Flykten från Tchads inbördeskrig

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Elfenbenskusten

I BÖRJAN av augusti 1978 anlände vi till N’Djamena (Fort-Lamy). Vi hade lämnat vårt hemland, Frankrike, för att hjälpa till i Tchad med det livsviktiga arbetet att predika de goda nyheterna om Guds rike. Vi insåg att det var svåra förhållanden i landet. Men detta avskräckte oss inte, och vi var ivriga att få börja vårt missionärsarbete. På missionärshemmet bodde tre gifta par och en ogift broder.

Vår första kontakt med befolkningen i det kristna predikoarbetet var något oförglömligt. Vid nästan varje dörr kunde vi framföra ett bibliskt ämne och samtala om det, och vi kände att befolkningen hungrade efter bibelns sanningar. Vi var mycket tacksamma mot Jehova för privilegiet att få hjälpa dessa människor.

I september 1978 avslöjades den politiska striden mellan den till bekännelsen kristne statschefen, president Malloum, och hans muhammedanske premiärminister, Hissein Habré. Det började i augusti 1978 med att statschefen gjorde knappt mer än att framföra en muntlig protest, och så började rykten sprida sig. Eftersom Anna och jag inte tog del i politik, fortsatte vi att samtala med människor om Guds lösning på mänsklighetens problem.

Det tycktes som om de väpnade styrkorna som tillhörde FROLINAT (Nationella befrielsefronten, understödda i norr av Libyen) hade gått till offensiv under september 1978. I staden såg vi många sårade soldater som uppenbarligen återkommit från fronten. Men inte ens då tog de flesta människor dessa nyheter på allvar. Det hade ju trots allt sedan 1966 förekommit stridigheter i Tchad; de flesta var likgiltiga för nyheterna och ryktena.

Under natten hörde vi regelbundet ljudet från kulsprutor och gevärseld som avslöjade att häftiga strider pågick i staden. På morgonen brukade vi runt bordet samtala om det som vi hade hört, för att vara säkra på att vi inte hade misstagit oss.

Jehovas vittnen hade i december 1978 en lyckad nationell sammankomst här, även om man kände en viss oro på grund av det politiska klimatet.

I januari månad var spänningen sådan att vi måste minska vår verksamhet från dörr till dörr i de muhammedanska kvarteren, där vi många gånger hade stött på problem. Vi utförde vårt arbete mera försiktigt och försökte återvända till missionärshemmet så fort som möjligt på kvällen.

På grönsakstorget kom krisen den 27 januari till en farlig höjdpunkt med allvarliga intermezzon. Man hörde kulsprutepistoler och granater; många dödades och sårades. Skolorna stängdes för en tid. På Fyrtionde gatan, där missionärshemmet var beläget, såg vi dussintals unga muhammedaner ropa och svänga med sina vapen. På inrådan av många som vi studerade bibeln med stannade vi hemma för att vänta på att det skulle lugna ner sig.

Det var vid denna tidpunkt som vi fick ett telegram från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Nigeria. De inbjöd oss att komma till Lagos om det blev nödvändigt. Eftersom situationen blev värre, fyllde vi i ansökningar om visum till Nigeria. Men när det började lugna ner sig lät vi saken bero, medan vi väntade på hur saker och ting skulle utveckla sig. Trots alla svårigheter önskade vi fullfölja vår verksamhet i detta land. I predikoarbetet glömde vi snart bort de lokala problemen.

Söndagen den 11 februari var också en dag vi minns väl. På morgonen den dagen träffades nästan alla bröderna på platsen såväl som missionärerna i broder Sarkis hem i Farcha, omkring 5 kilometer från stadens centrum, för att lyssna till en biblisk framställning. Vi gick därefter ut för att predika från hus till hus. Franska trupper till ett antal av över 2.500 man, såväl som förband ur Tchads reguljära armé, höll till i Farcha. Många publikationer placerades denna söndag. De som förkunnat Rikets budskap denna förmiddag kände sig lyckliga, trots att ett inbördeskrig så att säga hängde i luften.

N’Djamena den 12 februari: Anna och jag steg som vanligt upp vid sextiden. Vi åt frukost tillsammans med familjen. Den här dagen hade Max och Pauline hand om matlagningen på missionärshemmet. Vi lämnade hemmet omkring klockan 7.30 för att ha ett bibelstudium. Vi åkte förbi presidentens hus på vår motorcykel. När vi kom mitt för Radiohuset, förstod vi att någonting höll på att hända. Där stod beväpnade män redo att skjuta. Hela området var fyllt av soldater med vapen och hjälmar. De tillhörde FAN (Nordarmén) och stod under Hissein Habrés befäl.

