Möte med Australiens ”skrattande fågel”
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien
I DESSA allvarliga tider behöver människor bli påminda om värdet av ett gott skratt. I Australien är man lycklig nog att ha en sådan påminnelse — det högst säregna lätet hos en av dess unika invånare, kookaburran, också kallad jättekungsfiskare eller skrattfågel. I en omröstning utsågs den nyligen till Australiens populäraste fågel. Den är till storleken något större än en duva och förekommer ingen annanstans i världen, utom i zoologiska trädgårdar.
Dess ”skratt” börjar ofta med att en ensam fågel utstöter ett lågt, gnäggande läte genom den nästan stängda näbben. Detta första skrockande skratt tycks vara en signal för andra fåglar av samma slag i närheten, som omedelbart flyger i väg till det träd där den första fågeln sitter. Därefter kastar alla i flocken huvudena bakåt, och en kör av uppsluppna ”skrattsalvor” ekar genom luften. Eftersom de enskilda fåglarna ”skrattar” i olika tonarter och tempo, blir totalintrycket ungefär som den muntra stämningen bland en skara glada människor. De flesta människor som hör kookaburran tycker det låter trevligt med detta till synes smittande glada ”skratt”.
Man kan få höra kookaburrans skratt vid alla tider på dygnet, men särskilt ofta i gryningen och skymningen. Detta har gjort att man kallat fågeln ”nybyggarens klocka”. Somliga tycker att skrattet låter mer som ett åsneskri och har därför gett den namnet ”den skrattande åsnan”.
”Skrattet”
En ornitolog som nyligen gjort en undersökning i ämnet hävdar att skrattet tycks ha att göra med kookaburrans revirsystem. Den etablerar väl avgränsade revir, som på sina håll uppgår till i genomsnitt 1,2 hektar per fågel. En ”familj” på sex fåglar kan alltså kontrollera omkring sju hektar. Gränserna till dessa revir upprättas varje år strax innan häckningen börjar.
Kookaburrans ”skratt” är alltså i själva verket en viktig del av fågelns liv, en del av det varningssystem fåglarna använder för att visa andra att dessa inkräktar på deras område. Denna muntliga varning förstärks ofta av fåglarnas flygmönster, när de patrullerar revirgränserna.
Familjeliv
Familjelivet är också viktigt bland kookaburrafåglarna. De tycker om att bygga sina bon i urholkade träd och använder samma hål år efter år. När kookaburran skall göra ett nytt bohål, kan man få se honom flyga ner från en närbelägen gren, köra sin korta, kraftiga näbb in i en termithög och långsamt mejsla ut ett lagom stort hål. Tre eller fyra pärlvita ägg, ungefär så stora som dvärghönsägg, läggs sedan direkt på bohålets botten. Äggen läggs under en följd av dagar, och efter en ruvningstid på cirka 26 dagar kläcks de undan för undan.
Undersökningar har avslöjat att dessa fåglar bildar familj på ett ovanligt sätt. Vissa makar håller ihop hela livet, och de har ofta särskilda revir, där det ibland också bor andra, icke häckande fåglar. Dessa kallas ”hjälpfåglar”. När äggläggningen börjar, skulle man kunna förvänta att dessa hjälpfåglar skulle lämna området och etablera egna revir, men i stället tar de faktiskt del med fågelföräldrarna både i att ruva äggen och i att mata och försvara ungarna. I vissa fall har man sett fyra fåglar vara ivrigt sysselsatta med att hjälpa fågelföräldrarna med samma omsorg som om det vore deras egna ungar. Om en av makarna skulle dö eller dödas genom olyckshändelse, träder en hjälpfågel in och ikläder sig rollen som förälder. Somliga hjälpfåglar har stannat kvar i fyra år, innan de etablerat eget revir. Både föräldrarna och hjälpfåglarna har nytta av denna ”familjeanordning”. Föräldrarna kan därigenom ägna mer tid åt sig själva, och hjälpfåglarna lär sig att försvara ett revir och får erfarenhet av att försörja en familj.
Hos kookaburrafåglarna råder ett strikt kastsystem, där alla familjemedlemmar, både häckfåglar och hjälpfåglar, vet och iakttar sin plats i fågelsamhället. I detta avseende visar de ett aningen aggressivt, men inte våldspräglat, uppförande. Två fåglar kan fatta tag i varandras näbbar och kämpa och tumla om med varandra, så att det ser ut som om de brottades. Honor konkurrerar bara med honor och hannar med hannar. Vuxna, häckande fåglar vinner alltid i dessa styrkeprov, och därnäst i rangordningen kommer de äldsta hjälpfåglarna. De yngsta fåglarna befinner sig längst ner på samhällsstegen. De måste vänta tills nästa kull kommer, innan de kan förbättra sin sociala ställning.
Föda och fortbestånd
Fastän kookaburran låter som om den skrattar, är det en mycket allvarlig sak för den att försvara det område där den får sin föda. Kookaburran livnär sig på ödlor, insekter, småfåglar och deras ägg, gnagare, kräftdjur, grodor, ormar och liknande djur. Eftersom kookaburran inte har sådana klor eller sådan böjd näbb som höken och andra rovfåglar, måste den lita till de starka nackmusklerna när det gäller att döda och äta sitt byte.
Kookaburran är emellertid själv utsatt för angrepp av rovdjur. Till hjälp i sitt försvar har den en naturlig kamouflagefärg. Om en hök eller någon annan rovfågel flyger förbi, stelnar kookaburran till, riktar näbben mot den presumtive inkräktaren och vrider hela kroppen efter fiendefågelns flykt tills den försvinner. Denna försvarsmetod kallas ”pinnställningen”, därför att kookaburran ser ut som en pinne för fågeln där ovanför.
Det som främst svarar för kookaburrans popularitet är emellertid dess ”skratt”. Men alla tycker förstås inte om honom. Det finns faktiskt sådana som inte gillar väckarklockor. Och hur skulle någon som fått sin guldfiskdamm plundrad eller sina kycklingar eller ankungar uppätna kunna vara vänligt sinnad mot honom? Eller vem tycker om att bli väckt tidigt på morgonen av att denne bevingade vän knackar på fönsterrutan med näbben — en påminnelse om att han vill ha sin frukost? För han är en fräck gynnare.
Men trots denna mörka sida av kookaburrans anseende, kan han kanske lära oss människor något. Fastän kookaburran själv inte har något sinne för humor (det är en underbar gåva som bara människan fått), kan denna fågel påminna oss om att vi bör bruka vårt och skratta då och då.