Hur min dröm att tjäna Gud blev verklighet
DEN 14 november 1962 förverkligades en länge närd dröm. Jag kom till Tredje Franciskanerordens kloster i Santo Tirso i Portugal för att bli nunna. Det verkade som om hela mitt liv hade inriktats på det här ögonblicket. När jag stod där på klostertrappan och sade adjö till far, syntes det tydligt hur lyckliga vi båda var.
Vår familj var hängivna katoliker. Far hade ett radband i fickan och rabblade böner, när han gick till sitt arbete ute på åkrarna. Varje kväll läste hela familjen bönerna i rosenkransen tillsammans.
Alla hängivna katolska familjer förväntades överlämna ett av sina barn till kyrkan. I vår familj utvaldes jag. Detta ansågs vara ett stort privilegium. Jag studerade katekesen flitigt. Jag förhördes av biskopen i Vila Real. Många av mina närmaste vänner och släktingar var redan nunnor och präster.
Klosterlivet
Jag hade inte väntat mig att det skulle vara så svårt att anpassa sig till klosterlivet. Det var inte bostaden som var problemet. Sovsalen var avdelad med mellanväggar, och varje bås hade en säng, ett litet bord och en stol. Jag led mest av de långa perioderna av tystnad. Jag var ju trots allt van vid det dagliga pladdret och den livliga atmosfären i en familj med tre bröder och tre systrar.
Varje dag steg vi upp klockan 6.30, och under den första halvtimmen läste vi böner i kapellet. Det var faktiskt bara en timme i veckan som var avsatt för religiösa studier, och då använde vi kyrkans skrifter. Frukosten och alla andra måltider åts under fullständig tystnad. Sedan gick vi till våra arbeten på olika avdelningar.
Varje dag efter middagsmålet hade vi en timmes avkoppling, då vi kunde samtala med varandra. Men man kunde inte säga något som direkt avslöjade namnet på ens hemort. Vi måste säga något svävande som: ”På en viss plats ...” Vår inkommande och utgående post censurerades.
Efter en månad fann jag mig till rätta i rutinen och började trivas med klosterlivet. När jag önskade tala, talade jag med Gud. Varje dag tyckte jag att det var ett privilegium att få ta på mig det svarta doket, den långa svarta klänningen och krucifixet. Jag sökte samvetsgrant följa den kyrkliga ritualen och leva ett fromt liv.
En tråkig överraskning
När den avtalade sexmånadersperioden led mot sitt slut, såg jag fram emot att få en ring. Detta skulle så att säga beteckna att jag var ”förlovad” med Jesus Kristus. Flera år senare skulle jag så fullborda min utbildning och avlägga ett beständigt klosterlöfte.
En dag, när jag arbetade i tvättinrättningen, blev jag kallad till abbedissan. Vänligt, men utan omsvep, förklarade hon att jag inte kunde få stanna på grund av min hälsa. Jag hade fått luftrörskatarr, och det var bara de som var friska som kunde få stanna. Den chock jag fick går inte att beskriva. Mitt livs dröm verkade krossad. Jag insisterade på att det måste på något sätt kunna gå att få stanna. Men hennes ord var slutgiltiga: Jag måste ge mig av.
Efter mycket gråtande fick jag veta att min far väntade utanför för att ta mig med hem. I ett försök att uppmuntra mig sade abbedissan att jag kunde göra mycket humanitärt arbete. Hon lovade att ordna arbete åt mig på Heliga Marias sjukhus i Porto. Far blev arg och sade: ”Om min dotter inte kan bli nunna, så skall hon inte till något sjukhus. Hon skall komma hem och bo hos oss igen.”
Min nitälskan för kyrkans traditioner höll i sig också sedan jag kommit hem. Jag betraktade fortfarande mig själv som en ”Kristi brud” och fortsatte att följa alla ritualer, till exempel att fira heliga dagar, fasta och rabbla böner. Varje kväll, innan jag gick och lade mig, kysste jag krucifixet. Om jag var borta hemifrån och korset i rummet hängde på väggen, kunde jag ställa mig på en stol eller till och med klättra upp på en byrå för att kyssa det. Det jag mest av allt önskade var att tjäna Gud.
Jag påverkas av en kusin
Till slut for jag till Lissabon, Portugals största stad, för att arbeta. Under julen år 1973 besökte jag en kusin, som bodde utanför staden. Hon hade tre barn, som jag tyckte mycket om, och jag hade med mig presenter till dem. Vid det här tillfället berättade hon försiktigt den stora nyheten att hon studerade bibeln med Jehovas vittnen. Jag hade planerat att tillbringa min semester hos henne den kommande maj månad, men nu tänkte jag aldrig mer sätta min fot hos henne. Efter vad jag hade hört var Jehovas vittnen ”den värsta religion som fanns”.
