För ditt barn ... är du den största gåvan!

EN LITEN pojke går i spänning och väntar otåligt på att det skall bli lördag. Hans far skall ta honom med sig till djurparken! Hela veckan har han i sina tankar gått igenom det han skall uppleva den dagen — han har sett hur sälar skjuter som pilar genom vattnet, han har stått framför de väldiga elefanterna, som höjer sig så resliga framför honom, och räckt fram jordnötter som de tar med sina snablar. Han har med en rysning hört lejonens rytande, då djurskötaren kommer för att ge dem mat. Han kan inte vänta!

Tiden går så sakta, men slutligen blir det lördag. Då säger hans far till honom: ”Jag är tyvärr upptagen. Jag har inte tid att gå till djurparken.” Pojken sitter i ett rum fullt av dyrbara leksaker, han gråter och känner sig förtvivlad och övergiven.

Åren går. Pojken växer upp och gifter sig och får själv en son. Han ämnar ta med sig sin son till djurparken, men när det blir dags säger han: ”Jag är tyvärr upptagen. Jag har inte tid att gå till djurparken.” Då han går hemifrån noterar han i sitt minne att han skall köpa en leksak åt sin son, och sedan börjar han åter tänka på den viktiga affär han har på gång.

Ännu fler år går. Han är nu gammal och bor ensam och allena. Men i dag skall hans vuxne son besöka honom! Hans ögon lyser av förväntan. Då ringer telefonen, och hans son säger: ”Jag är tyvärr upptagen. Jag har inte tid att komma.” Den gamle mannen lägger sakta tillbaka telefonluren, och ljuset i hans ögon har slocknat. Han tar upp en dagstidning och håller den framför sig, men hans ögon är tårfyllda, och han ser ingenting. Hans tankar går tillbaka i tiden, han minns andra tillfällen för länge sedan, och i hans sinne ljuder orden från det förflutna: ”Jag är tyvärr upptagen. Jag har inte tid.”

Föräldrar måste ta sig tid att vara tillsammans med sina barn. Det är inte tillräckligt att ge dem materiella saker. Det kan vara roligt med leksaker, men de går sönder eller också blir barnen trötta på dem. Ju mer de får, desto mer vill de ha, och på så sätt utvecklas en materialistisk livssyn. Barnens verkliga behov är kärlek, och det bästa beviset på kärlek är att ge ut av sig själv.

I vissa länder har man på bilarnas bakre stötfångare klistrat upp frågan: ”Har du kramat om ditt barn i dag?” En psykiatriker i Florida förklarade: ”Ett barn som man inte kramar om eller kelar med tillräckligt kan, när det växer upp, bli tillbakadraget, inbundet eller reserverat. ... Fysisk kontakt mellan föräldrar och barn är så nödvändigt för barnens tillväxt att i vissa fall har barn, om man inte kramat om dem eller kelat med dem under deras första år, inte överlevt.”

I en studiegrupp avgavs en rapport om en sjukhussal som var fylld av föräldralösa spädbarn. Barnen, som låg i en lång rad av sängar, blev sjuka, och somliga av dem dog, men det var helt annorlunda med de barn som kom att ligga i den sista sängen. I den sängen var spädbarnen alltid friska och krya. Läkaren för avdelningen kunde inte förstå varför. Sjuksköterskorna tog hand om alla barnen på samma sätt. Alla fick mat, blev badade och hölls varma — det fanns ingen skillnad i omvårdnaden. Men ändå hade alla spädbarnen hälsoproblem och somliga dog — med undantag av barnet i den sista sängen. Allteftersom månaderna gick och nya barn kom in, upprepades samma historia.

Sedan läkaren undersökt allting han kunde tänka sig, gömde han sig till sist för att se vad som hände under natten. Sjuksköterskorna kom in och gav barnen mat på rätt tid och alla fick samma omvårdnad. Omkring midnatt kom städerskan in. Hon lade sig på knä och skurade golvet från den ena ändan av salen till den andra. Till sist reste hon sig upp och sträckte på sig och gned sin trötta rygg och gick över till den sista sängen. Hon böjde sig ned och tog upp barnet och gick runt golvet och talade med det. Hon smekte barnet och kelade med det och vaggade det i sina armar. Och slutligen lade hon barnet tillbaka i sängen och fortsatte med sitt arbete.

