Kan vår jord överleva?

Är detta en gagnlös fråga? Är den pessimistisk? Eller är jorden nära en tillintetgörelse? Vad säger fakta?

”VI SEGLADE i 43 av 57 dagar genom vatten som var fyllt med oljeklumpar. Stora valar och många fiskar som simmar med öppen mun för att sila sin föda sväljer ner denna förorening. Somliga av dessa fiskar skall vi äta.

Det finns människor som säger att ... havet kan ta emot och omvandla denna förorening till oskadliga ämnen. Jag kallar dem John Blund — de vill vagga dig till sömns med lugnande ord. Lyssna inte! Om inte du och jag — vi allesammans — gör någonting nu för att förhindra att haven blir överfyllda med giftigt avfall, kommer de att kvävas och bli livlösa.”

Detta är forskningsresanden Thor Heyerdahls beskrivning av sin andra resa över Atlanten i en vassbåt. För många är detta skrämmande, och Heyerdahl är inte den ende som låter larmet gå.

En vetenskaplig undersökning som publicerades i den brasilianska tidningen O Estado de S. Paulo visar detta med minst lika stor tydlighet: ”Det kanske är för sent att återställa det som har blivit förstört. Av livets grundläggande beståndsdelar — luft, vatten, jord och ljus — är det enbart ljuset som inte är förorenat.”

Överallt klagar människor på vädret. Varför är det sådana förändringar i klimatet, och varför är vädret så nyckfullt i hela världen?

Klimatforskaren dr Reid A. Bryson kallar det alltomfattande resultatet av människans verksamhet — rök, traktordamm, jetavgaser, smog från städer — för ”människovulkanen”. ”Vi är verkligen en faktor att räkna med i klimatekvationen”, säger han. ”Vi kan vara den avgörande faktorn.”

En artikel i tidskriften National Geographic drog den här slutsatsen: ”Det har skett en stadig ökning av halten av koldioxid i jordens atmosfär, sedan den industriella revolutionen började, genom att man eldar med fossilt bränsle — kol och olja. Högre halter av denna färg- och luktlösa gas bidrar till att värma upp planeten genom så kallad växthuseffekt, eftersom gasen håller kvar den infraröda strålningen — värme — som annars skulle försvinna ut i rymden.”

Andra oroande faktorer har omtalats i tidningarna på senare tid. Meteorologiska världsorganisationen (WMO) rapporterar till exempel att föroreningen av atmosfären gör att jordens ozonskikt håller på att tömmas, det skikt som skyddar oss från en del av de skadliga ultravioletta strålar som kommer från solen. Man har redan under den tid som den ultravioletta strålningen har ökat kunnat förbinda denna strålning med ett ökat antal fall av hudcancer, enligt Rumen Bojkov, chef för WMO:s avdelning för atmosfärforskning.

Dessutom anför patologen Leon S. Dochinger vid Förenta staternas jordbruksdepartement ”surt regn” som ett annat möjligt utrotningsmedel. Det är ett resultat av att man eldar med fossila bränslen med höga halter av svavel, i synnerhet kol. Förorenande partiklar och gaser sprids med vinden och återvänder till jorden genom regnet i form av svavelsyra och salpetersyra. Detta sätter direkt fiskarnas, landdjurens och växtlighetens liv i fara. Dessutom kan ”surt regn” frigöra giftiga metaller i jorden. Dessa metaller kan komma ut i floder och sjöar och på så sätt bli en hälsofara.

En medicinsk undersökning i São Paulo visar att näst efter rökning bär luftföroreningen huvudansvaret för sjukdomar i andningsorganen, och dessa sjukdomar utgör dödsorsak nummer två. Enligt en rapport från FN beror dessutom många cancerfall ”på luften som människor andas eller på vattnet som de dricker, på miljön i vilken de arbetar eller lever, på deras personliga diet eller levnadssätt”.

Inget mänskligt liv kan existera utan vatten. Men hur ofarligt är vårt dricksvatten? Hur ofarliga är floderna och oceanerna?