Men senare ändrade jag mig och beslöt att resa som det var planerat. Men jag hade ett bestämt mål i tankarna — att hjälpa min kusin att återigen bli en hängiven katolik. Det visade sig dock att hon var lika beslutsam som jag var. Eftersom jag vägrade att befatta mig med vittnenas litteratur, försökte hon visa mig flera skriftställen i en katolsk bibelöversättning. Men jag tvivlade på att det var en ”riktig” bibel. Därför uppmanade hon mig att skaffa en bibel som jag ansåg vara ”äkta”. Jag började förstå hur gärna hon ville att jag skulle undersöka bibeln.
En dag under den sista veckan av min semester sade min kusin till mig att jag måste äta kvällsmat utan henne, eftersom hon skulle vara med vid ett församlingsmöte. Även om jag konsekvent hade sagt emot henne i alla de religiösa frågor som vi hade diskuterat, så blev jag ändå oerhört nyfiken på det där mötet. Överraskande nog följde jag med henne till Vakttornsstudiet, och jag tyckte att programmet var mycket intressant. Jag upptäckte plötsligt att jag kände flera vittnen, eftersom de ofta hade tittat in till min kusin under semestern. Jag tyckte att de var vänliga människor, och jag märkte att det fanns en ”familjeanda” bland dem.
Min första bibel
Efter semestern letade jag förgäves i bokhandel efter bokhandel i Lissabon efter en katolsk bibel. Till slut köpte jag en genom en religiös orden. Jag gick direkt hem och började slå upp de hänvisningar min kusin hade gett mig, och detta fick mig att glömma både tid och rum till klockan fyra följande morgon. Jag blev mycket förvånad över vad bibeln lärde om beläten, de dödas tillstånd och om Gud. Jag frågade mig själv: ”Varför studerade vi inte bibeln i klostret? Varför följer inte kyrkan bibelns läror? Varför hade Guds namn Jehova inte återställts till sin rätta plats?”
Jag slutade omedelbart upp att använda beläten i min tillbedjan. Efter att ha läst Hebréerna 10:10 tog jag inte längre del i nattvarden. Från juli till december år 1974 studerade jag bibeln på egen hand, men nu använde jag gärna vittnenas skrifter.
Eftersom jag har en kusin som är en framstående präst och rektor vid den teologiska fakulteten vid det katolska universitetet i Lissabon, beslöt jag att tala med honom om det jag hade lärt mig från bibeln. Till min stora förvåning erkände han att det inte är bibliskt att använda beläten i tillbedjan. Men han rättfärdigade deras användning genom att säga: ”Människor är svaga och behöver synliga hjälpmedel, annars skulle de glömma Gud.” Han höll genast med om att Guds egennamn är Jehova, och det enda försvar han hade var att uttrycket ”Gud” inte är så anstötligt för de flesta människor. Intressant nog avskräckte han mig inte från att studera med Jehovas vittnen. Han försökte dock undergräva mitt förtroende för bibeln genom att säga att den är motsägande på många ställen. Det var uppenbart att han inte hade mycket tro.
Förståndiga beslut
I december 1974 fattade jag ett beslut: Jag skulle be att vittnena studerade bibeln med mig. Några dagar senare, den 22 december, var jag bland de över 39.000, som var närvarande vid ett speciellt möte i Lissabon för att höra de besökande talarna, N. H. Knorr och F. W. Franz, medlemmar av Jehovas vittnens styrande krets. Mötet gjorde ett oerhört intryck på mig. Här satt jag bland alla dessa människor, och allesammans studerade bibeln och visste vad den lärde. Jag tänkte att detta är verkligen det slags tillbedjan som behagar Gud — att ”tillbedja med ande och sanning”. — Joh. 4:24.
Jag började regelbundet vara med vid församlingens möten. I februari 1975 började jag gå från dörr till dörr för att i lydnad för Matteus 24:14 tala med andra om de goda nyheterna om Guds rike. Nu överlämnade jag i sanning mitt liv åt att tjäna Jehova Gud, och mitt överlämnande var baserat på exakt kunskap i bibeln. För att symbolisera mitt överlämnande lät jag döpa mig den sommaren vid områdessammankomsten ”Guds suveränitet”.
I november började jag tjäna som reguljär pionjär, en av Jehovas vittnens heltidsarbetare. Jag sade till de äldste: ”Här är jag — villig att tjäna Jehova. Ni kan därför skicka mig vart ni önskar. Jag kan vara reguljär pionjär, pionjär med särskilt uppdrag eller missionär. Tala bara om för mig vad ni tycker är bäst.”
I november 1977 gifte jag mig. Jag är nu lycklig över att tillsammans med min man predika de goda nyheterna här i Portugal. Precis som andra var tålmodiga och hjälpsamma mot mig, så strävar jag nu ivrigt efter att öppna de andliga ögonen på många, som fortfarande är i slaveri under den falska religionens traditioner.
I stället för att ägna mig åt ”ett liv i meditation och späkning” har jag funnit Jesu ord och exempel vara bäst, nämligen: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apg. 20:35) — Insänt.
[Bild på sidan 25]
DRÖMMEN UPPFYLLS INTE
DEN BLIR VERKLIGHET