Vilka nackdelar har kärnkraften?
BESTÖRTNING och förfäran kom över världen, då det för första gången tillkännagavs att atomenergi hade frigjorts — i de förödande atombombsexplosionerna över städerna Hiroshima och Nagasaki. Men då människor så småningom hämtade sig efter chocken och fasan, lugnades deras samveten med försäkringar om att inte all atomenergi var till skada. Den skulle också kunna kontrolleras och användas till nyttiga ändamål.
Tidiga rapporter väckte till och med förhoppningen att energi framställd genom klyvning av uranatomer, så kallad fission, skulle kunna vara den slutliga lösningen på energiproblemen. Även om uran är dyrare än kol eller olja, har det ett flera millioner gånger större energiinnehåll, som långt överträffar vilken annan kraftkälla som människan någonsin känt till. Kostnaden för bränslet i atomreaktorn skulle vara nästan ingenting. Sedan reaktorn byggts och anslutits till elektriska turbiner, skulle energikostnaden vara praktiskt taget lika med noll!
Men tyvärr! Denna hänförande drömbild av kostnadsfri energi förbleknade vid närmare granskning. Den första dystra sanningen var att mindre än en procent av uranet (isotopen U-235) är klyvbart. Och för att få detta klyvbara uran i tillräckligt höga koncentrationer för att hålla i gång kärnreaktionen, måste uran-235 skiljas från sin tyngre isotop (U-238). Detta är en svår och kostsam process, och en ganska stor del av den energi som utvinns när uran-235 klyvs har alltså då redan förbrukats för att skilja det från uran-238.
Sedan fick vi veta mer om neutronerna, som fortplantar kedjereaktionen till ännu inte använt bränsle. Det går inte till som när eldsflammor sprider sig från ett kol till ett annat i en kamin eller spis, utan när neutroner frigörs vid klyvning av atomkärnor i kärnkraftverk, blir bränslet, reaktorn och nästan allting i dess närhet farligt radioaktivt. Reaktorn måste alltså omslutas av tjocka skyddsbarriärer, och den måste skötas och regleras med fjärrkontroll. Det som pågår inuti reaktorn är farligare än eld, därför att de genomträngande osynliga strålarna kan dödligt bränna oss utan att vi vet om det.
Det är dessutom ett svårt och precisionskrävande arbete att kontrollera kärnklyvningen. En kärnreaktor är inte en bomb, men om den tilläts vara i gång utan kontroll, skulle reaktorhärden kunna smälta igenom de skyddande väggarna och komma ut i omgivningen med sin dödliga last av radioaktiva ämnen. För att undvika detta krävs det noggranna och dyrbara säkerhetsanordningar och ständig sakkunnig övervakning av anläggningen. Det är också så att uranet inte fullständigt förbränns, utan allteftersom det förbrukas, börjar klyvningsresterna infånga fler och fler av de neutroner, som klyvningen av uranatomerna frigör, och detta hejdar kedjereaktionen. Långt innan uranbränslet tar slut, måste det alltså bytas ut mot nytt uran-235.
Det är inte heller lika lätt att göra sig av med utbränt uranbränsle som att strö ut askan från kaminen eller spisen i trädgården. Kärnavfallet är mycket radioaktivt och måste under lång tid sedan det har bytts ut förvaras under mycket betryggande förhållanden. En del av de mera rikligt förekommande radioaktiva ämnena bland klyvningsprodukterna finns kvar i flera århundraden. Det finns alldeles för mycket avfall för att man bara skall kunna kasta bort det eller ens dumpa det i haven. Det är inte heller ofarligt att gräva ner avfallet där grundvattnet kan nå det. Större delen av det radioaktiva avfallet har hittills lagrats i väl skyddade utrymmen i väntan på att någon kommer på vad man kan göra av det.
Var och en av dessa komplikationer ger ytterligare stora omkostnader, så att innan över huvud taget någon energi har levererats till elnätet, har det mesta av det man sparat in på det ”kostnadsfria” bränslet ätits upp av andra utgifter. Trots dessa nackdelar har man energiskt satsat på kärnkraft, och den har kommit att ingå i den allmänna energiförsörjningen i många länder.
En del ekonomiska analytiker säger att kärnkraft ännu inte är billigare än energi från kol eller olja och att den har fått sitt nuvarande fotfäste bara med hjälp av statsunderstöd, som kraftbolagen inte behöver betala igen. Men å andra sidan har det allmännyttiga företag, som försörjer staden Chicago i USA med elektricitet, publicerat kostnadsuppgifter för att visa att kärnkraftanläggningar besparar konsumenterna milliontals dollar. Chicagos invånare får redan 42 procent av sin elektricitet från kärnkraftverk, och fram till år 1985 planerar man att utöka andelen till 65 procent. Kärnkraft är viktig i många länders nationalekonomi.
Invändningar mot kärnkraft
Användningen av kärnenergi har mött större och större motstånd. De växande lagren av radioaktivt avfall är för närvarande en orsak till verklig oro och bekymmer; ingen människa vill att avfallet lagras i närheten av hennes eget hem. Det finns också en rädsla för att ett kärnkraftverk på något sätt kan explodera och att flera millioner människor kan utsättas för den radioaktivitet, som då skulle spridas ut över det närliggande området. Någon sådan explosion har aldrig inträffat, men ingen kan garantera att det absolut inte kommer att inträffa.