När Jacques Cousteau helt nyligen besökte Brasilien, fann han att den berömda Guanabarabukten i Rio de Janeiro var mer förorenad än Medelhavet runt Venedig, Cannes och Genua. Han uttryckte sin djupa oro över den dödsbringande föroreningen som orsakas av oljeutsläpp, kemiskt avfall och kärnbränsleavfall.

Och hur förhåller det sig med floderna? Under rubriken ”Vattenmassornas dödskamp” ger den brasilianska tidningen Veja utsläppen från sockerbruken och romtillverkningen, lut från cellulosaindustrierna, kloakvatten från de växande städerna och industrierna och annat avfall skulden för att Brasiliens floder dör. Ett liknande tillstånd råder i andra länder.

Därtill kommer att en allt större efterfrågan på vatten gör att man ifrågasätter om det finns tillräckligt mycket vatten att få tag i. Den syriske delegaten Saub Kaule berättade för experterna vid Förenta nationernas konferens om vattenfrågor i Mar del Plata i Argentina: ”En droppe vatten kommer att kosta mer än en droppe olja.”

Varför? Tidskriften Time ger kommentaren: ”Mellan 30 % och 40 % av världens livsmedelsproduktion är nu beroende av konstbevattning. ... Industrin använder också allt mer och mer vatten — för att alstra elektricitet, för att kyla kärnreaktorer och för att framställa kemikalier och metaller. Som ett resultat av detta har många sjöar och vattendrag blivit så svårt förorenade av jordbruket och industrin såväl som av avfallet från det ökande antalet människor — att de har blivit otjänliga utan en dyrbar behandling. Trots reningsverk har nödtvånget att ta dricksvatten från förorenade källor orsakat vittutbredda sjukdomar. Världshälsoorganisationen fastslår att så mycket som 80 % av världens sjukdomsfall ursprungligen orsakats av orent vatten.”

Det är en nedslående upptäckt. Men är det allt? Inte riktigt.

En grupp agronomer träffades i Brasilia i Brasilien och fördömde den ”omdömeslösa och ökande användningen av biocider (medel mot skadeinsekter), herbicider (ogräsmedel) och fungicider (svampmedel) som leder till ett ekologiskt tillstånd som snart kommer att sätta själva jordbruksproduktionen i fara”. Och varför har man utökat användningen? Bara ”för att få ekonomiska och omedelbara fördelar från jorden”, säger specialisterna.

En annan lömsk fiende avslöjades vid en konferens i Nairobi i Afrika. Det framhölls att öknarna håller på att breda ut sig på många håll i världen. I Time hette det: ”Till stor del på grund av människans egen dåraktighet hotar nu ökenbildningen den bräckliga tillvaron för omkring 630 millioner människor som bor i dessa områden.”

Det är inte underligt att Förenta nationernas generalsekreterare, Kurt Waldheim, tvingades göra den olycksbådande iakttagelsen att ”länder skulle kunna försvinna från kartan”.

Och vad kan orsakerna vara? Experter på miljöfrågor som var samlade i Mexico drog denna slutsats: ”Primitiv kalhuggning, eld, erosion, olämpliga jordbruksmetoder och biocider tillsammans med de naturliga orsakerna påskyndar utvecklingen av nya öknar.” I tidningen O Estado de S. Paulo framhölls det att Brasilien har ”alla förutsättningar att bilda en av världens största öknar inom de närmaste 25 till 30 åren, om man fortsätter att på ett okontrollerat sätt ta Amasonområdet i besittning”.

Den brasilianske ekologen Jose Lutzenberger talade faktiskt om för en grupp specialister: ”Modellerna för det nuvarande konsumtionssamhällets utveckling ... bygger på ett fruktansvärt slöseri med resurser som är begränsade och oersättliga. De betyder undergång för alla de system som är avsedda att uppehålla livet på jorden.”

Denne ekolog tillade: ”Vi har fått alla stora och små vattensystem ur balans, vilket ger upphov till förödande torka och katastrofala översvämningar. Det kommer inte att dröja länge förrän vi inte har en enda vattentillgång kvar som går att använda, och vi kommer snart att ha eliminerat alla livsformer i vattnet, oceanerna inbegripna, på grund av den okontrollerade föroreningen.”