Läkaren tyckte inte att detta skulle ha någon betydelse; kvinnan råkade bara stanna till vid den sängen. Men han höll vakt nästa natt, och samma sak hände. Och han gjorde detsamma nästa natt och nästa natt igen. Varje natt sträckte städerskan på sig på samma plats, och varje natt var det barnet i den sista sängen som hon talade med och smekte, kelade med och visade kärlek. Och barnet växte till och trivdes.

Föräldralösa krigsbarn som kom till Förenta staterna för att bli adopterade led av många olika sjukdomar, men mest led de av hjärtesorger. Rapporten sade angående detta:

”De allvarliga krigsbarnen vill röra dig, fatta tag i dig och klänga sig fast vid dig. De älskar att man håller om dem. De lider av ’de föräldralösa barnens symptomkomplex’. ... Även vissa äldre barn blev burna som spädbarn från bussarna som på tisdagen förde dem hit från Travis’ flygvapenbas. De stirrade och lindade sina tunna armar och ben omkring vemhelst som ställde sig till förfogande. ’Det är ett mycket djupt behov, och det kan inte tillfredsställas genom att man klappar dem på huvudet eller gungar dem på knät’, sade Stalcup [den jourhavande läkaren]. ’Det är ett faktum att för att växa behöver barn kärlek och inte bara mat och vatten.’”

Och om de inte växer känslomässigt, kommer de att bli inbundna, fientliga, brottsliga och kanske mördare — de kan rentav mörda sina egna föräldrar. Detta beror inte på underlåtenhet att ge barnen leksaker, utan på underlåtenhet att ge dem kärlek.

Doktor James Dobson skrev inte bara om behovet av kärlek, utan också om behovet av det som nu är så omstritt — fostran. Han sade:

”Det är min fasta övertygelse att det hälsosammaste hemförhållandet för barn inbegriper en noggrann balans mellan två väsentliga faktorer: kärlek och tillsyn. När dessa faktorer samverkar på rätt sätt, vet barnen att föräldrarna älskar dem gränslöst mycket och att de för sina föräldrar är oändligt värdefulla som människor. Men de lär sig också att på grund av kärlek måste föräldrarna undervisa, vägleda och ge råd — och kanske fostra dem när de vägrar att lyda. ...

De synpunkter som jag har gett uttryck åt i denna framställning bygger inte på experiment eller spekulation, och jag kan inte göra anspråk på att de är helt och hållet mina egna synpunkter. De representerar en inställning till barnuppfostran som har funnits inom det judisk-kristna arvet under 2.000 år. De är inte grundade på dunkla teoretiska antaganden, utan snarare på praktiska slutsatser. Alldeles som Jack London framhöll: ’Den bästa måttstocken för någonting bör vara: fungerar det?’ När kärleksfull föräldramyndighet tillämpas på rätt sätt, fungerar den!”

Långt innan Jack London angav denna regel, hade Jesus Kristus redan talat om den: ”Visheten blir i alla fall befunnen rättfärdig genom sina gärningar.” (Matt. 11:19) Doktor Dobson kommenterar den moderna tendensen bland vissa psykologer att försvara att man avsäger sig föräldramyndigheten och att man följer en kurs av eftergivenhet gentemot barnen. Han avslutar sin artikel med orden: ”Jag hoppas att amerikanerna inte kommer att överge sitt rika arv av värderingar för att följa dem som framför behavioristiskt nonsens och — likt den pipblåsande råttfångaren i Hameln — med sina toner lockar i fördärvet i synnerhet våra barn.”

Om du inte ger ut av dig själv för dina barn, känner de det som om de inte vore önskvärda. Alla leksaker i världen kan inte ersätta en kärleksfull förälder — en som förutom materiell omsorg och materiella gåvor ger av sig själv. För barnets andliga utveckling är familjekretsen livsviktig. Detta var något man mycket väl förstod i det forntida Israel. Barnen var en viktig del av familjen. De fick skolundervisning i hemmet, lärde sig ett yrke genom att arbeta tillsammans med föräldrarna och fick avkoppling inom den stora familjen.

I den nuvarande ordningen i dag är tendensen i många delar av världen att tillhandahålla barnens behov utanför familjen. De sänds i väg till skolan, de sänds i väg till söndagsskolan, de sänds i väg till sommarläger, de sänds i väg till biografen och de sänds i väg till arbetet. Eller när föräldrarna går ut, kanske de lämnar barnen hemma tillsammans med en barnvakt. Barnen blir utstötta ur familjekärnan och rör sig som i en bana på avstånd från familjen, och detta får dem, även om det är omedvetet, att känna det som om de inte tillhörde någon. De känner sig försummade — inte önskvärda eller älskade — och omgivna av en fientlig värld av vuxna.

