Domstol stadfäster åter friheten att predika från dörr till dörr

DET var en varm dag i början av juni 1977. Två välklädda par gick lugnt och fridsamt från hus till hus i Ladue, en förstad till staden Saint Louis i Missouri i USA. De samtalade med dem som de besökte om familjelivets sammanbrott i dessa oroliga tider och pekade på fördelarna med ett familjestudium i bibeln. Man skulle knappast kunna tänka sig en mer oskyldig och uppbyggande verksamhet.

Men plötsligt inträdde på denna fridfulla scen några av staden Ladues poliser. De här omtalade fyra personerna greps och fördes till polisstationen. De två männen, som var Guds ords förkunnare, anklagades för överträdelse av en lokal stadga!

Varför det? Begick de verkligen en brottslig handling genom att tala med människor om bibeln? Varför skulle polisen önska hindra dem? Var detta en ny verksamhet, någonting som poliserna inte kände till?

En hävdvunnen sedvänja

Det är ett välkänt historiskt faktum att redan Jesus och hans apostlar besökte människorna i deras hem för att sprida Guds ord. Denna hävdvunna sedvänja har fortsatt ända till vårt tjugonde århundrade.

Jehovas vittnen är framträdande och väl kända på detta område. Men på 1930-talet och 1940-talet riktade man i Förenta staterna anklagelser mot vittnena och åberopade några lokala stadgar och hävdade att dessa kristna evangelister måste ha kommersiellt tillståndsbevis som ”gårdfarihandlare” eller ”penninginsamlare”. Eftersom Jehovas vittnen ägnar sig åt en icke-kommersiell religiös verksamhet, framhöll de att garantin för religionsfrihet i Förenta staternas författning var det enda tillståndsbevis de behövde.

I ett avgörande beslut år 1943 satte Högsta domstolen i Förenta staterna stopp för att man trakasserade Jehovas vittnen med stöd av felaktigt tillämpade stadgar. Majoritetens beslut, som skrevs ner av domstolsledamoten Douglas, var klart och tydligt motiverat:

”Utdelandet av religiösa flygblad är en mycket gammal form av evangelisk missionsverksamhet — den går så långt tillbaka i historien som till tiden för de första tryckpressarna. Det har under årens lopp varit en mäktig kraft i olika religiösa rörelser. ...

Denna form av religiös verksamhet står enligt Första tillägget [till konstitutionen] på samma höga nivå som tillbedjan i kyrkorna och predikan från predikstolarna.

Det är att förvränga fakta att beskriva deras verksamhet som försäljning av böcker och broschyrer.”

Men om lagen skyddar detta slag av religiös verksamhet, varför blev då dessa två Ordets förkunnare, som besökte människor i deras hem i Ladue, gripna och anklagade?

Ett nytt ”lagligt” angrepp

År 1974 började man att steg för steg, under ledning av stadsjuristen i Ladue, göra en rad ingripanden mot Jehovas vittnens religiösa verksamhet. Dessa ingripanden var avsedda att först begränsa vittnena i deras verksamhet med att besöka hemmen i staden och slutligen förbjuda denna verksamhet.

År 1976 antog stadsfullmäktige i Ladue en speciell stadga som gick ut på att det var en överträdelse att gå från dörr till dörr i Ladue — vem det än gällde. Men denna stadga undantog alla kyrkor som finns i staden, alla som gör besök i politiska ärenden och alla som delar ut dagstidningar samt varje organisation som samlar in pengar och som är godkänd av Charitable Solicitations Commission (en välgörenhetskommitté).

Det slutliga resultatet var enkelt: stadgan användes för att stoppa Jehovas vittnen och inga andra! Därför gavs följande instruktioner till polisen:

”För att något av Jehovas vittnen skall få predika bibeln från dörr till dörr i Ladue måste han eller hon först erhålla ett tillståndsbevis. ... Och man måste göra polisundersökning och ta fingeravtryck.”

Föreställ dig detta! De skulle bli undersökta och lämna sitt fingeravtryck, som om de vore brottslingar, för att de önskade predika bibelns budskap!

Men även om de skulle få tillståndsbevis, hade dock polisen blivit anvisad att hindra pressfriheten. Enligt anvisningarna som utfärdades av polischefen ”kunde man gå från dörr till dörr i Ladue men använda enbart bibeln; det kunde inte bli någon ’försäljning’ [utdelning] av tidskrifter eller bibelstudiehjälpredor”. (Kursiverat av oss)

Högsta domstolen har förklarat att författningen tillåter att man ”predikar offentligen och från hus till hus” och att man tar emot bidrag från frivilliga givare. Laduestadgan innebar att det var ett brott att handla på detta sätt, såvida inte personen i fråga erhållit ett tillståndsbevis!