Detta är en mörk bild. Men har man inte gjort några ansträngningar för att förhindra denna utveckling? Lyckligtvis har man gjort det. Begrunda några av dessa ansträngningar.

Vetenskapsmän och andra människor höjer allt högre röster för att man skall vidta drastiska åtgärder för att skydda jorden. Ger deras förslag några positiva resultat? Några gör det.

Tidskriften Veja intervjuade Hideo Oguri, som leder kampen mot föroreningen i Tokyos floder. Han sade: ”Strängare lagstiftning och även nedläggning av industrier har gett vissa resultat. Men vad som ger större resultat är den ständiga verksamhet som de hundratals ekologiska grupperna bedriver, när de värnar om miljöns beskydd.”

Luiz Roberto Tommasi vid Oceanografiska institutet vid São Paulos universitet i Brasilien tror att floderna skulle kunna räddas, om de nuvarande föroreningsfaktorerna eliminerades eller åtminstone reducerades till en nivå som medger självrening. Men han sade också: ”Vi har ingen tid att förlora. ... För femtio år sedan började de styrande i England visa intresse för Themsen, och först nu har laxen återvänt till floden.”

Jacques Cousteau sade, då han talade i Curitiba i Brasilien, att han tänkte föreslå Förenta nationerna ”en utnyttjandepolitik för världshaven fastställd genom internationella överenskommelser — detta för att fördröja förintelsen av livet i haven”. Men han tillade att ”till och med de mest utvecklade länderna saknar varje som helst program för att skydda den marina ekologin”.

I samma anda skrev Thor Heyerdahl: ”Till att börja med borde vi skapa skyddsområden, naturreservat, där det lokala ekologiska systemet skulle kunna återuppbyggas och få sköta sig självt. Lika viktigt som detta är emellertid stiftandet och genomdrivandet av lagar för områden som ligger utanför naturreservaten, där den ekologiska balansen redan är rubbad.”

Lösningen på luftföroreningsproblemet ligger tydligtvis inte bara i att man skaffar sig högre skorstenar. Som exempel kan vi ta sjöarna i Adirondack National Park i staten New York, vilka har försurats i farlig utsträckning. Fiskarna höll på att dö. Orsaken spårades till slut till det metallurgiska distriktet i Sudbury i Canada, hundratals kilometer därifrån. Vindarna förde föroreningen till staten New York.

I Skandinavien, där man har riktat stor uppmärksamhet på de ekologiska problemen, har man funnit att föroreningen har nått fjällen. Det ”sura regnet” var direkt förbundet med den kampanj som Storbritannien förde mot föroreningen. Höga fabriksskorstenar förde föroreningarna högt upp i atmosfären, och vindarna bar dem sedan hela vägen till Skandinavien.

Förenta staternas jordbruksdepartement har sammanställt data från ett nationellt nätverk av stationer i Förenta staterna och forskningsstationer i Canada, Skandinavien och andra europeiska länder. Den angelägna tanken bakom detta är en världsvid kampanj för att göra varenda människa medveten om problemet, och detta som ett första steg mot dess slutliga lösning. Problemet är världsomfattande — det måste behandlas i global skala.

Berömvärda ansträngningar görs. Förenta staterna och andra länder har redan antingen förbjudit eller försökt att förhindra användningen av sådana giftiga ämnen som DDT, fluorkolväten och andra ämnen.

Pakistan har introducerat ett skogsplanteringsprogram för att bekämpa jorderosionen i det landet. Saudi-Arabien har planterat 10 millioner akacieträd, eukalyptusträd och tamariskträd för att hålla sanddynerna nära oasen Al Hasa i schack. Brasilien håller på att plantera eukalyptusträd och pinjeträd i olika områden. Man har gjort liknande ansträngningar för att hålla tillbaka eller för att återuppliva ökenområden i Gobiöknen i Mongoliet.

Men är homogena trädplanteringar, det vill säga skogar som enbart består av ett slags träd, lösningen? Professor Celio Vale vid Minas Gerais’ federala universitet i Brasilien är emot att man ersätter naturliga skogar med enhetsplanteringar. Han säger att konsekvenserna ”för det första blir att jorden förstörs genom erosion. Sedan [utrotas] det karakteristiska viltbeståndet i skogarna, eftersom djuren inte kan överleva i en skog med enbart ett slags träd. Slutligen kommer det att ske drastiska förändringar i mikroklimatet i de kalhuggna områdena, eftersom strålningen från solen avsevärt kommer att öka på grund av att det inte finns något i miljön som hindrar den.”