Man förstår att sådana barn blir bittra och låter sin missräkning gå ut antingen över de människor som de känner har försummat att ge dem den kärlek de förtjänar eller också över samhället i allmänhet. De förlorar respekten för sina föräldrar och ofta också respekten för vuxna i allmänhet. Generationsklyftan bildas och växer. Det kan sluta med att de rymmer hemifrån till stora städer och kommer i kontakt med brottslighet, narkotika, prostitution och andra problem som de är absolut oförmögna att ta itu med.

Lösningen på problemet är att barnen, från det att de föds och framåt i tiden, får erfara kärlek inom familjen. Om alla vuxna levde enligt bibelns principer, skulle problemen med barnen i hög grad minska.

Hur skulle det gå med alla de barn, som nu får lida på grund av upplösta hem orsakade av skilsmässa, om alla gifta par följde bibelns råd i 1 Korintierna 7:10, 11? — ”De gifta ger jag föreskrifter ... att en hustru inte skall gå ifrån sin man; ... och en man skall inte lämna sin hustru.”

Hur skulle det gå med alla de barn som nu försummas och misshandlas av onyktra fäder och mödrar, om föräldrarna följde bibelns råd i Efesierna 5:18 och Romarna 13:13? — ”Berusa er inte med vin, vilket leder till utsvävningar.” ”Låt oss vandra anständigt såsom om dagen, inte i bullersamma festupptåg och dryckesorgier, inte i olovligt könsumgänge och tygellöshet, inte i osämja och svartsjuka.”

Hur skulle det gå med alla de nu misshandlade, slagna och illa behandlade barnen, om föräldrarna följde de råd som ges i Kolosserna 3:21 och Titus 2:4? — ”Ni fäder, reta inte upp era barn, för att de inte skall bli modfällda.” Återför ”de unga kvinnorna till förnuft, så att de älskar sina män, älskar sina barn”.

Hur skulle det gå med alla de barn, som nu känner att de vuxna inte intresserar sig för dem, om föräldrarna följde rådet i 5 Moseboken 11:19? — ”I skolen lära edra barn dem [gudaktiga principer], i det att du talar om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen. när du lägger dig och när du står upp.”

I all korthet: Hur skulle det gå med alla de barn, som nu inte är önskvärda och älskade, om vuxna efterliknade Jesu föredöme i Markus 10:14, 16? — ”Låt de små barnen komma till mig; sök inte hejda dem. ... Och han tog barnen i sin famn och började välsigna dem.”

Hur skulle det förresten gå med hela världen, om den följde den regel som Kristus Jesus framhöll i Matteus 7:12? — ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem.”

Jehova Gud bevisade sin kärlek till människosläktet: ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” — Joh. 3:16.

Jesus bevisade sin kärlek genom att ge sitt liv: ”Människosonen [har] inte ... kommit för att bli betjänad utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen i utbyte mot många.” — Matt. 20:28.

Då den uppståndne Jesus Kristus for upp till himmelen, gav han till den kristna församlingen ”gåvor i form av människor”. — Ef. 4:8.

Jehova Gud gav sin enfödde Son. Jesus gav sig själv. Han gav också människor som gåvor för att tjäna församlingen. Dessutom, hur upptagen Jesus än var och hur viktigt hans uppdrag än var, tog han sig alltid tid för barnen.a Föräldrar, efterlikna dessa föredömen i att ge! Ge av er själva åt era barn! Ge dem er kärlek! Ge dem av er tid! Akta dig för att säga: ”Jag har inte tid.” Om du sår ut dessa ord, kan det sluta med att du får skörda dem. Det är viktigt att ta sig tid. Ta er inte bara tid under den dag på året som världen avsatt för att ge gåvor, utan varje dag!

Kom ihåg att du själv är den viktigaste gåvan som du kan ge dina barn!

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 6]

”De allvarliga krigsbarnen vill röra dig, fatta tag i dig och klänga sig fast vid dig.”

[Infälld text på sidan 7]

”Visheten blir i alla fall befunnen rättfärdig genom sina gärningar.”

[Infälld text på sidan 8]

”Ni fäder, reta inte upp era barn, för att de inte skall bli modfällda.”

[Infälld text på sidan 8]

”Akta dig för att säga: ’Jag har inte tid.’”