Demonstrationståg och domstolsförhandlingar fördröjer byggandet av kraftanläggningar. För att lugna och tillgodose motståndarna ställer myndigheterna ännu strängare krav för godkännande av nya anläggningar.
Fruktan för en explosion i ett kärnkraftverk stegrades i USA till landsomfattande panik under den olyckshändelse som våren 1979 inträffade i ett kärnkraftverk i närheten av Harrisburg i Pennsylvania. Man förlorade kontrollen över reaktorn, då några ventiler och instrument, som var till för att kontrollera kylvattnet i reaktorhärden, slutade fungera. Under många dagar var det svårt att avgöra om reaktorn skulle bli överhettad och smälta ner eller om vätgas, som ansamlats högst upp i reaktortanken, skulle spränga den i luften. Reaktorbyggnaden var utformad så att den i båda dessa fall skulle förhindra att radioaktiva ämnen kom ut. Men man menar att om inte heller denna säkerhetsanordning hade fungerat, skulle tusentals människor i området ha dött. Många av de människor, som bodde i närheten av kärnkraftverket, valde att inte lita på myndigheternas försäkringar, utan flyttade från området till dess faran var över.
Till slut kunde faran avvärjas. Ingen hade fått allvarligare skador, även om somliga utsattes för strålning som ungefär kunde jämföras med den man normalt får vid medicinsk användning av röntgenstrålar. Men kraftstationen var förstörd. Det kan kosta lika mycket att rengöra och reparera den som att bygga en ny.
Även om faran överdrevs i många tidningsartiklar — en reporter skrev: ”Vi närapå förlorade Pennsylvania” — var det utan tvivel så att olyckan gav kärnkraftmotståndarna många argument. Det verkar som om känslor, mer än förnuftet, ligger bakom och driver fram de högljudda kraven på att ”stoppa kärnkraften”. När den här faran jämförs med andra faror, som betraktas som en del av vardagslivet, tycks den förblekna till nästan ingenting.
Bilförare fortsätter till exempel att överskrida hastighetsbegränsningarna, trots att de vet att under det här året kommer över 8.000 människor att dö i trafiken i USA på grund av att hastighetsbegränsningarna inte följs. Ännu värre är att reklam, som förekommer överallt, uppmuntrar människor till att fortsätta röka och att myndigheterna ger finansiellt stöd åt tobaksodlarna, trots att 80.000 människor i USA kommer att dö i lungcancer under det här året på grund av rökning.
I kontrast till detta dödades eller skadades inte en enda människa i den värsta olyckan i kärnkraftens historia. Men det finns ändå somliga som kräver att alla kärnkraftverk stoppas. Det är utan tvivel så att den förrädiska faran för att bli utsatt för och skadad av osynlig strålning bidrar till invändningarnas känslomässiga natur. Men inte desto mindre är den här känslan en verklig faktor att räkna med, och den kommer att få regeringar och myndigheter att bli försiktigare och införa noggrannare säkerhetsåtgärder. Resultatet av allt detta är att kärnenergin blir ännu dyrare.
Hur länge räcker uranet?
Något annat som talar emot att ytterligare bygga ut kärnkraften är det förhållandet att tillgången på uran inte är obegränsad. Om den planerade fördubblingen av kärnkraftverkens nuvarande kapacitet i USA förverkligas fram till år 1985, kommer landets urantillgångar att ta slut före år 2000.
Men det finns ett sätt, på vilket man avsevärt kan utöka den nuvarande tillgången. Det är grundat på det förhållandet att medan uran-235 förbrukas, förvandlas uran-238 till plutonium. Plutonium kan kemiskt separeras från det använda bränslet, och det utgör en ännu bättre energikälla än uran-235. I reaktorer, som har plutonium som bränsle, är det möjligt att regenerera eller förnya bränslet snabbare än det förbrukas, så att till sist nästan allt uran, i stället för mindre än en procent, blir tillgängligt.
Men det finns en risk, som svävar likt ett olycksbådande moln över alla nuvarande och framtida planer. Det uran, som används i kraftanläggningar, skulle också kunna användas för att tillverka bomber. Av den orsaken har myndigheterna i USA monopol på anläggningar som separerar uran-235, och man håller noggrann kontroll över vart produkterna tar vägen. Trots detta kan man närhelst uran används i kärnreaktorer med tiden lagra tillräckligt med plutonium för att bygga en atombomb. Det var just det man gjorde i Indien till bestörtning och förfäran för kanadensarna, som hjälpte dem att bygga atomreaktorn. Problemen kommer att bli ännu mer akuta om plutonium används som bränsle. Av dessa orsaker motsätter sig en del politiska ledare utvecklingsarbetet på bridreaktorn.
Många vetenskapsmän har satt sitt hopp till en annan metod för att få energi från atomkärnan. Denna metod grundar sig inte på energi från klyvning av en tung atom i två mindre, utan på den energi som kommer av sammanslagning (kärnfusion) av det lättaste grundämnet, väte, till helium. Detta är den kärnprocess som pågår i solen. I kontrast till den begränsade tillgången på uran, och rentav den mycket större tillgången på kol, är tillgången på väte oerhört stor, eftersom väte är en beståndsdel i vatten. Om denna process kunde utnyttjas, skulle den inte då för all framtid lösa människans energiproblem?
En artikel om detta ämne kommer att inflyta i ett senare nummer av Vakna!