Vilka slutsatser kan vi dra efter det att vi har begrundat rekommendationerna om internationell lagstiftning och de ansträngningar som man hittills har gjort? Har de fått åsyftad verkan eller har de det inte? De flesta försöken utförs fortfarande enbart inom begränsade områden. Enligt Time varnar Förenta nationerna ”för att dessa unilaterala åtgärder inte är tillräckliga för att avlägsna hotet mot människans välfärd och kräver därför internationellt samarbete ’i en utsträckning som aldrig tidigare ägt rum i människans historia’ för att rädda miljön från skador som inte går att reparera”.

Men det finns hinder som är nästan oöverstigliga. Tidskriften Time medger: ”Det finns fortfarande många hinder som man måste övervinna. Till att börja med måste de traditionella livsstilarna förändras. ... Det kanske största av alla hinder är den politiska klyftan mellan världens rika och fattiga nationer.”

Sedan är det obestridligen så att stolthet och fördomar, när det gäller nationalitet och ras, öppna konflikter och sociala orättvisor, klart och tydligt lägger hinder i vägen för en enad värld. Människans snikenhet och den okunnighet som hon ofta lägger i dagen, hennes kortsynthet och hennes ofta obehärskade illvilja hindrar henne att göra några framsteg i den önskade riktningen. Jacques Cousteau sade: ”Det är sant att man inte kan omvandla alla värden till en gemensam nämnare — pengar. Det fungerar inte. Det är just detta som har lett till att vår civilisation har de problem som den har i dag.”

Människan själv har skapat denna situation. Hon har inte kunnat återställa förhållandena till ursprungligt skick. Vi ser katastrofen närma sig. Vart skulle vi kunna vända oss för att finna en utväg? Vi inbjuder dig att begrunda en intressant lösning.

I bibeln finns rådet: ”Sätt inte ditt hopp till mänskliga ledare; ingen människa kan rädda dig. Lycklig är den man som ... litar på HERREN [Jehova], sin Gud, Skaparen av himmelen, jorden och havet och allt som finns i dem. Han håller alltid sina löften; han dömer till förmån för de förtryckta och ger föda åt de hungriga.” — Ps. 146:3, 5—7, Today’s English Version.

Detta är verkligen ett intressant sätt att se på våra dagars problem och deras lösning. Är det inte i själva verket förståndigt att vända sig till den som har skapat vår jord och mänskligheten för att finna utvägen?

Jehova Gud är Skaparen och Ägaren av jorden. Det är häpnadsväckande hur många anordningar det finns för att livet skall kunna uppehållas på den. Endast en kärleksfull fader och försörjare skulle låta sådana välsignelser strömma ner över sina barn. Växt- och djurlivet, floderna, sjöarna och haven bidrar mycket till att öka livets glädjeämnen. Det är inte underligt att den första modellen av vad Gud hade i uppsåt för jorden kom att kallas en Edens lustgård, ett paradis, en ”ljuvlig park”.

Människan skulle för all framtid få åtnjuta liv på jorden, om hon visade att hon av kärlek ville lyda Skaparens universella lagar som gäller uppförandet. ”Om I vandren efter mina stadgar och hållen mina bud och gören efter dem”, sade Skaparen till sitt forntida folk, ”så skall jag giva eder regn i rätt tid, så att jorden giver sin gröda och träden på marken bära sin frukt. Och trösktiden skall hos eder räcka intill vinbärgningen, och vinbärgningen skall räcka intill såningstiden, och I skolen hava bröd nog att äta och skolen bo trygga i edert land.” — 3 Mos. 26:3—5.

Säger du att ”det är alltför bra för att vara sant”? Men varför skulle det vara det? Stanna upp och tänk!