Rättegången

Staden förde saken upp i domstolen i Saint Louis. Den bad domstolen förklara ”förbudet” mot Jehovas vittnen giltigt och lagligt. Jehovas vittnen krävde, som en motåtgärd, ett tillkännagivande om att den aktuella paragrafen var grundlagstridig.

Den 5 april 1979 kom fallet upp för prövning inför domare Philip Sweeney. Domstolslokalen var packad med åskådare, och många stod utanför. Det rådde stor spänning. Nyhetsreportrar var närvarande. En televisionskamera med starkt strålkastarljus väntade utanför.

Staden fick föra sin talan först. Ett av de vittnen som kallades fram för stadens sida var polischefen. Han erkände att av alla organisationer, som inte var kommersiella, var det endast Jehovas vittnen som hade uppmanats att begära ett tillståndsbevis. Alla andra hade tillåtits att besöka människors hem utan att lämna fingeravtryck och rätta sig efter andra nedsättande krav.

Också svarandesidan lade fram sitt bevismaterial. Det första vittnet var James Hinton, som hade blivit arresterad i staden Ladue. Hinton förklarade att han var ett av Jehovas vittnen och en Ordets förkunnare och att han hade begett sig till Ladue för att besöka människor som bodde där. Vilket gensvar gav de människor han besökte? Han svarade:

”Människorna som vi talade med var mycket vänliga. De till och med undrade varför vi inte hade besökt dem på länge. ...

Det var bara en dam som jag träffade på förmiddagen som inte tog emot litteratur. Hon sade att hon var katolik men att hon verkligen uppskattade det arbete vi utförde och erkände att vi var de enda som gick från dörr till dörr för att evangelisera.”

Staden försökte få det att se ut som om vittnena utförde en vinstgivande ”insamlingsverksamhet”. Men Hinton förklarade att de utgifter han hade för att köra sin bil och besöka människor var långt större än de bidrag som han fick för litteraturen.

Svarandesidans andra vittne var Alvyn Franck, som är områdestillsyningsman för Jehovas vittnen och arbetar inom staterna Missouri, Illinois och Arkansas. Franck talade om det praktiska värdet av att förkunna evangeliet från dörr till dörr:

”Vi känner det som vår plikt att förmedla till våra medmänniskor det som vi har lärt från bibeln — det moraliska budskap som bibeln innehåller. Vi har kunnat hjälpa tusentals och åter tusentals ungdomar som har haft narkotikaproblem, alkoholproblem, familjeproblem och andra problem. Vi hyser den uppfattningen att bibeln tar upp dessa förhållanden.

Vi tror att bibeln är Skaparens ord och att den under nitton hundra år har på ett mycket effektivt sätt bistått människor. Kristendomen är därför verkningslös om man inte kan få tala med människor ansikte mot ansikte.”

Domare Sweeney skötte rättegången på ett värdigt och opartiskt sätt. Han visade stort intresse då han lyssnade till bevismaterialet såväl som till de muntliga argumenten som fördes fram. Han önskade också få dessa argument i skriftlig form.

Argumenten

Vilka argument förde advokaterna fram i sina skriftliga framställningar till domare Sweeney? Det fördes fram fyra huvudargument.

1) Skyddar författningen fortfarande öppen offentlig diskussion? Ja, eftersom Förenta staternas högsta domstol för närmare 40 år sedan tydligt hade framhållit att frihet under författningen inbegrep rätten att ta del i offentligt missionsarbete i syfte att predika evangelium. Alldeles som domare Will, en federal domare i Chicago, framhöll i ett rättsfall år 1973: ”Att en stadga av detta slag enligt konstitutionen inte är tillämplig på religiösa verksamheter avgjordes för flera årtionden sedan.”

Högsta domstolen framhöll åter i ett domsutslag år 1978 den viktiga rätten till ett fritt flöde av religiöst tänkande, i det den förklarade:

”Rätten att fritt utöva sin religion innefattar också helt visst rätten att predika, att värva medlemmar och att utföra andra liknande religiösa verksamheter.”

Domare Brennan, som hade en liknande uppfattning, tillade:

”Religiösa idéer, såväl som andra, skall kunna vara föremål för debatt som är ohämmad, rättfram och helt öppen. ... Regeringen kan inte ingripa mot försök att värva medlemmar eller att utöva tillbedjan på offentliga platser.”

2) Behöver en förkunnare ha licens? Den skrivna framställningen för Jehovas vittnen visade att kravet i Ladue — att en förkunnare måste ha en licens eller ett tillståndsbevis — inte var något nytt. Det förekom i själva verket i engelska lagböcker för nästan 600 år sedan! Samma argument framfördes av inkvisitorerna i inkvisitionsdomstolen mot John Wycliffe år 1383. Han blev anklagad för att lära:

”Att det är lagligt för varje man, han må vara diakon eller präst, att predika Guds ord utan bemyndigande eller licens från påvestolen eller någon annan av katolska kyrkans representanter.”

