Vad är döden?

”DET går människors barn, såsom det går djuren, och det går dem båda lika. Såsom djuren dö, så dö ock de.” — Pred. 3:19, Åkeson.

Men det är lättare att acceptera döden som slutgiltig när det gäller djuren än när det gäller människan. Och på grund av detta tror många att människan har en odödlig själ och att hon därför är överlägsen djuren.

Vad själen är

Men bibeln skiljer inte människan från djuren på grund av någon ”själ”. Det är samma hebreiska och grekiska ord som används om både människor och djur och som i många bibelöversättningar är återgivna med ”själ” och i andra med ”skapelse” eller ”varelse”. Läs själv vad som framhålls i Nya Världens översättning i 4 Moseboken 31:28 (även Åkeson), 1 Moseboken 1:20—24 och Uppenbarelseboken 16:3 (även Åkeson), där dessa uttryck förekommer i grundspråket.

”Själ” avser inte en ande i människokroppen eller djurkroppen, utan hela den skapade varelsen. Den inbegriper kroppen och livsanden. — Pred. 3:21; 12:7.

Detta framkommer av bibelns beskrivning av hur människan skapades: ”Jehova Gud grep sig an med att dana människan av stoft från marken och att i hennes näsborrar blåsa in livets andedräkt, och människan blev en levande själ.” (1 Mos. 2:7, NW; Åkeson; ”skapelse”, The New English Bible; ”varelse”, 1917) ”Själen” blev således inte införlivad i människans kropp. Människan blev en ”själ”, när hennes kropp blev verksam genom livets andedräkt. Människan har inte en själ; hon är en själ. Djuren är också själar.

Den mänskliga kroppen är, liksom djurens kropp, uppbyggd av milliarder levande celler. De är alla levande genom ”livsanden”. Det är denna ”ande” eller ”livskraft” som bibeln talar om, när den framhåller att människor och djur har ”enahanda ande”. (Pred. 3:19—21) Denna livsande uppehålls i kroppen genom andningen, och denna andning aktiverar hela organismen.

Cellerna i kroppen dör om andningen upphör eller om de inte tillförs de ämnen som förnyar och uppehåller dem. Detta visar sig tydligt när en ödlas stjärt eller människas hand blir avhuggen.

Människosjälar och djursjälar har alltså samma livskraft från Gud. Men denna livskraft har varken personlighet eller någon möjlighet att fortsätta att leva efter döden.

Ett annorlunda uppsåt för människorna

Betyder detta att Guds uppsåt för människan är detsamma som för djuren? Nej inte alls, ty det finns ett antal viktiga skillnader.

För det första har människan en hjärna med tankeprocesser som är överlägsna djurens och som ger människorna inte bara förmågan att tänka och resonera, utan också ett överlägset minne och ett tidsbegrepp. Människan leds inte till största delen av instinkt, som djuren gör, utan har förlänats valfrihet och frihet att själv bestämma. Människan gjordes också till Guds avbild; hon har därför ett visst mått av Guds egenskaper, nämligen vishet, rättvisa, kärlek och makt, vilket djuren inte har.

Och för det andra finns det en annan oerhört stor skillnad: Människan skapades inte till att dö! Gud skapade i stället människan med möjlighet att leva för evigt! Framställningen i de två första kapitlen i Första Moseboken visar att Gud skapade mannen och kvinnan fullkomliga. De skulle också frambringa fullkomliga barn. De skulle utbreda sitt paradis i Eden till jordens ändar och leva för evigt på jorden. — 1 Mos. 2:8—25.

Djuren skapades dock inte med utsikten att leva för evigt. De levde och dog innan människan blev skapad; de fortsätter att göra detta. Före floden i Noas dagar dödades djur för att ge kläder åt människorna, och dessutom frambar människan djur som offer. (1 Mos. 3:21; 4:4) Efter floden gav Gud människan rätten att döda djur också för att få föda. (1 Mos. 9:3) Deras livslängd har alltid varit begränsad, och döden har varit det oundvikliga slutet. — 2 Petr. 2:12.