Varför skulle det inte kunna finnas gott om mat och andra resurser? Gud vet helt visst vad man behöver göra och kan också se till att det blir utfört. Är det inte uppfinnaren som bäst känner till hur hans uppfinning bör fungera? Guds välsignelse betyder därför regn i rätta mängder och ett lämpligt klimat. Och vi måste komma ihåg att han från början skapade ett perfekt ekologiskt system.

Medger inte vetenskapsmännen att människan genom sin tanklöshet och sin själviska förändring av detta fina system har dragit över sig översvämningar och torka som orsakat katastrofer, föroreningar, outsäglig misär och död? Men hur skulle det hela fungera, om människan samarbetade med de naturliga system som Gud har inplanterat i jorden?

I det forntida Israel gav jordens Skapare anvisningar om viloperioder för själva landet. Israel förvaltade landet, Guds egendom. (Ps. 24:1; 89:12; 115:16) Israels osynlige härskare gjorde anordningar för att jorden skulle få förnyad växtkraft, eftersom han känner till att jorden har ett sådant behov. Vart sjunde år fick landet fullständig vila. Då odlades, såddes eller beskars ingenting — överträdarna stod under hotet att få dödsstraff. — 2 Mos. 23:11; 3 Mos. 25:4.

”Vad levde då människorna av?” frågar du. Genom Jehovas välsignelse under det sjätte året producerades rekordskördar som räckte under hela ”sabbatsåret” och ända fram till nästa skörd. (3 Mos. 25:20—22) Dessutom kunde man förtära det som växte upp av sig självt, fastän detta inte skulle magasineras. Landet låg med andra ord i träda under sabbatsåret. Regn, naturlig växtlighet och mylla skulle verka som naturliga gödningsämnen. Jorden fick tillfälle att återfå sin växtkraft.

Befallningen att landet skulle få vila var så allvarlig att en av orsakerna till Israels 70-åriga fångenskap i Babylon var att de hade brutit Guds lagar angående sabbaten. ”Dem som hade undsluppit svärdet förde han [kung Nebukadnessar] bort i fångenskap till Babel, ... för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas — alltså till dess att landet hade fått gottgörelse för sina sabbater.” (2 Krön. 36:20, 21; även 3 Mos. 26:34, 35, 43) På grund av själviska intressen hade de sugit ut landet.

Men vad hände, när israeliterna återvände till sitt hemland efter 70 år? Jehova välsignade dem, och landet blev återigen fruktbart, precis som profeten Hesekiel hade förutsagt strax efter det att israeliterna hade förts bort från sitt land: ”Jag skall låta regn falla i rätt tid; regnskurar till välsignelse skall det bliva. Träden på marken skola bära sin frukt, och jorden skall giva sin gröda, och själva skola de bo i sitt land i trygghet.” — Hes. 34:26, 27.

Flera år dessförinnan förkunnade Jesaja entusiastiskt: ”Öknen skall glädja sig, och blommorna skall slå ut i full blom i ödemarken. ... Vattenströmmar skall flyta genom öknen; den brännheta sanden skall bli en sjö, och torrt land skall fyllas med källor.” — Jes. 35:1, 6, 7, TEV.

Hände detta? Ja, det gjorde det verkligen. De återvändande israeliterna fick verkligen uppleva detta, och de utgjorde fortfarande en blomstrande nation, när romarna intog landet hundratals år senare.

Men har vi något exempel från modern tid på att det existerar ett självåterställelsesystem på jorden?

Man har i det moderna Israel fått erfara ett överraskande exempel på att landområden har kunnat återställas. En rapport sade: ”Israelerna har restaurerat några av de dammanläggningar som de forntida nabatéerna efterlämnade i Negevöknen, och de använder det vatten som rinner bort därifrån för att bevattna de frodiga fruktträdgårdarna, där man odlar vanlig mandel och pistagemandel. Andra metoder som får Negevöknen att blomma: konstbevattning i form av droppmatning, det vill säga plantornas rötter vattnas med en liten mängd vatten, och detta sker med hjälp av datorer; växthus för grönsaker och blommor, i vilka även cirkulationen av vattnet går på solenergi; odling av proteinrika alger i saltvattensdammar för att få djurföda.”

