Ljudförstärkning — på gott och ont
Forntida ljudförstärkning
Hur kunde Jesus och andra bibliska talare göra sig hörda, när de talade till tusentals människor på öppna platser utan att ha någon högtalaranläggning?
En skribent i Biblical Archeologist gav sig i väg för att söka svar på den frågan. En plats som han besökte låg vid Galileiska sjön nära den gamla staden Kapernaum, en plats som han trodde motsvarade den som omtalas i skildringen i Matteus, kapitel 13, och Markus, kapitel 4. I Markus’ evangelium (4:1) sägs det att Jesus ”började åter undervisa invid sjön. Och en mycket stor folkskara samlades nära honom, så att han steg i en båt och satt ute på sjön, men allt folket vid sjön var på stranden.”
I artikeln i Biblical Archeologist beskrivs platsen varifrån undervisningen kunde tänkas ha skett som en ”vik som var utformad som en naturlig amfiteater med jämna sluttningar som gick från stranden upp till den nutida landsvägen”. På denna plats gjorde en ljudtekniker en akustisk undersökning för att se hur ljudkvaliteten var där.
Hans mätinstrument visade att ”ljudeffekten blev mycket större”, när ljudet framalstrades utifrån vattnet, där Jesu båt skulle ha kunnat befinna sig, än när ljudet kom från strandkanten. ”Det råder inget tvivel om att tal borde ha hörts ganska bra överallt inuti denna gryta”, sade ljudteknikern. Han beräknade att om mellan 5.000 och 7.000 personer församlades inom detta område, skulle de allesammans ha kunnat höra allt som sagts klart och tydligt.
Följande som hänt i vår tid är intressant: En lärare som undervisade i konsten att tala offentligt illustrerade denna princip genom att tala tvärs över en damm nära Ithaca i staten New York. Han talade till sina elever som satt på andra sidan dammen.
Den öronbedövande verksamheten
I en artikel som helt nyligen var införd i den parisiska dagstidningen Liberation sades det: ”Om man skall använda förnuftet eller inte kommer att vara frågan under åttiotalet — att tänka är på tillbakagång. Allt som då blir kvar är en kropp, som tycker sig få ut allt vad den kan önska sig när den får dansa och automatiskt får röra sig i samma eleganta eller mindre eleganta rörelser sex timmar i sträck.”
Den franska veckotidningen Le Point säger: ”I rock’n’rollens glansdagar var den ett uttryck för att man instinktivt skulle göra revolt mot de vuxnas värld, mot de stränga moralnormerna i ett ’insnöat’ samhälle. Längre fram kom punkrockarna, som menade sig vara nihilister, och de gjorde narr av allt som för dem var främmande och gjorde detta genom systematisk provokation. Discon har gjort flertalet människor likgiltiga — de följer den stora massan som en skock får, utan att ställa sig en fråga eller ha något budskap eller någon tanke att komma med. De bara dansar, hypnotiserade av discons standardiserade 125 slag i minuten. ... Som en amerikansk journalist uttryckte det: ’De borde sätta upp en staty av Narkissos, den gud som anger tonen, utanför varje diskotek.’ ... På alla dessa nya, avpersonifierade, färdiggjorda discovaruhus låter de monotona, kontinuerligt återkommande slagen som om de kom från en krigstrumma. Men mot vad för de krig? De säger att det är mot ett liv utan livsglädje, mot tristessen. Men frågan är om den monotona musiken, som är mer ytligt färgsprakande än briljant och som är full av ryckningar och tricks, vid närmare skärskådning visar sig utgöra det verkliga botemedlet i det långa loppet.”