Det är sant att Gud skapade människorna av jordens stoft, alldeles som han skapade djuren. Men han skapade människorna med möjlighet att leva till obestämd tid — ja, för evigt — under rätta och gynnsamma förhållanden.

Varför människan dör

Om så är fallet, varför dör då människan? Därför att evigt liv beror på lydnad för Skaparens lagar. Lydnad för dessa lagar skulle för våra första föräldrar, Adam och Eva, ha betytt fortsatt liv. Olydnad betydde död. Alldeles som Gud sade: ”[Du] skall ... döden dö.” (1 Mos. 2:17) Det var olydnad som bröt livslinjen med den som uppehåller liv, nämligen Gud, som är ”livets källa”. (Ps. 36:10 Om Adam och Eva inte hade varit olydiga mot Gud, skulle de inte ha dött.

Våra första föräldrar missbrukade sin fria vilja och bestämde sig för att följa en livskurs oberoende av Gud. Detta förde människans tänkesätt och liv in i en riktning som var i strid med Guds vilja. Människan var nu inte längre fullkomlig, eftersom upproret ledde till att hon förfelade fullkomlighetsmålet. Allteftersom hon förbrukade den oerhörda livskraft, som Gud hade gett henne, åldrades hon, och så småningom återvände hon till jordens stoft. (1 Mos. 3:1, 19) Eftersom människan nu själv var en ofullkomlig ”modell”, överförde hon död och ofullkomlighet som arv till sina avkomlingar. — Rom. 5:12.

Hur människan dör

När människan dör, händer motsatsen till det som hände då hon skapades. Andningen upphör. Anden eller livskraften i alla cellerna dör. Hjärnan slutar upp att fungera, och tankarna förgås. ”Hans ande går ut, han vänder tillbaka till sin jord; på den dagen förgås verkligen hans tankar.” — Ps. 146:4; Hes. 18:4; NW.

Detta överensstämmer med vad vetenskapen känner till om dödsprocessen. När hjärtat upphör att slå, slutar blodet att föra näring och syre (som tillförs kroppen genom andningen) till kroppens celler. Men cellerna dör inte omedelbart. Det är därför möjligt att återuppliva somliga människor som slutat upp att andas och vars hjärta har slutat att slå. Den fullständiga döden kommer först när livskraften eller livsanden har försvunnit från kroppens celler. — Ps. 104:29.

Döden betyder ett tillstånd av fullständig overksamhet. De döda är ”inte medvetna om någonting alls. ... Ty det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i scheol [graven].” Detta betyder att de döda inte kan få hjälp genom religiösa eller spiritistiska ansträngningar eller genom människans vetenskapliga hjälpmedel. — Pred. 9:5, 6, 10, NW.

Andeuppenbarelser

Men hur förhåller det sig då med andeuppenbarelser i förbindelse med de döda? Bibeln förklarar att andevarelser skapades innan det materiella universum blev till. Somliga av dessa änglar, däribland Satan, gjorde uppror mot Gud. Det är de som ger sig ut för att vara den döde, och detta gör de för att understödja Satans första lögn att människan inte skulle döden dö om hon gjorde uppror mot Gud. — 1 Mos. 3:4; Joh. 8:44; Jud. v. 6.

Att rådfråga de döda, begravningsritualer för att blidka de döda och betyga dem sin vördnad, böner som uppsänds för de döda och spiritistiska sedvänjor grundar sig således på ett bedrägeri — en lögn. Gud ger inte sin ynnest åt dem som betalar pengar för sådana tjänster, och inte heller påverkar det de döda. Man går i stället demonernas ärenden. Det är därför som Gud förbjuder att man tar del i dessa sedvänjor. — 5 Mos. 18:10—12; Jes. 8:19.

Att förstå och att handla i överensstämmelse med sanningen om döden befriar en från fruktan och från gagnlösa sedvänjor. Det hjälper en också att uppskatta och dra nytta av Skaparens uppsåt att verkligen besegra döden.

[Bild på sidan 9]

Din själ är du