”El coquí” — Puerto Ricos lilla groda

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Puerto Rico

EFTER en lång dags arbete var männen trötta, varma och våta av svett. Men de fortsatte ändå att rytmiskt svinga sina macheter — svisch-hugg, svisch-hugg — i sitt arbete att skära av sockerrör. Under tiden lystrade de efter ett annat ljud. Till sist kom det — den höga ton som innebar slutet på ännu en dags möda. Det var det genomträngande ljudet från Puerto Ricos lilla groda, el coquí, som började sin sång, ”ko-kii! ko-kii!” För många år sedan, före fackföreningarnas tid, var detta läte slutsignalen för sockerrörsarbetarna.

Denna lilla groda, som på svenska kallas antillgroda eller coqui, blir i genomsnitt 36 millimeter lång. Kroppen är inte mycket större än tumnageln på en människa. Huvudet, med dess stora, utstående ögon, är bredare än kroppen. Dessa ögon är ständigt på utkik efter någon oförsiktig insekt som skulle kunna tänkas flyga tillräckligt nära för att bli en smaklig munsbit.

Till skillnad från andra grodor har antillgrodan inte simhudsförsedda fötter, utan har långa, fingerliknande tår. Hudens färg växlar mellan ljus och mörk för att passa in i omgivningen. Ett annat drag som gör att den skiljer sig från andra grodor är dess utveckling från ägg till embryo och sedan till groda. Den har inget yngelstadium. Honan är en jätte i jämförelse med hannen. Hon lägger vanligen omkring 36 ägg på bladet av någon växt alldeles i vattenbrynet vid nedre delen av bladet. Äggen bildar en oval klump som är sex till åtta millimeter i diameter.

På natten sitter dessa små grodor i vegetationen och njuter av sin egen välljudande sång. Det är bara hannarna som sjunger. Ibland börjar de sin sång med mjuka, låga toner och går sedan uppför skalan med snabba ”ko-ki-ki-ki-ki-ki!” Allteftersom sången blir starkare, övergår den till det vanliga ”ko-kii! ko-kii!” Invånarna på Puerto Rico tycker att detta är ett mycket angenämt ackompanjemang till deras kvällsmat.

En familj tyckte särskilt mycket om den lilla grodans nattliga sång i ananasplantan som hängde på verandan. Den var till glädje för besökare från andra länder. Grodans husfrid stördes ofta av att någon vek undan ett blad på växten för att kika in på den lilla varelse som frambringade denna starka sång. En gång sågs han sitta på metalljalusin i fönstret, blåsa upp sig till sin dubbla storlek och sedan utstöta sitt ”ko-kii!”, medan kroppen vibrerade för varje ton.

I en liten stad på ön fick en kvinna vara med om den glädjande erfarenheten att faktiskt få se en coquifamilj födas. En kväll såg hon honan högt uppe på köksväggen. Den mörkare, något vårtbevuxna honan är inte alls så vacker som hannen. På morgonen tittade kvinnan efter i hålet som utgjorde hannens bo och fann honom sittande på en hög med ägg. Nu var det tyst på nätterna, för medan pappa coqui sköter om sina förpliktelser, sjunger han inte.

Kvinnan höll noga uppsikt över äggen, och till sist fick hennes ihärdighet sin belöning. Hon fick då se hur en ström av vatten göts ut över äggen. Om och om igen sprutade hannen på äggen. Snart tycktes ett av äggen vrida sig litet, men bara ett ögonblick. Hinnan brast, och ut hoppade en liten coqui, ungefär så stor som en vanlig myra, men med långa ben. Den lilla varelsen försvann snabbt. Sedan började andra ägg kläckas. Till slut var hela hålet fullt med ägg och små grodor som sprang och sökte skydd.

Hannen fortsatte att spruta vatten med jämna mellanrum, uppenbarligen obekymrad om att hans avkomma flydde sin kos. När han var färdig med sitt arbete, gav han sig i väg. Hans röst hördes inte på flera kvällar. Men efter ungefär en vecka kom det välbekanta ljudet från samma plats högt uppe i fönstret, där han tidigare brukat sitta. Och där satt han, den lilla varelsen, och utstötte de två efterlängtade tonerna ”ko-kii! ko-kii!”