Sedan åkte vi längs Avenue General de Gaulle mot den stora moskén. På båda sidor om denna gata stod nu män i stridsuniformer beredda att skjuta. De tillhörde FAT (Tchads reguljära armé) under ledning av president Malloum.

Vi förstod hur allvarlig situationen var. Det fanns bilar överallt, och de flesta var på väg mot Farchaområdet. Själva önskade vi åka tillbaka hem. Vi måste köra igenom gendarmeriets område. Människor sprang åt alla håll. Vi var omkring 100 meter från det hus där vår vän Seraphin bodde — han var en av dem som vi studerade med — när en granat exploderade. Därefter följde automatvapeneld. Våra hjärtan slog mycket häftigt, och vi bad högt till Jehova om hans vägledning och hjälp att fatta rätta beslut.

Vi bestämde oss för att söka skydd hos Seraphins arbetsgivare — en fransk lärare som var gift med en amerikanska. Människor flydde åt vårt håll från nordöstra bostadsområdet. Vi blev vänligt mottagna och bjudna att stiga på. Mannen sade att han just kommit tillbaka från universitetet och att det stod i lågor. Det var förskräckligt!

Några minuter senare kom en annan lärare direkt från Felix Eboues högskola. Han var synnerligen upprörd på grund av det han hade sett. Radiohuset var delvis förstört; häftiga strider ägde rum mellan FAN och FAT vid högskolan. Många studenter hade redan blivit dödade. Han hade just lyckats fly från platsen och hade sökt skydd i detta område, där många utländska lärare och rådgivare bodde.

Sedan blev det plötsligt lugnt och tyst. Det var tid för oss att försöka komma tillbaka hem. Det var en vägsträcka på ungefär 3 kilometer. Jag gasade på för fullt för att komma fram fortare. Människor flydde fortfarande åt alla håll. Vi kom slutligen fram till missionärshemmet. Max och Pauline var där; vi kunde inte göra något annat än vänta och förlita oss på Jehova, som redan hade hjälpt oss.

Flygplan flög nu över staden. Omkring klockan 12.15 började de skjuta kraftigt mot stadsdelen Kabalai. Överallt i staden hördes ljudet av automatvapeneld och explosioner såväl som kraftig granateld. Det var krig — de stridigheter man fruktat för hade börjat.

Vi började packa våra väskor, ifall det skulle bli nödvändigt med evakuering. Vi lyssnade noga till alla nyhetsmeddelandena på radion (France International, Voice of America, Radio Canada International). Vi levde i stor spänning under dessa timmar och visste inte hur saker och ting skulle utveckla sig. Under eftermiddagen flög helikoptrar över den del av staden där vi bodde och besköt den, men lyckligtvis klarade sig vårt hus.

När det var dags att gå till sängs, lade vi oss under sängarna för att få skydd mot granatsplitter. Där under våra sängar kunde vi höra det vinande ljudet från gevärskulor — några av dem träffade våra metallklädda fönsterluckor!

Tisdagen den 13 februari fortsatte stridigheterna lika häftigt som förut. Vi undrade verkligen hur det skulle gå för oss, men vi förtröstade på Jehova. Anna och jag insåg att även om det värsta skulle hända, hade vi fortfarande det underbara hoppet om uppståndelse. I dessa kritiska ögonblick kände vi en inre kraft som hjälpte oss.

Onsdagen den 14 februari tycktes striderna ha upphört med undantag av enstaka skottsalvor. Från våra fönster kunde vi ge akt på vad som försiggick på gatan. Där var många beväpnade män i gathörnen. Radion meddelade att det var stora förluster i döda och sårade. Vi bestämde oss för att göra ett bättre skydd genom att använda litteraturkartonger. Eftersom Olaf och Barbara var ute i ”buschen” och besökte församlingarna där, flyttade vi in i deras rum, som var mindre utsatt än vårt rum som var beläget på framsidan av huset.