Detta är ett anmärkningsvärt sätt att åter få liv i ett land som en gång lagts öde. Man har på liknande sätt återupplivat andra områden, till exempel i Kinas öknar. Men hur förhåller det sig med landområden som blivit förstörda genom krig? Kan jorden repa sig från en sådan tung börda?

Under andra världskriget blev hamnen på ön Truk en kolossal undervattenskyrkogård för japanska krigsfartyg. ”När biologen Sylvia A. Earle och fotografen Al Giddings studerade denna sjunkna flotta mer än ett kvartssekel senare”, heter det i National Geographic, ”fann de en unik uppvisning av naturens förmåga att kunna hela sig själv.”

En grodman som är från ön och som kom ihåg kriget sade: ”I mer än två år efter kriget täckte olja från fartyg och flygplan stränderna och reven. Men nu är havet renat.”

Vem utförde reningen? Ingen mänsklig hand behövdes. ”Reningssystemet”, som byggts in i jorden och haven av Skaparen, gjorde det på drygt 30 år. Det överflöd av koraller, växter och djur som täcker de sjunkna vraken är ett underbart bevis på Skaparens visdom och makt.

Är detta det enda exemplet på jordens egen helande förmåga? Begrunda vad som har hänt på Eniwetokatollen i Stilla havet. Förenta staterna valde denna plats för att göra experiment med atombomber. År 1977 började öborna återvända till sina gamla hem. Vad fann de efter 20 år utan bomber?

En marinbiolog skriver: ”Nu frodas fisk och koraller i [atombombs]kratrarna, vilket vittnar om naturens förmåga att återhämta sig från nästan varje slag av störning.” Vetenskapsmännen är förvånade över den häpnadsväckande återställelseförmågan som finns i jorden.

Detta är hänförande nyheter! Det är tydligt att det i jorden finns ett märkligt inbyggt system som gör att den kan återhämta sig. Skulle Skaparen låta människan få förstöra hans verk? Uppenbarligen inte. Profeten Jesaja skrev: ”Ty så säger HERREN, han som har skapat himmelen, han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den, han som har berett den och som icke har skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos.” — Jes. 45:18.

Naturligtvis kommer det att behövas en global förändring i förhållandena. Detta kommer att betyda slutet för den nuvarande tingens ordning med dess orättvisor, okunnighet och ofullkomlighet. Men hur skall detta åstadkommas?

Det enkla svaret finns i Uppenbarelseboken i bibeln: ”Världens rike har nu blivit vår Herres och hans Smordes rike, och han skall härska som konung till evig tid. ... Din egen vrede kom, och den fastställda tiden för ... att störta dem i fördärvet som fördärvar jorden.” — Upp. 11:15, 18.

Ja, genom Guds himmelska rikes styrelse under Kristus Jesus kommer snart en stor förvandling att äga rum. Gud har i det flydda bevisat sig vara en Befriare och Återställare av jorden. Exempel från vår egen livstid bevisar att han i jorden har byggt in ett märkligt återställelsesystem. Vi kan därför vara säkra på att jorden kommer att överleva. Gud kommer att se till att hans uppsåt att göra jorden till ett paradis, ett ljuvligt hem för människan, blir verklighet.

[Infälld text på sidan 4]

”Jordens ozonskikt håller på att tömmas ... den ultravioletta strålningen har ökat”

[Infälld text på sidan 5]

”’Surt regn’ ... ett annat möjligt utrotningsmedel”

[Infälld text på sidan 5]

”En droppe vatten kommer att kosta mer än en droppe olja”

[Infälld text på sidan 6]

”80 % av världens sjukdomsfall [har] ... orsakats av orent vatten”

[Infälld text på sidan 6]

”Öknarna håller på att breda ut sig ... ’till stor del på grund av människans egen dåraktighet’”

[Infälld text på sidan 7]

”Problemet är världsomfattande — det måste behandlas i global skala”

[Infälld text på sidan 7]

”Jorden giver sin gröda och träden på marken bära sin frukt”

[Infälld text på sidan 9]

”Vart sjunde år fick landet fullständig vila”

[Infälld text på sidan 9]

”Öknen skall glädja sig, och blommorna skall slå ut i full blom”

[Infälld text på sidan 10]

”Tiden för ... att störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”