Inkvisitorernas huvudsakliga argument var att ingen skulle tillåtas ”att predika Guds ord” utan ett officiellt tillståndsbevis. Detta är samma argument som man använde i Ladue 596 år senare!

Men hela syftet med att omnämna friheterna i Förenta staternas författning var att avskaffa inkvisitionens onda restriktioner. Den amerikanska grundlagens garanterande av ”fri religionsutövning” är ett tillståndsbevis! Ingen myndighet, vare sig kommunal, delstatlig eller nationell, kan kräva något annat!

3) Hjälper stadgan till med att tygla brottsligheten? Advokaten för staden Ladue påstod att syftet med tillståndsbeviset var att göra det möjligt för polisen att veta vem som går från hus till hus. Han anförde som skäl att somliga människor som besöker hemmen skulle kunna vara brottslingar. Han erkände emellertid att det inte fanns någon orsak att tvivla på att Jehovas vittnen är ansvarskännande människor.

Den skrivna framställningen för Jehovas vittnen visade att stadgan i Ladue i verkligheten inte gav något skydd mot brottslingar. Den undantog alla grupper utom Jehovas vittnen — som man ju erkände är människor med god karaktär. Hur kan man hindra brottslingar genom lagar som uteslutande används mot hederliga och laglydiga människor?

4) Var det nödvändigt att godkännas av välgörenhetskommittén? Den enda uppgift som denna kommitté hade var att utöva tillsyn över de organisationers arbete som samlade in pengar och inte över dem som tog del i att undervisa och predika som Jehovas vittnen gör.

Domstolarna har framhållit att det finns en skillnad mellan å ena sidan den traditionella typ av välgörenhet som samlar in pengar och å andra sidan den typ av organisation som inte är kommersiell utan som först och främst tar del i att sprida upplysning till andra. Jehovas vittnens publikationer, som är grundade på bibeln, är bara hjälpmedel för att förklara deras lära. De små bidrag de tar emot hör samman med kungörandet av deras trosuppfattningar. Detta är inte ”insamlingsverksamhet” i lagens mening. Det kommer inte heller under överinseende av sådana reglerande sammanslutningar som välgörenhetskommittén.

Ett modigt beslut

Den 24 maj 1979 tillkännagav domare Sweeney sitt beslut. Han kommenterade först Jehovas vittnens ansvarskännande uppförande, som visats genom bevismaterial, och framhöll: ”Svarandena i detta mål var ansvarskännande människor med obestridligt god karaktär. Deras besök i människors hem i Ladue försiggick utan dispyter eller kontroverser. I de flesta fall togs de väl emot av dem som de besökte; när någon inte var intresserad av deras budskap, gick de artigt därifrån och utan att disputera. Det bevismaterial som anförts visar utan tvivel att den verksamhet som de tog del i var religiös och icke-kommersiell och att den utfördes i enlighet med svarandenas tro och övertygelse och med ekonomisk förlust för dem.”

Sedan förklarade domaren att Laduestadgan var olaglig. Den var diskriminerande, eftersom den fritog vissa kyrkor och välgörenhetsinrättningar såväl som alla politiska grupper, medan den försökte hindra andra.

Domare Sweeney förklarade att stadgan inte var i överensstämmelse med grundlagen, eftersom den försökte kontrollera det fria kommunicerandet. Han förklarade: ”Då denna stadga försöker reglera fritt tal, fria idéer eller fritt religiöst tänkande, är den inte genomförbar och är ogiltig, eftersom regeringen inte lagligt kan skydda sina medborgare mot det fria flödet av religiösa eller politiska tankar och idéer.” Domsutslaget avslutades på följande sätt:

”Av de ovan angivna skälen beslutar, fastslår och påbjuder domstolen att staden Ladue för framtiden förbjuds att genomdriva den ovan nämnda stadgan, eftersom den sammankopplar svarandena och andra Jehovas vittnen med de verksamheter som beskrivs däri. Kostnaderna påläggs käranden.”

En kommuns försök att förneka grundläggande mänskliga friheter kom till ett abrupt slut genom att en modig och omdömesgill domare avkunnade ett domslut som åter stadfäste friheten att predika från dörr till dörr.

”På den dagen ska inget vapen som vänds mot dig ha någon framgång, och du ska få rätt mot alla som ljuger om dig i domstolen. Detta är Herrens tjänares arv. Det här är den välsignelse jag har gett dig, säger Herren.” — Jes. 54:17, Levande Bibeln.