Vi gjorde oss beredda för en tredje natt med stridigheter. Den natten var den värsta; man märkte att striderna var ännu allvarligare än under föregående nätter. Där, under vårt provisorium till skydd, låg vi på magen tryckta tätt intill varandra och lyssnade till automatvapnens ra-ta-ta-ta och till explosioner från artillerigranater. Vilket ögonblick som helst kunde en granat förstöra huset. Omkring 50 meter från vårt hus hade nordsidan satt upp anordningar för raketbeskjutning på takterrassen till en byggnad. Varje gång en raket avfyrades, blev det ett öronbedövande ljud. En gång trodde vi att vi hade blivit träffade, då en av raketerna inte gick som den skulle, utan föll ner i närheten av huset med en kraftig explosion. Vi hörde hur spillror från raketen och jord föll ner på vårt plåttak. Det var verkligen fyrverkeri! Vid sjutiden på morgonen upphörde stridigheterna.

På gatan kom och gick fortfarande människor som flydde från stridsområdena. Många hade några få ägodelar inrullade i en stråmatta som de bar på huvudet.

Anna och jag läste bibeln och bad till Jehova att vägleda oss i våra beslut angående framtiden. Vi gick till sängs, och natten var ganska lugn i jämförelse med de föregående nätterna. De stridande parterna hade undertecknat en överenskommelse om eldupphör.

Det dröjde inte länge förrän var och en hade bestämt sig. Max och Pauline tillsammans med Patrice skulle köra med bil söderut över Bongor — som ligger 250 kilometer från huvudstaden — till Kamerun och sedan till Nigeria. Anna och jag skulle försöka ta oss fram till flygplatsen. Eftersom vi befann oss mitt i ett inbördeskrig, tycktes alla vägar vara spärrade.

Eftersom vi behövde Jehovas vägledning, använde vi den här fredagskvällen huvudsakligen till att be. Vi kunde inte sova, och vi undrade vad som skulle hända nästa dag. Anna och jag steg upp mycket tidigt och gjorde två vita flaggor. Vi gjorde sedan i ordning motorcykeln och lyssnade till de afrikanska nyheterna i radion. Eldupphör tycktes fortsätta. Det tycktes vara den bästa tiden att försöka nå den franska militärbasen. Omkring klockan 7.45 lämnade vi med sorg i hjärtat våra tre kamrater. De skulle senare fara i riktning mot Chagouabron.

När vi gick ut fann vi bara några få människor på gatorna. Vi körde på ettans växel för att inte ge intryck av att vi flydde. Då vi kom fram till huvudgatan, måste vi bestämma oss för vilken väg vi skulle köra. Det stod soldater i gathörnen färdiga att skjuta. Vi frågade några muhammedaner vilken väg som var säkrast för att komma till flygplatsen. De visade oss den kortaste vägen. Då vi såg att vägen var öde, tog vi risken. O, vad vi bad till Jehova under denna oförglömliga färd!

Vi såg följderna av kriget — ödelagda hus och här och där ammunitionslådor. Vi hälsade på människorna vi mötte under vägen för att lätta upp stämningen. Jag saktade ner farten så mycket jag kunde då vi närmade oss gatukorsningar, eftersom det fanns krypskyttar. Men man kunde se våra vita flaggor på långt avstånd. Detta område hade verkligen blivit utsatt för härjningar. Det hördes inte ett ljud; allt tycktes dött. När vi passerade gendarmeriet, riktade dussintals soldater (under överste Wadal Abdelkader Kamougue) sina skjutvapen mot oss. Men vi vinkade vänligt mot dem. De besvarade inte vår hälsning — men lät oss fortsätta.

Vi var nu framför fängelset med soldater på båda sidor, men ingen hindrade vår flykt. Det var som om de inte såg oss. Vi tog sedan vägen som ledde rakt till flygplatsen. All skog runt flygplatsen var nerbränd. Förbrända kroppar låg utspridda runt omkring, och husen som var urblåsta av bomber hade ett olycksbådande utseende.

Vid ankomsten till flygplatsen blev vi hänvisade till receptionen. Vi förklarade att vi hade kommit från det muhammedanska området i nordöstra delen av staden. De militära myndigheterna sade att det var ett under att vi hade kunnat komma förbi gendarmeriet. De berättade för oss att andra hade försökt nå fram till basen men inte lyckats. Några européer som hade försökt denna utväg att fly hade blivit dödade.

