer långt och två och en halv kilometer brett. Sådana stora hjordar på ett och samma ställe förekommer inte längre. Det finns bara fyra arter av sirendjur, och de förekommer i allt mindre antal utspridda i tropiska trakter.

Tre arter lever i isolerade områden utefter Floridas kust i Förenta staterna, i Karibiska havet, i Västafrika och utmed Amasonfloden. Dessa sjökor kallas vanligen manater, ett namn som härleds från det indianska ordet manati, som betyder ”bröst”. Uppenbarligen var manater på 1700-talet så talrikt förekommande i och omkring det som nu kallas Puerto Rico, att en stad och en flod uppkallades efter detta djur.

Glupande aptit

Nästan alla sorters vattenväxter förekommer på sjökons matsedel. Dessa utpräglade växtätare tillbringar minst åtta timmar om dagen med att tillfredsställa sin glupande aptit på tång, vattenhyacinter och nate samt blad och stjälkar av andra vattenväxter. De äter mellan 25 och 45 kilo föda dagligen. En sjöko äter i genomsnitt ett kilo föda per tio kilo kroppsvikt.

Ingen vattenväxt går säker för sjökons kraftiga överläppar, vars starka muskler kan slita upp läckra munsbitar. Det spelar ingen roll om växten finns i saltvatten eller sötvatten, i vattenytan eller nere på botten, eller till och med på flodstranden ett stycke ovanför vattenytan. Trots sin storlek övervinner sjökon oförskräckt sådana hinder i sin jakt efter ett middagsmål. Om måltiden serveras på havsbotten, fyller sjökon lungorna med luft och dyker ner och betar i fem till tio minuter. Somliga djur med starka lungor kan stanna under vatten i 16 minuter.

Sjökons matvanor har varit till nytta för människan. I södra Florida har man använt manater till att rensa igenväxta dräneringskanaler. I Guyana anlitade man omkring 70 av dessa levande gräsklippningsmaskiner för att befria farleder från sjöväxter. Myndigheterna där räknar med att manaterna besparade dem stora summor pengar. I Xochimilco i Mexiko stod grönsaksodlarna också inför en kris, då näckrosor översållade deras bevattningssystem. Till hjälp kom fyra manater och ersatte en arbetsstyrka på 300 man.

Manater betar ofta i hjordar på 10 till 20 djur, i det de lättjefullt strövar omkring på havets ”ängar” på samma sätt som boskap. Det är därför dessa godmodiga jättar kallas sjökor. Med tanke på sjökons ringa aktivitet kanske man skulle kunna tro att den är trög eller klumpig. Men skenet bedrar. Om man skrämmer en av dessa jättar, får man se en omedelbar reaktion från den kraftiga stjärtfenan. Djuren är ytterst lättstörda och kan forsa i väg med en hastighet av över 30 kilometer i timmen och lämna en skummande svallvåg bakom sig.

Förökar sig långsamt

Sjökor kommer inte tillsammans bara för att äta. Om man får se en stor hjord, kan det också betyda att sjökon är ute på friarstråt. När de blivande föräldrarna väl har ”funnit varandra”, beger de sig till grunt vatten för att para sig. Dräktighetstiden är ungefär 150 dagar. Kalven väger vid födelsen vanligen mellan 10 och 25 kilo och kan vara den enda avkomma kon får på tre år. Ibland förekommer tvillingfödsel.

Skötseln av den nyfödda kalven utmärks av stor moderlig omsorg och samarbete föräldrarna emellan. För det första föds kalven under vatten och skulle snart drunkna om den inte omedelbart fördes upp till ytan. När ungen är född kan man se hur modern försiktigt knuffar eller drar den uppåt, för att den skall få frisk luft. En manat i ett akvarium i Florida tog särskilt väl hand om sin avkomma. Hon lyfte upp kalven på ryggen och höll den över vattenytan i 45 minuter. Därefter dök hon, bara för att genast komma upp till ytan igen. Hon dök och kom upp igen och stannade för var gång längre under vattenytan, allteftersom ungen lärde sig att andas ordentligt. I ett annat akvarium hjälpte hannen till. När kon tröttnade på att öva kalven, simmade hannen dit och fortsatte att lära den nyfödda att andas och simma.

I vilt tillstånd stannar kalven hos modern i ungefär två år och avvänjs slutligen när den väger ungefär 180 kilo. Sedan ger den sig i väg för att dela sin tid mellan att äta och leka med andra djur eller bara gå på strövtåg på egen hand. Sjökor är sällskapliga bara till en viss gräns. Grupper av djur upplöses regelbundet och församlas sedan åter när djuren varit för sig själva en liten tid.

I stora grupper ägnar sig sjökor ofta åt lekfulla upptåg som inbegriper en mängd olika kroppsställningar. Ofta kan man få se två av dessa klumpiga djur flyta huvud mot huvud och gnugga nosarna mot varandra. Ett djur kan också simma upp jämsides med ett annat och lägga sin platta framfena runt kamratens rygg i en vänskaplig omfamning. De roar sig också med att knuffa till varandra helt lätt, som om de lekte tafatt. Alla dessa krumsprång åtföljs ofta av en kör av höga ljud i form av gälla tjut och skrik. Forskare anser att sjökornas beröring av varandra och serenaden av ljud är en form av kommunikation, eftersom djuren har dålig hörsel och syn.

Bli inte rädd, om du plötsligt skulle finna att du simmar i närheten av ett eller fler av dessa skräckinjagande djur. Sjökor är ofarliga. Om de över huvud taget visar humör, vilket är sällsynt, rör det sig vanligen om två tjurar som kämpar om en kos gunst. Dykare i Florida finner faktiskt nöje i att umgås med manater, för dessa sympatiska djur vänder sig ofta på sidan för att människorna skall kunna klia dem på ryggen eller på magen. En manat i ett akvarium tyckte så mycket om att bli ompysslad att han gnuggade nos med sin skötare.

Utrotningshotade arter

Deras lättsamma och sällskapliga sätt har till en viss grad verkat till deras nackdel. Manater har inga naturliga fiender som jagar dem för föda, men mänskliga jägare, fiskare och tjuvskyttar som ringaktar skyddslagar skördar offer i stort antal. Att sjökon håller till i grunt vatten gör att den blir ett lätt byte för sådana som utnyttjar djuret för skinnets eller köttets skull.

I bebodda trakter med tät båttrafik blir sjökor ofta sargade av propellrar som dödar eller skadar dem. Manater vid Floridas kust har ofta stora ärr på ryggen som vittnar om sammanstötningar med motorbåtar.

I somliga länder är det enligt lagen strängt förbjudet att döda sjökor. De som ignorerar dessa lagar åläggs att betala stora bötesbelopp. Detta har haft en viss verkan, vilket framgår av att små hjordar av manater åter förekommer i sådana områden i Florida där sjökor inte har funnits på åratal. Trots detta fruktar ekologer att dessa fridsamma jättar kan komma att utrotas på grund av befolkningsökningen och utvecklingen i närheten av deras naturliga hemvist.

Visserligen kanske manaterna inte motsvarar bilden av den legendariska sjöjungfruns skönhet som den utmålats av forntidens sjömän och konstnärer, men dessa enastående utformade varelser fyller verkligen sin uppgift att bringa glädje till människor som är lyckliga nog att få se dessa havets verkliga ”sjöjungfrur”.