Omkring 800 lik blev samma eftermiddag begravda i en massgrav. Hundratals kroppar låg fortfarande synliga i många stadsdelar: Kabalai Moursal, Saaba Ngali, Bobolo, St. Martin’s Basin, vid Radiohuset och i centrum. Dessa döda kroppar hade svullnat upp till sin dubbla storlek, och hungriga hundar började äta på dem. Lukten av död spred sig över staden.

Man beräknade att det var tusentals döda i huvudstaden. En representant för hälsovårdsmyndigheterna talade om för oss att sjukhuset, som också hade blivit bombat, var överbelagt. Vi såg skottkärror med döda kroppar som var förskräckligt vanställda på grund av knivhugg. Många ambassader hade blivit förstörda, och FN:s byggnad var nerbränd.

Myndigheterna berömde oss för det initiativ vi hade tagit. De hade förstått vår situation, men de hade inte kunnat ingripa för att evakuera oss. Eftersom alla våra papper var i ordning, gav de franska myndigheterna oss en måltid och sände oss sedan i väg med nästa flyg — i ett av flygvapnets plan. Efter många timmars väntan på startbanan lyfte vårt plan omkring klockan 18.30 för att flyga till Libreville i Gabon. Vi kände sorg i hjärtat över att behöva lämna N’Djamena under sådana omständigheter. Vi var förvissade om att det skulle dröja länge, innan vi skulle kunna komma tillbaka till detta land som var invecklat i inbördeskrig.

Planet landade i Libreville omkring klockan 22.00. Alla de evakuerade av fransk nationalitet togs om hand av franska ambassaden. Vi fick bo på Okoume Palace Hotel.

Eftersom Sällskapet hade föreslagit att vi skulle resa till Nigeria, gick vi på måndag morgon till Nigerias ambassad för att få ett visum. Konsulatets tjänsteman vägrade absolut att ge oss ett visum, eftersom vi var franska medborgare och hade evakuerats från Tchad. Han ville inte ha någonting med oss att göra — han vägrade till och med att ge oss ett visum för 24 timmar. Vad skulle vi göra? Vi hade mycket lite pengar på oss.

Vi kunde naturligtvis från Libreville mycket lätt ha gått med på evakuering till Paris, men vi önskade stanna kvar i missionärstjänsten i Afrika om det alls var möjligt. Med Jehovas hjälp bestämde vi oss för att försöka resa till Abidjan på Elfenbenskusten. Vi kunde med hjälp av Air Afriques passagerarombud, som hade hand om evakueringen av Air Afriques personal och deras familjer från N’Djamena, få två biljetter Libreville — Abidjan — Dakar. De var till och med så vänliga att de gav oss rabatt eftersom vi var missionärer — detta i ett land där Jehovas vittnen är förbjudna. Det fanns bara två platser kvar på flygplanet. Vi var överlyckliga över att kunna stanna kvar i Afrika.

Tisdagen den 20 februari anlände vi till Abidjan omkring klockan 15.45 och gick utan problem igenom tullen vid flygplatsen. Hur lyckliga var vi inte över att vara här, och hur mycket uppskattade vi inte Jehovas beskydd! Efter en del efterforskningar fann vi slutligen våra kristna bröder. Vi glömmer aldrig det välkomnande mottagande vi fick och den kärlek som våra medmissionärer visade. Alla bröderna vi träffat i Abidjan har visat oss stor vänlighet och godhet.

Här på Elfenbenskusten fortsätter vi att helga Jehovas namn och finner stor glädje i att predika i ett av stadens bostadsområden. Vilket privilegium det är att få berätta för andra om Jehovas uppsåt att åstadkomma sann fred och säkerhet för alla som älskar rättfärdighet! (Mik. 4:2—4; Ps. 46:9, 10) — Insänt.

[Infälld text på sidan 13]

”Under natten hörde vi regelbundet ljudet från kulsprutor och gevärseld”

[Infälld text på sidan 14]

”Under våra sängar kunde vi höra det vinande ljudet från gevärskulor — några av dem träffade våra metallklädda fönsterluckor”

[Infälld text på sidan 15]

”Dussintals soldater ... [riktade] sina skjutvapen mot oss”

[Infälld text på sidan 16]

”Döda kroppar hade svullnat upp till sin dubbla storlek, och hungriga hundar började äta på dem”

[Karta på sidan 12]

(För formaterad text, se publikationen)

TCHAD

N’Djamena